Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Aoife O’Donovan på Brooklyn Bar

Aoife O’Donovan bottnar fullkomligt i sin tradition.
Aoife O’Donovan bottnar fullkomligt i sin tradition. Foto: Adrian Pehrson

Stilstudier med närmast overklig rutin. Po Tidholm recenserar Aoife O’Donovan på Brooklyn Bar.

3

Konsert

Aoife O’Donovan

Scen: Brooklyn Bar, Stockholm. 

Kön med hoppfulla fans som hoppas få se ett kristet deathcore-band ringlar sig allt längre utanför Debaser medan Aoife O’Donald gör en tidig konsert ensam på intilliggande Brooklyn Bar. Före henne har en svensk duo just värmt upp den lilla publiken med något som i stunden framstod som solid amerikansk singer/songwriterpop.

Skillnaden är i någon mån subtil, men O’Donovan tydliggör omedelbart att det handlar om ett slags lugn och närvaro som bara kan uppnås när man helt och fullt bottnar i en tradition. Och det gör Aoife O’Donovan. Hon är uppvuxen i Massachusetts men har rötterna på Irland. Hon är akademiskt skolad musiker, och har turnerat extensivt med sin grupp Crooked Still.

Det finns en rutin hos henne som är närmast overklig, en orubblighet. Hon har en akustisk stålsträngad gitarr av mindre modell (en sådan som brukade kallas jesusknäppare) och flyttar capotaston mellan varje låt, plockar svängigt och fint och sjunger med röst som är närmast generisk i genren.

Medan hon på sin senaste och andra egna skiva låter lite som Joni Mitchell och Aimee Mann påminner hon snarare om Gillian Welch när hon uppträder solo. Vilket i sin tur pekar på ett problem med O’Donovan. Hon är på intet sätt unik. I bandet Crooked Still framstod hon som relativt nyskapande, men det var framför allt för att ensemblen orkestrerade sin bluegrass som om den vore kammarmusik.

Som soloartist har hon egentligen inte mycket att tillägga. Men traditionsmusiken är särskilt tolerant mot de tekniska begåvningarna. Det är fullt möjligt att gömma en brist på personlighet i en radda väl genomförda stilstudier i amerikansk folkmusik. Hade hon varit popartist hade hon kanske inte kommit lika långt.

Ändå är det fint det här, och går att försvinna in i. Innan hon slutar – eftersom hela kvarteret ska dränkas i ljuden av kristen deathcore – ber hon om ursäkt för Trump och berättar att hon önskar att hon vore svensk. Också ett standardbeteende hos alla gästande amerikanska artister nu för tiden. Men just det är svårt att hålla emot henne.