Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Marina Abramović storstädar i det förflutna

00:14. Marina Abramović — Performancekonstens okrönta drottning

Marina Abramović har under hela sitt liv använt sig, ofta utsatt sig, ibland skadat sig som performancekonstnär. Allt för att nå bortom människors rädsla för döden. DN mötte konstnären vars livsgärning nu samlats på Moderna museet. 

Marina Abramović talar om sina tre personligheter: ”Krigaren Marina”, ”Spirituella Marina” och ”Bullshit Marina”. Hon vet precis vem hon är just nu, när hon intervjuas i en färgsprakande ateljé på Moderna museet i Stockholm.

– ”Bullshit Marina". Det ser du väl? Med allt det här sminket på.

Foto: Nicklas ThegerströmHon omges av stylister som fixar makeup och hår inför fotograferingen. De växlar mellan plattång, volymförstärkare och hårfön. Trots stöket runtomkring är konstnärens ögon ändå som magneter.

– Alla tre delar av mig går att kombinera. Jag ska berätta allvarliga saker för dig samtidigt. Det här är ett perfekt exempel, är det inte?

På våningen ovanför förbereds det sista inför Marina Abramović stora retrospektiv. Utställningen har fått 110 journalister från hela världen att anmäla sig till pressvisningen. Hon, som sedan 70-talet tänjt på alla gränser inom performancekonsten, är på samma gång pionjär och superstjärna.

Under karriären har hon gång på gång utforskat gränsen för kropp, tid, uthållighet, makt och andlighet. Marina Abramović rör sig i skärningspunkten mellan rädslan för att leva i nuet och lidandets smärta. Och det är där hon vill vara.

Varje konstnär måste ha ett syfte, säger hon. Tidigt i sitt liv hittade hon performance, konstarten där hennes syfte grävde hål i betraktarens skal.

Läs mer: Marina Abramović visar upp sin utställning

– Jag vill lära publiken att övervinna smärta, hur de ska sluta vara rädda för lidandet och döden. Alla tvingas handskas med sin dödlighet. Jag är medveten om att jag varje dag närmar mig min egen död, precis som du, precis som alla andra, säger Marina Abramović.

– Men människor försöker glömma och trycker undan tankarna på dödligheten. Jag vill påminna dem om att livet är ett mirakel. Vi måste skippa skitsnacket och koncentrera oss på viktiga saker. Det är syftet med min konst.

Det har gått två minuter av intervjun och vi pratar redan om döden.

Har du någonsin varit rädd för lidandet?

– Alla är rädda för lidandet. När jag stått framför en publik under svåra stunder i mitt liv, då har jag använt energin från publiken för att frigöra mig själv från lidandet och smärtan. Jag har lyckats ganska bra med det, åtminstone fram till nu, säger Marina Abramović och skrattar.

Du har skrivit att alla konstnärer ska vara krigare.

– Det är en underbar sak att vara. Jag älskar samurajer och tanken på att känna sitt syfte och att ha makten över självkontroll och viljestyrka. Så många människor dör med ånger över saker de gjort. Jag ångrar ingenting och kommer aldrig att göra det. Alla hinder, felsteg och smärtor i mitt liv har varit viktiga.

Foto: Nicklas Thegerström

Återblicken står i centrum på Moderna museet. ”The cleaner” är konstnärens första betydande retroperspektiv i Europa, och betraktaren leds genom hennes tid på konstskolan i Belgrad till de moderna och mäktiga deltagandeverken i dag.

– Det handlar om att gå igenom 55 års arbete, att städa upp i det förflutna och skapa en grund för framtiden. Jag älskar titeln ”The cleaner”. Städning är en metafor för något större: Du kan städa ditt öde, din själ och golvet i ditt kök. Det finns så många lager, säger Marina Abramović.

I en av utställningens första salar, intill några av hennes mest berömda videoverk, visas skisser och oljemålningar från konstskolan i Belgrad, bilder över abstrakta moln eller våldsamma frontalkrockar – som en föraning om hennes mer sentida installationer med kolliderande kroppar.

