Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Rosa Barba på Malmö konsthall

Stillbild ur Rosa Barbas ”Bending to earth”.
Stillbild ur Rosa Barbas ”Bending to earth”. Foto: Rosa Barba

Fängslande. Filminstallationer med tvetydighet och humor

Rosa Barba

Malmö konsthall. Visas t o m 14/5.

Dagsljuset silar in genom de pyttesmå hålen i mörkläggningsgardinerna, som från en gles stjärnhimmel ovanför Rosa Barbas installation ”Blind volumes” på Malmö konsthall. Det är knappast avsikten, men effekten ger en suggestiv inramning åt den höga, intrikata stålkonstruktionen med alla dess blinkande projektioner, rasslande filmremsor och den stora dallrande vita kulan högst upp, som för mig på något lite oklart vis fångar upp ljudvågor och sänder ut dem i form av vibrationer. Det liknar ett hemlighetsfullt observatorium, en mystisk radaranläggning.

Inte så tokigt, tänker jag, som ingång till den här rätt komplicerade och svårforcerade utställningen. Italienfödda, numera Berlinbaserade Rosa Barba har det senaste decenniet varit eftertraktad på biennaler och grupputställningar runt om i världen, där hennes konst dock har en tendens att smälta in och försvinna i mängden.

Foto: Helene ToresdotterPå ytan liknar den mycket annat med sina maffiga filmprojektioner och knattrande analoga mekanismer, men kräver samtidigt både tid och ansträngning för att bli begriplig.

På Malmö konsthall visar Barba ett dussintal verk i en myllrande utställning som verkligen tvingar besökaren att kämpa för att hitta sammanhangen. Ibland rent fysiskt, som i ”Seasick passenger” där en stansad text bretts ut på golvet på ett sätt som gör den omöjlig att överblicka. Men oftast som en effekt av estetiken, med otydliga bilder, flimrande texter, svårlyssnade ljudspår och en kakofonisk utställningsmiljö där verken oupphörligen stör ut varandra.

Det känns till en början ganska irriterande. Flera av Barbas visuella och formella grepp hör till dem jag annars brukar se som tidstypiska, exkluderande manér – de mumlande, otextade ljudspåren, den analoga maskinfetischismen, de pliktskyldiga Borgesreferenserna. Men här kopplas de för en gångs skull på ett helt självklart sätt till en idédiskussion om makt och mystifikation, om överblick och motstånd.

Det kan handla om hanteringen av radioaktivt avfall, som i ”Bending to earth” där det darriga flygfotot cirklar över de märkliga pyramider och bassänger som skyddar förvaringsutrymmena. Eller som i ”From source to poem” om hur historien döljs under de oöverskådliga faktamängder som finns lagrade i arkiv, bibliotek och databaser.

Men Barba riktar också blicken mot hur människor sätter sig till motvärn mot till synes övermäktiga processer och strukturer. I ”Disseminate and Hold” korsklipps den brasilianske konceptkonstnären Cildo Meireles berättelse om sin interaktiva estetik med bilderna av livet längs en motorled i São Paulo som stängts av för biltrafik. I ”Somnium” är det en biodlare som sakta men säkert finner sig omringad av schaktmaskinerna i de nederländska polderlandskapen.

Så avtecknar sig en originell vision av hur vår tids stora ingenjörsprojekt tjänar till att på en gång dölja och framhäva makten. Och hur konstens uppgift blir att öppna upp den gesten – som i dessa filminstallationer, med deras materiella tvetydighet och underfundiga humor. Det är både utmanande och mycket fängslande.

Foto i text: Helene Toresdotter