Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Dan Jönsson: Blek Göteborgsbiennal backar från brandfacklor

Göteborgsbiennalen har i år som tema det sekulära samhällets utmaningar. Men Dan Jönsson blir besviken på att man aldrig kopplar greppet om de brännande frågorna.

Utställning

”WheredoIendandyoubegin”

Göteborgsbiennalen 2017

Röda Sten, Göteborgs konsthall m fl platser i Göteborg. Visas t o m 19/11.

Mitt på Götaplatsen, framför trappan upp till konstmuseet, står en fyrkantig metallbur svept i svart presenning. Den är en del av årets Göteborgsbiennal, och bakom skynket arbetar konstnärsgruppen Vector på ”The banned image”, ett verk som enligt skylten kommer att testa gränserna för vad offentligheten tål. När det väl avslöjas vill säga – vid utställningens slut.

Själv kan jag inte låta bli att se ”The banned image” som emblematiskt för denna nionde biennal. En provokation höljd i dunkel; en sorts omvänd, Ruben Östlundsk ruta utan eget innehåll men ändå full av den naiva klockartron på konstens genomgripande, förändrande kraft.

Men skandaler går ju sällan att planera. Nu är det snarare upplagt för att Vectors djärva utspel blir ännu en i raden av uddlösa, förlupna utmaningar, betecknande för en biennal som aldrig lyckas koppla greppet om sitt ämne. Besynnerligt egentligen – en utställning som kretsar kring begreppet ”sekularitet” borde ju onekligen kännas brännande i en tid vars politiska dagordning definieras av terrorattentat, nykoloniala krig, högerpopulistisk demagogi och kollektiva identitetsneuroser, nästan alltid med någon koppling till förhållandet mellan religion och stat.

Om det finns en nyckel till vår tids konflikter, är det denna.

Men biennalen verkar vilja undvika de mest akuta spänningarna. I stället backar den ett par steg för att få syn på de grundläggande mönstren – de nu hotade idéerna om tolerans och jämlikhet som varit bärande i det sekulära samhället; frågorna om frihet och ansvar, som i Guds frånvaro blir individens existentiella börda.

Utställningens signalverk, Shilpa Guptas stora ljusskylt ”WheredoIendandyoubegin”, är ett bra exempel. Humanismens filosofiska kardinalfråga idisslad till ett mumlande mantra.

Många av utställningens verk knyter på liknande sätt liksom sidledes och på långt håll an till sekulariteten som idé. Högst upp i Röda Sten, projicerad på en kistformad skulptur, visar Riikka Kuoppala filmen om sin döda farmor, en gång missionär i nuvarande Namibia, och Kuoppala frågar sig vad som får en människa att resa till andra sidan jorden för att få andra att överge sin traditionella kultur.

På Göteborgs konsthall spinner Joakim Forsgren på konsthallen en egensinnig, visuell essä av skulpturer och gobelänger kring krigarkungen Karl XII. Inne på Myrorna vid Järntorget finns Dimitri Vankovs lågmälda dokumentär om George från Ghana, som på sovjettiden kom till Moskva för att studera men som pressad av stämningarna i ett alltmer rasistiskt Ryssland tar familjen med till Norge för att söka asyl.

Och lite varstans snubblar jag över danske Jens Haaning, vars offentliga projekt från nittio- och tidigt nollnolltal går som en tråd genom biennalen. Hans affischer, ljudverk och interventioner utmärks av ett slags smygande, absurd ironi – som i de turkiska vitsarna han spelade upp från offentliga högtalare, eller i affischerna där invandrare från en Köpenhamnsförort visade upp sina kläder och accessoarer som i ett modemagasin.

Att biennalen ställer Haaning i centrum är kul – de flesta av hans verk hade lika gärna kunnat vara gjorda i dag, och blir en välkommen påminnelse om att de frågor om identitet och integration som samtidskonsten brottas med långtifrån är några nyheter.

Men om begreppet ”sekularitet” säger de inte så mycket. Lika lite som biennalen i stort någonsin lyckas göra det – här finns nästan ingenting som prövar och går på djupet, ingenting som ifrågasätter hur sekulära vi i grund och botten är, vad den sekulära människan egentligen tror på.

Närmast kommer väl norrmannen Jonas Staal, som på Chalmers visar ett tjusigt diagram över hur bygget av de högsta skyskraporna alltid råkat sammanfalla med de stora spekulationsbubblorna.

Fyndigt, absolut. Men att kulten av kapitalet blivit den moderna religionen är ingen epokgörande iakttagelse direkt, och över lag blir det här en förvånansvärt blek och konturlös utställning som stryker medhårs snarare än väcker nya tankar.

Fortfarande kan vi förvisso hoppas på ”The banned image” – men mitt hopp står i så fall till att den förblir förborgad i sin svarta kub. Som en symbol för den mystik som alltid krävs för att vi verkligen ska tro på något. Vad det nu är: kyrkan, kapitalet – eller konsten.