Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

”Tidö collection of toys and comics” i Bergrummet på Skeppsholmen

Cirkus- och tivolileksaker i den underjordiska lokalen.
Cirkus- och tivolileksaker i den underjordiska lokalen. Foto: Ollie Nordh

Rik leksaksparad men brist på perspektiv. Sara Kristoffersson recenserar nytt leksaksmuseum i Bergrummet på Skeppsholmen.

Leksaksmuseum
”Bergrummet – Tidö collection of toys and comics”
Bergrummet, Skeppsholmen.

I helgen öppnade ett nytt leksaksmuseum i Bergrummet på Skeppsholmen: Tidö collection of toys & comics. Den underjordiska lokalen – som tidigare användes av Världskulturmuseerna – är nu fylld med Barbiedockor, actionfigurer, serietidningar, tågbanor och träklossar. Utställningen är permanent och bygger på David von Schinkels privata samling av leksaker och serier.

Läs mer: Stort leksaksmuseum byggs i Bergrummet

Barn och vuxna har alltid lekt med allt i från stenar och träbitar till bollar och kulor. Att bollen är sinnebild för lek visualiseras också elegant i museet genom en bana i takhöjd där en boll rullar runt hela utställningen. Leksaker som konsumtionsvara föds dock först med industrialiseringen. Rationella tillverkningsmetoder och framväxande borgerliga ideal är avgörande faktorer liksom en ny syn på barn. Att skilja mellan barndom och vuxenhet är tämligen nytt. Tidigare ansågs barndomen avslutad när ungarna kunde klä sig, äta och dricka på egen hand. Snart fick de flesta dessutom börja arbeta och då fanns det knappast tid för lek.

När barndomen förlängs och barn börjar betraktas som formbara varelser med särskilda behov av omsorg, skolning och fostran duger inte kottar och pinnar längre. Socialiseringen in i vuxenvärlden kräver specifika hjälpmedel. Till skillnad från diverse pryttlar som dras fram ur köksskåpet förknippas leksaker med traditioner och ideal, ritualer och normer. Ofta finns ett pedagogiskt eller kulturellt syfte.

Att föreställningar, tidsanda och trender kan avläsas genom leksaker är självklart och ett kulturhistoriskt perspektiv är förstås fruktbart. Efter franska revolutionen säljs leksaksgiljotiner med tillhörande adelsdocka och under hela 1900-talet tillverkas mängder med leksaksbilar med verkliga modeller som förebilder. Dockskåpens inredningar illustrerar teknisk utveckling medan dockornas kläder vittnar om modeväxlingar.

I Bergrummets montrar saknas emellertid kulturhistoriska utblickar. Leksakerna är i stället grupperade i populära kategorier: en avdelning består av hundratals bilar, en annan båtar och flygplan, en tredje mjukisdjur. Det berättas om svensk leksaksindustri som präglats av trä med framträdande tillverkare. Hit hör Brio som också är tidigt ute med att använda logotyper på produkterna.

David von Schinkels samling är makalös i sin mångfald. Iscensättningen är genomtänkt och fantasifull. Stor möda har även lagts vid digitalisering. På touchskärmar intill montrarna finns fakta om leksakernas bakgrund och funktion i olika svårighetsgrad, för att passa både unga och äldre. Bakom redovisningarna står leksakssamlaren och värderingsmannen Peter Pluntky – känd från SVT:s Antikrundan och enligt museet utställningens ”garant för innehåll och den höga nivån”.

En samling av den här digniteten kräver dock mer än kunskaper om leksakerna i sig. Det behövs breda perspektiv och infallsvinklar för att sätta in materialet i ett sammanhang och därmed underlätta för besökarna att urskilja teman som samhällsklimat, sociala skillnader, könsroller och levnadsmönster. Annars förvandlas paraden av leksaker lätt till en minneskavalkad från svunna tider.