Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

The Black Angels på Debaser Strand

The Black Angels.
The Black Angels. Foto: Adrian Pehrson

En hårt tuktad psykedelia, skriver Nils Hansson om The Black Angels på Debaser Strand.

4

Konsert

The Black Angels

Scen: Debaser Strand, Stockholm.

Det är lite lustigt hur medlemmarna byter instrument hela tiden. De har ju inga udda sådana, bara en uppsättning elgitarrer, basar och klaviaturer som fyra man växlar mellan i olika konstellationer, mellan varje låt. Två sjunger, tre delar på rollen som basist.

Ändå är basen så genomgående handfast, så tungt och ledigt pådrivande, att det känns som samma basist hela tiden. Ungefär som att Stephanie Bailey sitter orubblig bakom trummorna, lika precis som effektiv, även om hon byter spelstil från släpig marsch ända till nästan-disco.

Själva soundet förändras märkligt lite av alla variationer, det surrande psykedeliska larmet är en mäktig konstant för The Black Angels, med orglar och fuzzgitarrer som för tankarna till 60-talet – även om det på den tiden knappast fanns några psykedeliska band som var riktigt så här helgjutna och stilsäkra.

Eller kortfattade. För även om det inte saknas utvikningar och solon så är det här en hårt tuktad och noga redigerad psykedelia. Med tydliga låtar, som tar slut i tid, och blir allt mer olika varandra ju närmare man studerar dem.

Ungefär som de psykedeliska projektionerna som svirrar bakom bandet genom hela konserten, nya varianter för varje enskild låt – ändå känns det som precis samma flöde rakt igenom. Och som en direkt fortsättning på det sena 60-talets hippiehappenings, även om just de här datorstödda mönstren knappast hade kunnat framställas då.

Med fem album sen mitten av 00-talet är The Black Angels numera ett av de etablerade banden i sin genre, en ställning som förstärks av att de har sin egen årliga psykrockfestival hemma i Austin, Texas, och vid flera tillfällen agerat kompband åt Roky Erickson.

Och kanske ska man se dem just som en sorts centralpunkt, som agerar länk mellan dåtidens yvigt infallsrika The Doors och The 13th Floor Elevators och senare tiders mer hårdfokuserade Spiritualized och Black Rebel Motorcycle Club. Ett så att säga ovanligt typiskt band i en genre byggd på spretighet, som förenar fler fasetter av traditionen än de flesta utan att någonsin framstå som annat än extremt enhetliga.