Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Soran Ismails krigsresa är lika befriande naiv som komplex

Soran Ismail.
Soran Ismail. Foto: SVT

I ”Sorans krig” återvänder komikern med sin familj till Irak. Kan han som kurd i Sverige bidra till befrielsekampen? Det blir intressant och engagerade tv.

När den välkände och populäre (och kontroversielle) komikern Soran Ismail kom till Sverige i september 1988 var han bara drygt ett halvår gammal. Via Syrien (där familjen suttit fängslad) hade hans föräldrar undkommit Iraks och Saddam Husseins förintelsekrig mot kurderna i norra Irak. 180 000 kurder slaktades.

Världen väcktes tillfälligt ur sin slummer när bilderna från den kurdiska byn Halabja nådde väst: Irak hade använt senapsgas, bara i Halabja dog mellan 3 000 och 5 000 människor, upp till 10 000 skadades, många mycket svårt. Den värsta samlade gasattacken i världshistorien.

2010 slog Iraks högsta domstol fast att det inte kunde definieras som något annat än folkmord.

I ”Sorans krig” (sex korta avsnitt på SVT Play) tar Soran med sig sin syster, sin mamma och sin pappa och återvänder till det som nu i åtminstone norra Irak är ett självständigt Kurdistan – hårt och brutalt attackerat av IS har man ännu en gång fått fly, så småningom försvarat sig framgångsrikt, och nu också tagit tillbaka stora delar av sitt territorium.

Det har kostat många livet och skapat ofattbara lidanden. Soran står i ruinerna och säger att han många gånger använt ordet overkligt, ”men detta är verkligen – overkligt”.

Man saknar en ordentlig bakgrund till kurdernas långa kamp. 

Patrick Bratt har producerat, Iván Blanco har fotograferat (mycket fint). Bilderna från Kurdistan, kriget, fronten och Sorans samtal med släkt, soldater, religiösa ledare ramas in av Soran på ståupp någonstans i Sverige.

Man saknar en ordentlig bakgrund till kurdernas långa kamp, drömmen om ett Kurdistan – men antingen har ni den förkunskapen eller så får ni skaffa den själva. Jag antar att det också är lite av programmets poäng, för man blir både intresserad och engagerad.

Det finns något befriande naivt bakom hela projektet, men också något besvärande komplext. Frågorna är vardagliga och existentiella, profana och religiösa: många av Sorans släktingar är med och försvarar sitt land med gevär i hand, beredda att offra sina liv. Soran träffar sin kusin Jotyan, som efter en svår skottskada snart är på väg till fronten igen. Han har familj, fru och tre barn. ”Vad kommer först?” frågan Soran. Han svarar: ”Kurdistan, vårt land.” ”Viktigare än din familj?” fortsätter Soran. ”Viktigare än allt”, svarar kusinen.

Soran har ställt sig frågan: Vad kan jag göra, som kurd, i Sverige? Hur skall jag bidra? Skall jag ner hit och med vapen försvara den kurdiska saken? Hemma i föräldrahemmet i Knivsta provar han före resan pappans gamla pershmerga-uniform (pershmerga är samlingsnamnet på alla de kurdiska väpnade styrkorna/soldaterna). Det är inte riktigt hans stil.

Soran får flera svar, ”man kan göra många andra saker än ta till vapen”, visst – men de flesta han möter menar ändå att han bäst behövs på plats, helst vid fronten med ett vapen i hand. Trots det personliga och ibland privata blir det ändå allmängiltigt, det är frågor som inte bara Soran måste förhålla sig till. Vad kan och bör jag göra?

Det är en väldigt starkt personlig resa, Soran är skör och transparent redan från början, tvivlen ramlar över honom, men också övertygelsen. Och tvånget att vända och vrida på frågorna blir viktigare än att svara rätt på dem.

Får man ta en annan människas liv till exempel? Enligt en överväldigande majoritet av tolkarna av både islam, kristen- och judendomen är svaret: Absolut inte. Aldrig.

Med tillägget: Ja, om det inte är nödvändigt alltså.

(På onsdag sänder SVT1, 21.00, en ihopklippt version av hela serien – missa inte den.)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.