Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Rolling Rootsy Revue på Kägelbanan

Americana med stor bredd. Den lilla turnerande festivalen Rolling Rootsy Revue bjuder på allt ifrån jordig honky tonk till rastlös bluesrock. Mattas Dahlström kastas mellan ytterligheter.

Rolling Rootsy Revue-festivalen

North Mississippi Allstars, Eilen Jewell, Aaron Lee Tasjan, Ellen & Richard, Dead Man Winter

Scen: Kägelbanan, Stockholm.

”Här är ett läskigt litet nummer, så det är klart att jag skrev det”, säger Eilen Jewell och drar i gång ”Warning signs”, där hon över 50-talstwangiga rockabillygitarrer använder voodooliknelser för att skildra en dålig, ensidigt destruktiv relation.

Så särskilt skrämmande eller obehaglig är den kanske inte, men det finns en skev, lite krypande dramatik i låten. Precis som i många andra av Jewells skapelser. Genom att ta ett gigantiskt steg bakåt i tiden och gräva allt djupare ned i populärmusikens rotsystem – i den jordigaste honky tonken och den fuktigaste och mörkaste mellankrigsbluesen – lyckas hon också komma två framåt. Eftersom hon tar sig an det uråldriga soundet så kärleks- och insiktsfullt, och ibland just precis lagom respektlöst för den delen, så känns det aldrig dammigt eller onödigt retro. Den enda invändningen är möjligen att för all del skicklige gitarristen Jerry Millers solon tar väl stort utrymme.

Jewell illustrerar ganska tydligt den stora bredden i americana-genren i allmänhet och den lilla turnerande festivalen Rolling Rootsy Revue i synnerhet.

Om Jewell tar hand om rötterna ganska ömsint, vattnar dem och pratar uppmuntrande med plantorna, rycker avslutande North Mississippi Allstars upp och planterar om dem ganska bryskt och utan något större tålamod. Luther Dickinson hamrar rastlöst ur sig ett kort bluesriff efter ett annat, medan hans bror Cody bankar fram funkiga korta trumsnuttar. Om någon tycker att kombinationen syskon, bluesrock och sättningen gitarr och trummor låter som The White Stripes – även om bröderna Dickinson verkligen har riktiga blodsband – går det väl i någon mån att nicka instämmande, men North Mississippi Allstars är så mycket mer bångstyrigt krängiga, muterade och fria i formen. En låt kan vara i både sex och sju minuter, men då har duon inom den tidsrymden också bytt spår ett oräkneligt antal gånger också. Det enda som är konstant är svänget.

Mellan dessa ytterligheter drar sig den bekväma lilla inomhusfestivalens övriga artister mer mot den spretiga genrens mitt. Ellen & Richard, med efternamnen Sundberg respektive Smitt, är på varsitt håll en av landets bästa (den förra) och mest lovande (den senare) singer-songwriters och har tussats ihop enbart för festivalen, men duon borde i alla fall överväga att utöka samarbetet ytterligare. För sällan har två röster eller musikaliska temperament passat så bra ihop. I såväl ett par egna låtar som i coverversionerna av sånger med Bob Dylan, Gillian Welch och The Band verkar de i total, ofta oerhört vacker, samklang och lyfter varandra till oanade höjder.

Dead Man Winter brukar vanligtvis vara ett fullt band, men här är det Dave Simonett på egen hand med akustisk gitarr och munspel. Det klassiska upplägget får honom att framstå som ovanligt konventionell både i förhållande till hur Dead Man Winter brukar låta och i jämförelse med resten av banden på Rolling Rootsy Revue. Simonett har heller inte riktigt kraften eller intensiteten för att nå ut på egen hand – först när musikerna som tidigare under kvällen kompat Yola Carter mot slutet av konserten hoppar in bakom honom under några låtar får han det välbehövliga lyftet och stödet.

Aaron Lee Tasjan har, till skillnad från vid tidigare akustiska Sverigebesked, med sig helt ett helt band. Med blandat resultat. Basen och trummorna bakom Tasjan ger ett hårt, effektivt och väldigt tilltalande powerpoppigt driv i låtar som ”Little movies” och den briljanta ”Till the Town goes dark”, där Tasjan låter mer Tom Petty än han någonsin gjort tidigare. Samtidigt verkar den utökade kraften bakom honom få Tasjan att vid några tillfällen för många tycka att det är okej att släppa fram sin inre, hårdrockiga gitarrhjälte. Det är inte riktigt hans bästa sida.