Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Perpetual Uncertainty på Bildmuseet i Umeå

Bildmuseet i Umeå är fyllt av nutida internationell konst som undersöker atomkraftens följder. Ambitiöst men inte särskilt kärnfullt, tycker Sebastian Johans.

UTSTÄLLNING

"Perpetual Uncertainty"

Bildmuseet, Umeå. Visas tom 16/4

”Vad gör ni om någon fyller ett flygplan med sprängmedel och bestämmer sig för att flyga in i en reaktor?”

Det frågade min kärnkraftsskeptiska biologilärare under ett studiebesök på Forsmark i början av 90-talet, efter guidens långa föreläsning om ren och säker energi - med de gulliga sälarnas i lagunen som tar tillvara reaktorernas uppvärmda kylvatten som trumfkort. Guiden svarade snipigt att ett så osannolikt scenario inte var något man räknade med. Ett svar som förstås hade varit otänkbart i dag.

Det ovanstående säger något om vår kollektiva oförmåga att se förbi den egna nästippen. Vi utgår från våra egna erfarenheter och möjligen det som förmedlats av ytterligare en generation eller två. Den enorma skalan på följderna av den kluvna atomkärnan gör också ämnet notoriskt svårt att diskutera.

Men detta väldiga perspektiv dominerar den ambitiösa utställningen ”Perpetual Uncertainty”, som fyller Bildmuseet i Umeå med konst som kretsar kring atomkraft och radioaktivitet. Curatorn Ele Carpenter leder till vardags det stora projektet ”Nuclear Culture” vid Goldsmiths i London och utställningen känns som ett matigt men inte särskilt kärnfullt seminarium i konstnärlig forskning.

De traumatiska olyckorna i Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011 är utställningens motor, även om ämnets synas ur en mängd perspektiv av runt 25 deltagande konstnärer och konstnärsgrupper.

Ele Carpenter söker genomgående problematisering och undviker tydliga ställningstaganden. Hotet från världens samlade kärnvapen är exempelvis sparsamt representerat.

Den osynliga strålningens gäckande karaktär återkommer däremot gång på gång. Hur ska vi förstå och diskutera en fiende som vi inte ens kan se? Redan i vår egen tid är det svårt. Shuji Akagi har fotograferat saneringsarbetet i sin hemstad Fukushima, där myndigheterna i en trygghetsskapande men knappast verkningsfull teater avlägsnar små fläckar av jord i trädgårdar och offentliga planteringar.

Med tidsperspektivet kommer svindeln. Erika Kobayashis ”Half Life Calendar: Radium 226” gör en enkel men tydlig poäng genom att lista åren fram till 3035. Först då har strålningen i det radiumklorid som makarna Curie framställde 1898 halverats.

”Perpetual Uncertainty” handlar mer än något annat om översättbarhet. De äldsta språk vi kan läsa i dag har inte ens tio tusen år på nacken, och några millennier räcker inte långt när vi ska informera en framtida mänsklighet om faran i att gräva under Forsmark eller något annat slutförvar för kärnavfall.

Österrikiska Erich Berger och finska Mari Keto gör ett svävande och vackert försök i ”Inheritance Project”, där ett halsband av radioaktiva stenar kompletteras med ett kit av elektroskop, glasstavar och annat som behövs för att fastställa när smycket äntligen blir bärbart. En gång per generation ska saken undersökas och instruktionerna uppdateras till ett aktuellt språkbruk.

Det radioaktiva arvegodset är en fungerande bild, men lösningen är knappast betryggande i ett perspektiv som spänner över 100 000 år.

Det är inte heller det förslag på alternativa myter och muntlig tradering som Andrew Weir lanserar med figuren Pazu-goo, en upphottad version av den babyloniska guden för damm och smitta.

Duon Bryan McGovern Wilson och Robert Williams gör något liknande i ”Cumbrian Alchemy”, där de i teckningar och objekt föreslår en ny klass av nukleära präster som viger sina liv åt att resa runt och förkunna den nedgrävda faran.

Många verk smakar kompetent men försiktigt på ämnet. Det är frustrerande. Inte så att jag kräver svar av konsten, men jag tar hellre en skarp motfråga än en redan konstaterad osäkerhet. Det är de stora perspektiven som spökar. I min förmenta mänsklighet söker jag en snabbhet som stoffet inte medger.

Jag blir möjligen lite klokare och mer insatt för varje verk, men den riktigt sinnliga belöningen kommer först i utställningens sista sal. Den upptas av konstnärsparet Ken och Julia Yonetanis mäktiga installation ”Crystal Palace: The Great Exhibition of the Works of Industry of alla Nuclear Nations”, en samling kristallkronor av uranglas som tack vare UV-lampor lyser farligt gröna.

Varje krona representerar ett kärnkraftsproducerade land. Trots att rummet bara rymmer 14 av projektets 31 kronor är effekten slående. I mörkret under de gröna lamporna uppstår en dramatisk tystnad som, föreställer jag mig, påminner om den där korta sekunden av häftigt flammande ljus som förvandlar kroppen till en skugga.