Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Susan Philipsz: Lost in space på Bonniers konsthall i Stockholm

Den uppmärksammade ljudkonstnären Susan Philipsz har skapat verk speciellt för Bonniers konsthall. Johanna Paulsson tycker att de ensamma, kontaktsökande tonerna bär.

”Susan Philipsz: Lost in space”

Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 7/5.

Fjolårets tonsättarjubilar Karl-Birger Blomdahl blev hundraåringen som klev ut ur konserthusen och försvann. Vem hade väl trott att en konsthall skulle täcka upp för musikinstitutionernas minst sagt sparsamma firande av Måndagsgruppens meste modernist, vars atonala arv fallit ur modet sedan hans död 1968?

Foto: Anette NantellLjudkonstnären Susan Philipsz snappade i alla fall upp den musikaliskt morsekodade nödsignalen ur Blomdahls rymdopera ”Aniara” och skapade ljud- och filminstallationen ”A single voice” speciellt för Bonniers konsthall. Detta verk utgör nu navet i hennes separatutställning ”Lost in space”.

Men det är inte de på sin tid radikala elektroniska inslagen Philipsz fastnat för; av operan som hade premiär 1959 (och spelas i Malmö senare i vår) återstår nu bara en violinstämma som ensam röst. Med Harry Martinsons epos, om rymdskeppet som hamnat ur kurs på sin flykt från den miljö- och kärnvapenförstörda jorden, delar Philipsz intresset för förhållandet mellan individ och kollektiv. Men inte nödvändigtvis i relief mot tiden, utan snarare mot rummet.

Blomdahls musik är komponerad med tolvtonsteknik som bygger på en serie där alla tolv toner i den kromatiska skalan (tänk samtliga pianotangenter, både svarta och vita) ingår och tillskrivs samma värde. Därför har Philipsz nu spelat in var och en av de tolv tonerna för sig och valt att återge dem i lika många utplacerade högtalare.

Långa stunder av tystnad bidrar till känslan av övergivenhet som lika plötsligt bryts av ett intensivt knäppande pizzicatospel i fjärran.

Effekten blir isolerade toner som ljuder kors och tvärs genom konsthallen och söker kontakt. Långa stunder av tystnad bidrar till känslan av övergivenhet som lika plötsligt bryts av ett intensivt knäppande pizzicatospel i fjärran.

Philipsz kommer från Glasgow, men är numera bosatt i Berlin och medverkade i grupputställningen ”Mer än ljud” på Bonniers konsthall 2012. Då valde man att hellre tala om konstnärer som använder musik i sina verk i stället för om ljudkonst. Även nu heter det att Philipsz är en konstnär som ”skulpterar med ljud”. Det är förvisso sant – hon är utbildad skulptör och arbetar även med visuella inslag – men jag som kommer från musikhållet upplever det som en fortsatt ängslighet i konstvärlden inför verk som bara hörs och inte syns.

Att Philipsz så sent som 2010 blev den första ljudkonstnären som tilldelades det brittiska Turnerpriset är lika betecknande och rädslan för den visuella tomheten märks i ”Lost in space”. Det är som om man känt sig tvungen att hitta någonting som också går att titta på, i stället för att lita på att ljudet bär. För det gör det – åtminstone om man som besökare låter bli att leta efter dolda budskap och accepterar att klanger kan fylla samma slags illustrerande funktion som pennstreck. Jag förenklar nu, men det är så man måste närma sig ett 55-minutersverk som ”A single voice”.

Foto: Anette Nantell

I den ackompanjerande filmprojektionen cirklar kameran kring violinisten Leila Akhmetova, ensam framför partituret under inspelningen av tonen C. Fördelen är att det visuella materialet gör det lättare att förstå Philipsz arbetssätt (hon har använt greppet tidigare i verk om tonsättarna Hanns Eisler och Pavel Haas) och förstärker känslan av individens isolering.

Men fastna för allt i världen inte enbart framför filmen i det stora kvadratiska utställningsrummet! Där missar man lätt poängen med hur Philipsz skapar kontaktsökande konst även mellan vita väggar och panoramafönster i den yttre salens två korridorer. Utställningstiteln ”Lost in space” handlar inte bara om att vara vilse i rymden, utan också om en spatial – rumslig – splittring och vilsenhet.

Foto: Anette Nantell

Som utställningens curator Sara Arrhenius påpekar bygger Philipsz konst på tanken om att låta platsen tala och i det avseendet får Bonniers konsthall samtidigt anses ganska stum. Väggmålningen ”Timeslip”, ett med svart bläckpenna tecknat hål i väggen, håller jag helt på att missa. Det härrör från konstnärens eget barndomsminne och fascination för en brittisk science fiction-serie, men tillför faktiskt ingenting. ”Radio star” är en pendang till Blomdahls klang- och bildkomposition ”Altisonans” med rymdljud. Men flimret och de vaga stötarna från stjärnpulsarer som fyller ett av smårummen ger mest en känsla av att stå och stirra på en trasig tv-apparat.

Ljuden från de olika verken i utställningen läcker dessutom mellan salarna och jag hade nog allra helst hört tonerna ur Blomdahls tematiskt aktuella migrationsopera ljuda över spåren på Karlbergs station, på samma sätt som Philipsz tidigare placerat ut sina ljudverk i stadsmiljöer, under broar och över tågräls.

Däremot drabbas jag starkt av en inspelning av Philipsz oskolade röst i det äldre verket ”Ziggy Stardust” från 2001. Det intressanta med Philipsz verk är att de har en både personlig och socialt engagerad dimension. Med vardagens skrala enkelhet tolkar hon Bowielåtar a cappella. Det får mig att minnas hur jag själv sjöng dessa sånger och hur de hjälpte mig genom skoltidens ensamhet och utanförskap. En påminnelse om att vi alla, likt Martinsons rymdskepp Aniara, är bräckliga farkoster genom livet.

Foto i text: Anette Nantell