Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Peter Eötvös och Patricia Kopatchinskaja på Göteborgs konserthus

De stående ovationerna var i hög grad Patricia Kopatchinskajas förtjänst.
De stående ovationerna var i hög grad Patricia Kopatchinskajas förtjänst. Foto: Evelina Andersson Ericsdotter/Rockfoto.nu

Göteborgsfavorit bjöd på förtrollande anarki kring do re och mi.

4

KONSERT
Peter Eötvös och Patricia Kopatchinskaja
Dirigent: Peter Eötvös. Violinsolist: Patricia Kopatchinskaja. Musik av Peter Eötvös, György Kurtág, Giovanni Dario Manzini och Franz Liszt. Scen: Göteborgs konserthus.

En konsert i Göteborgs konserthus som det fortfarande talas om, trots att det nu är tjugo år sedan den ägde rum, var när Peter Eötvös först dirigerade sig egen ”Psychokosmos” och sedan György Kurtágs ”…quasi una fantasia…Op. 27 No. 1” då orkestern, inklusive de på munspel(!), hade placerats ut på olika ställen i salen. Ett akustiskt nytänkande som blev en överraskande fullträff och som gjorde modernisten Eötvös till favorit hos göteborgarna. Något som ledde till att han under en period blev orkesterns förste gästdirigent. Då han bland annat bjöd på sin tjurrusande konsert för piano och digitalt keybord som fick mig att önska en ståplatssektion för publika utlevelser.

När han var här för ett år sedan var det dock med något betydligt allvarsammare då han presenterade sin skakande vackra enaktsopera ”Senza sangue” i par med Béla Bartóks ”Riddar Blåskäggs borg”. Även det en stor kväll.

Med ett program som innehöll György Kurtágs ”Petite musique solennelle en hommage à Pierre Boulez, Giovanni Dario Manzinis ”Until the sea above us closed again” och Franz Liszts ”Dantesymfoni” skapade han en djärv och tät atmosfär i salen när han i fredags bjöd på sin nya violinkonsert ”Do re mi” med den karismatiska Patricia Kopatchinskaja som solist. Ett lika sagoaktigt förtrollat som anarkistiskt lekfullt verk kring tonerna ”do re mi” – musikens motsvarighet till språkets ”a b c” – där Eötvös verkligen framstod som något av en konstmusikalisk Lennart Hellsing.

Med Kopatchinskaja på scenen som närmast dansade fram solostämman synliggjordes också verkets gestiska karaktär och direkta känslospråk – som vore det en vilt akrobatisk men också sorgset clownartad balett om människans längtan efter rörelsefrihet. Allra starkast i den stund där orkestern tystnar för att frilägga en bävande dialog mellan violinen och en ensam altfiolstämma. Att publiken svarade med stående ovationer var mycket hennes förtjänst. Och Peter Eötvös kan känna sig fortsatt älskad i Göteborg.