– Utställningen är otroligt speciell. Vissa målningar har jag aldrig tidigare visat för någon. Det är viktigt att se hur saker utvecklats, säger Marina Abramović.

Utställningen är otroligt speciell. Vissa målningar har jag aldrig tidigare visat för någon. Det är viktigt att se hur saker utvecklats.

Hårfönen överröstar hennes ord. Jag måste flytta närmare för att höra. Abramović pratar på:

– Alla rum har en egen atmosfär. Somliga är mörka, andra är ljusa och de sista är tomma och rofyllda. Tillsammans för de oss till ett fridfullt sinnestillstånd. Ni måste passera genom allt det här helvetet för att nå fridfullheten – precis som jag har gjort förut.

Hur har din uppfattning om performance förändrats sedan du började?

– Den förändras hela tiden. Jag brukade vara nostalgisk över mina vänner som slutade med performance redan på 70-talet eftersom det är så pass krävande. Men det finns så mycket att säga i performance! Det är en levande konstart, men samtidigt den svåraste eftersom den alltid varit alternativ, säger Marina Abramović.

– Jag har kämpat hela mitt liv för att detta ska sluta vara alternativt. Vi måste acceptera förändringen. Det finns inget autentiskt i 70-talets performance, du kan inte fortsätta med samma skit. Det är därför min publik är så pass ung. Jag ger dem erfarenhet och de skänker mig en känsla av tid. Det är väldigt lätt att vara framgångsrik i fem tio år, men i 55 år, som jag, det är svårt.

Hon säger att kroppen ärrats av de mer våldsamma verken under konstnärskapet. För att hålla i gång ”städar hon sin kropp”. Hon dricker inte och röker inte. Hon åker till kloster på retreater. Timmarna före intervjun har hon boxats med en svensk tränare.

Läs även: Sju viktiga verk av Marina Abramović

Allteftersom har hon dock tagit steget bort från att själv stå i centrum i verken. Publikens medverkan har i stället blivit mer och mer central. Abramović vill leda in betraktaren i total närvaro, bort från tankar om dåtiden, framtiden eller mobilen i deras händer. Maratonverken ”512 hours” och ”The artist is present” är klara exempel. Konstnären ger av sin tid och tvingar publiken att släppa taget.

I Stockholm väntas något liknande inträffa. Abramović ska, speciellt för Moderna museet, göra ett kollektivt körverk i Eric Ericssonhallen. 29 performancekonstnärer och flera körer används för att undersöka skapandet av gemenskap.

– Verket innebär en väldigt stor delaktighet från publiken. Mitt arbete har förändrats och jag har blivit alltmer som dirigent. Jag ger verktygen till publiken och de skapar upplevelsen genom att själva göra. Jag har gått igenom alla dessa år, nu är det dags att lämna över, säger Marina Abramović.

För konstnären har det alltid handlat om att skala bort lager mellan sig själv och det publika. Abramović säger att allt måste fram: Människans mörka sidor såväl som de ljusa. Hon skyler inte den egna barndomens mörka förflutna, med våldsamt grälande föräldrar och en längtan efter kärlek hon aldrig fick.

– Jag har använt allt som har hänt i mitt liv i konsten. Du kan ha ett hårt liv, men ändå göra något stort av det. Mina memoarer, som är viktiga för mig, är dedikerade till både vänner och fiender. Jag inkluderar alla, säger Marina Abramović.

Vilka är dina fiender?

– Jag har inga längre. Fiender har blivit vänner. Somliga kanske tror att de är mina fiender, men jag har inga. Jag är ganska fri…

Hon ändrar sig.

– Nej, jag är faktiskt lycklig just nu. Det har inte varit lätt, men det har blivit så.

Vad har hänt?

– Inget. Jag har blivit 70, kära du. Det är en bra ålder för att förlåta alla.

Foto i text: Nicklas Thegerström