Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jan Malmsjö. ”Jag är ju för fan överpensionerad!”

Jan Malmsjö i rollen som Krapp.
Jan Malmsjö i rollen som Krapp. Foto: Beatrice Lundborg

Det är bara andra gången i sitt liv som han spelar Samuel Beckett och det ger honom redan yrsel. Nu gör Jan Malmsjö upp med det förflutna i klassikern ”Krapps sista band”.

Ett skrivbord har installerats i Målarsalen på Dramaten, upplyst av en lågt hängande taklampa. Jan Malmsjö sitter hukad över rullbandsspelaren och på golvet ligger askar utspridda med band i en salig röra, nedrivna efter figurens förtvivlade utbrott.

Han befinner sig mitt i repetitionerna av ”Krapps sista band” tillsammans med regissören och scenografen Karl Dunér. Fikabrödet är nästan avverkat – de skämtar om att Becketts dramatik har hög förbränning.

Samuel Becketts enaktare från 1958 handlar om en författare med en säregen födelsedagsritual: att summera året som gått i mer eller mindre grälsjuka ljudinspelningar. När vi möter honom på 69-årsdagen har han hunnit producera nio askar med fem band i varje. Han värmer upp med att lyssna på en 30 år gammal inspelning. Hans röst kommer från en annan plats i historien och sätter det förstelnade känslolivet i gungning.

Hur dokumenterar och minns vi våra liv? När Beckett skrev ”Krapps sista band” fanns inte dagens sociala medier och huvudpersonens minnesanteckningar är inte menade för någon annan än honom själv. Numera finns det otaliga teknologier för att fånga vardagen i språnget, men Karl Dunér är inte ute efter att göra en uppdaterad tolkning av pjäsen à la “Krapps sista USB-minne”.

Utmaningen är snarare att utgå från förutsättningarna som finns angivna i Becketts text och göra det så bra som möjligt, förklarar han. När banden rullar ser man den fasta tiden röra på sig, det är en bild som inte går att kopiera med ett minneskort.

Själva har vi förflyttat oss från den kylslagna Målarsalen till ett kontorsrum för att spela in vårt samtal.

Karl Dunér har tidigare både gjort radioteater och opera av Beckett. På Dramaten regisserade han ”I väntan på Godot” med Thommy Bergman 1990. Att Jan Malmsjö har återvänt till sin gamla arbetsplats för att göra ”Krapps sista band” är tack vare teaterchefen Eirik Stubø – och Claes Malmberg.

– Jag har inte bett att få spela den. Jag är ju för fan överpensionerad! Men eftersom Claes Malmberg övertalade mig att göra ”Charley’s tant” på Intiman – han gav sig inte! – var jag redan igång. Det var Eirik som kom till mig och det kändes enormt stimulerande att få detta erbjudande.

– Men sedan jag har börjat läsa och umgås med pjäsen växer skräcken i mig över att spela den på scenen. Jag ska stå där ensam inför en förväntansfull publik som betalt pengar.

Är det något särskilt skräckinjagande med att inta scenen helt själv?

– Nej, jag har gjort många enmansshower i mina dagar. Det handlar inte om det, det handlar om den här karaktären.

Vad har du för relation till pjäsen sedan tidigare?

– Jag såg Lars Hanson spela Krapp på 60-talet. För mig var han den störste och jag har faktiskt spelat mot honom tre gånger.

Det finns fler stora skådespelare utöver Hanson – och Malmsjö – som har gjort rollen. Den senaste tolkningen av Krapp på Dramaten stod Erland Josephson för i uppsättningen ”Natt och drömmar” 2004. Med sina lager av återblickar är det något av en paradroll för levande scenlegender.

Beckettskådespelare är nästan ett begrepp. Hur förhåller du dig till det?

– Jag har bara gjort Beckett en gång tidigare. Det var på 50-talet när jag spelade Clov i “Slutspel” tillsammans med Keve Hjelm. Clov ska väl vara en form av clown och det var väl så Beckett tänkte sig Krapp i början, som en clown med rödnäsa.

När Krapp lyssnar på inspelningar av sig själv framstår han som efterklok och hånfull mot sina tidigare jag. Vad är det som driver honom att fortsätta med sin födelsedagsritual?

– Det är mycket gyttja han har trampat igenom. Det är ett ältande av känslor och bristen på kärlek i hans liv. Trots att han bara vill vara för sig själv hela tiden. Det sägs ju att det här är Krapps sista band, men jag är osäker.

Vad är det som gör dig osäker?

– Vi är fortfarande mitt i repetitionerna och jag försöker förstå honom. Han ger mig lite yrsel. Bra roller orsakar ofta det. Fredagen den 13 oktober är det premiär och det har vi valt fullt medvetet. Det bränns liksom! Beckett är själv född den 13, även om det tyvärr inte är hans födelsedag.

”Krapps sista band”, premiär 13/10. Dramaten.

Jan Malmsjö. “Krapps sista band”

•Kom 1950 in på Dramatens elevskola, tillsammans med bland andra Margaretha Krook och Allan Edwall.

•Har medverkat i över 60 uppsättningar på Dramaten, senast i “Rosmersholm” 2014.

•På film och tv förknippad med rollerna i Ingmar Bergmans “Fanny och Alexander” och Lars Molins “Den tatuerade änkan”.

•Har tidigare spelat Beckett i “Slutspel” mot Keve Hjelm på 1950-talet.

•En pjäs i en akt av Samuel Beckett som hade urpremiär 1958.

•Skrevs för den irländske skådespelaren Patrick Magee på grund av hans säregna röst.

•Handlar om författaren Krapp som varje födelsedag spelar in en årskrönika på sin rullbandsspelare.

•Rollen har på Dramaten tidigare gjorts av Lars Hanson, Mathias Henrikson och Erland Josephson.