Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jason Diakité: ”Frågan om identitet har blivit så politiserad”

Rasism, mellanförskap och släkthistoria. Med dramatiseringen av självbiografiska boken ”En droppe midnatt” vill Jason Diakité och Farnaz Arbabi dela med sig av en uppväxtberättelse. Men utan att reducera den till ett politiskt ställningstagande.

Jason Diakité har ett tajt schema. Rapparen, författaren och nu också teaterpersonligheten – han vill själv inte kalla sig skådespelare – bor numera i New York. Perioden före föreställning präglas av ett ständigt flygande fram och tillbaka. Under den här Stockholmsvändan ska han hinna träffa medier och börja repetera på allvar.

– Det känns utmanande som tusan. Mycket text jag ska minnas, låtar och… mycket som ska in. Men det är bra, jag jobbar bäst under snäva deadlines, säger Jason i foajésoffan på ett förmiddagstomt Cirkus.

Allting började med ett sommarprat år 2014. När journalisten och vännen Mustafa Can fick en förhandstitt på Diakités manus fastnade han vid delen om släktens historia.

– Han såg fröet till en bok. Så när jag ett halvår senare satt och fikade med min pappa i Malmö, och han berättade om när han trodde han skulle bli lynchad i South Carolina 1965, stack jag hem och skrev ner hela den berättelsen. Sedan hörde jag av mig till Mustafa. Han sa ”nu måste du bara skriva väldigt mycket mer”.

Två år senare släpptes uppväxtskildringen ”En droppe midnatt”. På 300 sidor reser Jason Diakité i tid och rum för att förstå sig själv. Var han kommer ifrån, var hör han hemma.

Det tar honom från uppväxtens Lund till de bomullsplantager i amerikanska södern där hans förfäder slavade, och tillbaka igen. DN:s Kristina Lindquist kallade det ”en stark och säregen upplevelse att läsa sig ner längs det amerikanska rasförtryckets rottrådar”.

När boken nu dramatiseras ligger fokus på Diakités vistelse i USA. Den överförs till scen med hjälp av hans vanliga uttryck: rösten och musiken.

– Det har varit mer utmanande än jag trodde att få folk att förstå vad jag ska göra. Det är inte en musikal, inte en monolog, inte en pjäs. Men jag ska berätta berättelser och spela musik som hör till den berättelsen. Det är väl jätteenkelt egentligen, säger han frågande.

Regissören Farnaz Arbabi kallar det kort och gott musikteater. Hon förklarar över en halvtaskig telefonlinje att historien kommer berättas med musik från dåtidens amerikanska söder. Därtill blir det nyskrivna låtar av Timbuktu & Damn. Alltihop samspelar med Diakités eget läsande.

Arbabi har själv en släkthistoria av migration, i hennes fall från Iran. Hon ser paralleller mellan föreställningens berättelse och sin egen.

– Det slog mig hur likt livet i exil blir, oavsett var du kommer från eller vilken anledning du hade att flytta. Jag känner igen jakten på sammanhang, längtan efter någon sorts helhet, att vara helt och hållet det ena eller det andra. Vilket ju inte alltid går.

I en tid där sådana ämnen lätt förvandlas till politiskt stoff vill hon och Diakité i stället fokusera på den personliga berättelsen.

– Frågan om identitet är så politiserad, men det som ligger under är alltid personligt. När man pratar om ”flyktingar”, ”minoriteter”,”marginaliserade grupper” och ”utsatta människor” är det teknisk terminologi. Under finns det människoliv, personer med namn, historia, minnen och känslor. Vilka är de, vilka har de varit? Det kan konsten bygga en brygga till, för att kanske väcka empati och förståelse, säger den mångsysslande rapparen.

Så föreställningen ska inte ses som ett politiskt ställningstagande?

– Nej. Men det finns ju tankar som är politiska i den.

”En droppe midnatt” är inte den enda av höstens teaterhöjdpunkter som kretsar kring en person och hens livsberättelse. Tanja Lorentzons monolog ”Mormors svarta ögon” på Dramaten handlar om släktens flytt från Finland till Sverige och det nedärvda utanförskap som inte vill släppa. ”Göra sig av med Eddy” på Stadsteatern Skärholmen utforskar en ung homosexuell mans frigörelse från en homofobisk fransk arbetarby.

Under vårt samtal blir jag nyfiken på vad Jason Diakité tycker om att stå på scen och prata om sig själv i 90 minuter. Kan det kännas narcissistiskt?

– Jag skrev den här boken för min och mina framtida barns skull. Men jag hade inte behövt dela med mig av den om jag inte trodde att den kan hjälpa. Trösta eller ge hopp till någon annan. Det är så många människor i Sverige som tillhör de här grupperna, som har olika ursprung och identiteter.

Tanken leder honom vidare till en fundering om vem som hörs i offentligheten.

– Det är inte så många svarta svenskar som skrivit böcker. Jag tror liksom inte det är dåligt för Sverige att fler gör det, tvärtom.

– Det blir som en regnskog jämfört med en tallskog. En regnskog har en större artrikedom av träd och djur, medan en tallskog i skärgården har betydligt färre. Det Sverige går igenom är att nu dyker det upp en massa tropiska, exotiska, annorlunda, relativt nya arter i den här tallskogen.

Diakités pr-ansvariga pekar på klockan. Det pressade schemat rullar vidare. Han samlar ihop sina grejer inför fotografering, men vill inte riktigt släppa tanken om tillskottet till tallskogen.

– Det berikar den, tror jag.

”En droppe midnatt”, premiär 21/9.Cirkus.

Föreställningen.

•Musikteater baserad på Jason Diakités självbiografiska roman med samma titel.

•Framförs av Jason Diakité, bandet Damn och sångerskan Beldina, i regi av Farnaz Arbabi.

•Premiär på Cirkus i Stockholm den 21 september, avslutas med tre föreställningar på Stora Teatern Slagthuset i Malmö den 17 och 18 november.