Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Sam Outlaw på Lasse i parken i Stockholm

Sam Outlaw lyxar till det på Lasse i Parken.
Sam Outlaw lyxar till det på Lasse i Parken. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

En lyxig countryupplevelse i den iskalla solnedgången.

5

KONSERT
Sam Outlaw
Scen: Lasse i parken, Stockholm

Med ett namn som Sam Outlaw är det lätt att sortera in den kaliforniska countrymusikern i genren som kallas gutterbilly – en sorts stökig, hemmagjord outlaw-country. Men efternamnet är (enligt uppgift) mammans flicknamn, och musikaliskt är Sam Outlaw närmare den ultrasofta hybrid-americana som spelas av till exempel Grateful Dead. Hans senaste skiva, ”Tenderheart”, är full av luftiga arrangemang och stora men mjuka orkestreringar, och även om många countryinstrument är små så får det mig att undra: hur mycket folk kommer att följa med Sam Outlaw upp på Lasse i parkens utomhusscen?

Det visar sig vara ett helt band, med trummor, bas, pedal steel och, framför allt, gitarristen Molly Jenson. Konserten är slutsåld, men Lasse i parken är mer välstämd orkester än högljudd countrysylta. Stämningen är respektfull och uppklädd, publiken sittande. Under ”I’m not jealous” får jag syn på en cowboyhatt med en skallerorm som hattband. Låten är en perfekt duett mellan Outlaw och Jenson. ”Diamond ring” är en långsam, sorglig countryvals, bandet badar i rött scenljus och flädern doftar svagt av citron i den iskalla solnedgången.

I det här nordiska vädret, med ett riktigt dansbanegolv framför scenen och med så många grårävar i publiken, hade styrdans varit mer än passande, men de flesta rörelser är begränsade till mobilfotande. Under ”Keep a close eye on me” lägger Jenson bara en kör under Outlaws sång, men deras röster – hennes klara, starka, ljusa mot hans luftiga och otvungna – blir större än summan av delarna. De är ju så klart inte Gram Parsons och Emmylou Harris, ingen är det, men det är ändå dem jag kommer att tänka på. 

Den genre som Outlaw ringat in – välspelad, välsjungen country, klassisk utan att vara retro, lättlyssnad utan att vara smörig – är så självklar att det är lätt att strunta i att vissa av låtarna är en aning överflödiga (och dialekten låter en gnutta lajvad). Framför allt känns det oerhört lyxigt att få se ett helt band spela country på den här nivån, från en scen som är så liten och låg att man skulle kunna ta ett halvt kliv upp på den. Inte bara känns, det är lyxigt: ”Det har kostat mig sex miljoner dollar att flyga in det här bandet” säger Outlaw. Det är skönt att veta att han fick valuta för pengarna.