Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Morandi/Edmund de Waal på Artipelag i Gustavsberg

Ett möte det dammar och sjunger om. För Edmund de Waal är den mytomspunne stillebenmålaren Giorgio Morandi en stor inspirationskälla. Jessica Kempe ser deras lyckliga möte på Artipelag. Och Maria Schottenius har läst de Waals originella bok om porslin.

I fyrtio år satt den italienska konstnären Giorgio Morandi i sin ateljé och målade föremål uppställda på ett bord. Det var helt vardagliga saker: kannor, flaskor och byttor som samlade damm på hans hyllor. Genom hans målade ting passerade 1900-talets tidsanda, världskrig, antifascism och måleri. Men också människorna. Hans saker tycks ty sig till varandra som folk.

Med sina stilleben räknas Morandi som en av Europas mest stilbildande och mytomspunna konstnärer. ”Kultförklarad”, ”målarnas målare” skriver Artipelag som nu med ett femtiotal verk fyller sina inre salar med Morandis måleri, teckningar och grafik. En unik konsthändelse förstås. Men han är inte ensam på Artipelag. Här visas Morandi i dialog med den samtida brittiske författaren och keramiske konstnären Edmund de Waals skulpturala stillebenhyllningar till porslinets material, kultur och historia.

Det blir ett möte som det dammar och stillsamt sjunger om. Som i en fuga. Eller på en scen.

Men trots att utställningens första stora och ljusa sal ägnas helt åt Edmund de Waals installationer är det Morandi som kommer först. Det är med hans stilleben jag ser Edmund de Waals stilleben. Och tvärtom, inser jag snart. Kanske är det snarare de Waals förälskat ödmjuka sätt att förhålla sig till porslinsleran som får mig att se Morandis stilleben med nya ögon. För varför kan jag inte se ”strängheten, ”den perfekt balanserade studien” och ”den ömsinta känslan för tingens individualitet, egenvärde och broderlighet” som det stod så mycket om i mina konsthistorieböcker?

Här på utställningsväggarna tycks Morandis stilleben inte bry sig mycket om vad en kanna har för uppdrag, hur en mugg fungerar och vad flaskan är gjord av. Där tycks alla föremål istället vara gjorda av måleri – av tjock oljefärg, ljus och valörer. Omilt reducerade till objekt för färg- och formtransformeringar långt från klassicismens harmoni och kontroll.

Flaskan blänker och böjer sig av kadmiumvitt. Burken tjocknar av ockratoner. Vasen mjuknar och bågnar av oljefärg. Bordskanten består snarare av det material det är avbildat med, än det trä möbeln är byggd av. Kanske är det här Morandis berömda mystik ligger och hans särskilda bidrag till den antiauktoritära italienska konströrelsen ”Pittura metafisica”. I föremål som förändras, glider undan, inte låter sig bestämmas och som spelar en annan roll än den förväntade. Ibland som egna existenser placerade i små grupper tätt intill varandra. En tingens teater.

Edmund de Waal gör porslinsleran synlig i mötet med stålet och stenen.

Artipelag visar Morandi med befriande uppdaterad blick. Med konsthallschefen Bo Nilssons omförhandlande katalogtext är det lätt att förstå 2000-talets nytända Morandiintresse.

Kanske är det ändå Edmunds De Waals rader av aningen knöligt drejade porslinskärl och byttor som får mig att se den nästan rörande ofullkomligheten hos Morandis föremål. De Waals ljusa utställningssal verkar först storslagen. Ett av de vackraste konstrummen jag sett på Artipelag. I skimrande vitrinskåp med kristallklara eller immade glas vilande på massiva glassocklar står porslinsobjekten uppradade som i en kör av röster, eller som noter i ett partitur.

Kärlen följer ofta samma former i olika måleriska glasyrer: vitt i alla nyanser, metalliskt, sotigt och grafiskt svarta, blekt gröna och aningen blå. Cylindern i olika höjd påminner om en orgelpipa, en strupe, en skorsten eller en växtstjälk med öppningarna vända uppåt, likt gapande munnar. De små skålformarna har tjänat människan i tusentals år. Tillsammans bildar de par, klungor och gatunät med titlar som refererar till just musiken, staden och atmosfären. Utanför utställningsrummets stora panoramafönster samspelar trädstammarna och den glittrande fjärdens vågor.

Det är lätt att bli konst- och naturlyrisk här. Tills jag nyktrar till.

Också här har tinget lämnat sin tjänst som bruksföremål för att i konsten berätta andra historier: om sitt material och sina uttryck. Den berättelsen kräver en kontrast. Edmund de Waal gör porslinsleran synlig i mötet med stålet och stenen. Mot det rosaskimrande alabasterblocket lutar sig en benvit vasform.

Edmund De Waals iscensättningar talar å ena sidan respektfullt med Mondrians stilleben. Men överröstar också i sin transcendent stora mängd. Mindre hade räckt. Porslinets sköra och starka väsen når ändå fram.