Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Samhörigheten stark på Sthlm Americana

Dylan LeBlanc gick över speltiden när han avslutade festivalen.
Dylan LeBlanc gick över speltiden när han avslutade festivalen. Foto: Elin Bryngelsson Lidestedt/Rockfoto

Namnet americana suddar bort gränser mellan musikgenrer – och skapar en självklar känsla av gemenskap. Nils Hansson sammanfattar en ny endagsfestival i Stockholm.

Sthlm Americana

Artister: Dylan LeBlanc, The Dustbowl Revival, Christopher Paul Stelling, Spirit Family Reunion, Parker Millsap, Christian Kjellvander, Gospelbeach.

Scen: Kägelbanan, Stockholm.

Klockan är kvart över midnatt, nästan hela publiken har gått hem, festivalen skulle vara slut vid tolv men Dylan LeBlanc är inte nödbedd. När en liten klick längst fram fortsätter applådera kommer han tillbaks för att köra två låtar till.

Det är en generositet värd att älska och skulle vara lättare att ta till sig efter en lite kortare festivaldag. Tretton band på elva timmar, två scener där en tar vid när den andra slutar, alla med ett lite kortare set än vanligt för att ge plats åt fler. Utom Dylan LeBlanc då, som inte har någon efter sig att ta hänsyn till.

Han är väl värd en position som huvudattraktion, ett underbarn från Louisiana, delvis uppväxt i musikstaden Muscle Shoals, som redan vid tjugosex i fjol startade om efter att ha kraschat sin första karriär under trycket av lovord och förväntningar.

Nu framstår han som en släkting till Mark Hollis i Talk Talk, eller kanske Jeff Buckley, en ljus och intensivt känslig röst som suddar ut varje text han sjunger, nästan som om han hade en slidehylsa i strupen. Cellon i bandet förstärker det maffiga anslaget, och när den fenomenalt långsamma ”Beyond the veil” bara fortsätter, med ett instrumentalparti som växer och sjunker och larmar som knappt ens står Neil Young efter, då tror jag att konserten är slut där.

Men LeBlanc är bara halvvägs.

Om jag skulle kalla honom för just americana är en annan sak, men det är ett namn som numera kan sättas på lite vad som helst från country, folk och blues till olika sorters traditionell rock, och därmed ge det en modernare, mer gångbar profil, med en yngre och växande publik. Ja, till och med The Dustbowl Revivals retrosoul och partyfunk kan platsa, eftersom de har mandolin och ståbas.

Att döpa en festival till Sthlm Americana är således ett sätt att inte bara ge ett sammanhang åt musiken, utan också att göra detta till en attraktion i sig. Eftersom ingen av artisterna är något riktigt stort dragarnamn.

Däremot finns en självklar känsla av samhörighet. Christopher Paul Stelling konstaterar själv att han känner de flesta på festivalaffischen. Han gör minst tvåhundrafemtio konserter om året och det är oundvikligt att man springer på varandra.

Själv avslutade han en spelning i Serbien tretton timmar tidigare, och ståbasen var krossad vid ankomst, men väl på scen framstår han och hans lilla band som så samlade och taggade som om inga distraktioner fanns, en sorts trubadurrock på högväxel med snabbgitarr, fiol, en gnutta irländsk touch och en intensivt hes röst som en sorts Marcus Mumfords mer erfarna storebror.

Spirit Family Reunion ger en liknande förklaring till hur bökigt det var att ta sig hit, innan de sparkar loss en högoktanig hillbillygospelrock med banjo och tvättbräda som får det mesta annat att verka onödigt komplicerat.

Parker Millsap har också det där i sig, en yngling med drag av Leonardo DiCaprio som spelar skumpig blues och minimalistisk boogie så att allt känns liksom svetsat i fogarna. Inklusive en hesröst någonstans mellan gospelkyrkan och John Fogerty.

Det finns något så väderbitet och slagtåligt hos dem, helt oavsett att de faktiskt inte är så gamla. Att jämföra med den nordiska halvan av programmet känns därför lite orättvist, de flesta av dem saknar just en sådan ryggrad. Christian Kjellvander undantagen, men så är han ju nästan halvamerikan. Och veteran vid det här laget.

Möjligen är Gospelbeach äldre, låt vara att själva bandet är nytt – och frontmannen Brent Rademaker skrev in sig i countryrockhistorien så sent som 2000, med debutalbumet från Beachwood Sparks.

Få band har snyggare vördat arvet efter Gram Parsons, i Gospelbeach fyller Rademaker på med Tom Petty och Crosby, Stills & Nash, musiken håller sig lätt och snabbrörlig trots alla knepiga ackord och små ansatser att rocka, själv för han sig som en helt osannolik, övervintrad countryhippie från en era han rimligen aldrig kan ha upplevt själv.

Och då ingen ännu hade kallat det americana.