Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

The social av Annika Eriksson på Moderna museet i Malmö

Obetalbart. Videokonst med ett särskilt öga för sociala beteenden.

Konstutställning
”The social”
Annika Eriksson
Moderna museet, Malmö. Visas till och med 4/6.

Mitt i Moderna museet i Malmö står en gipsreplik av ”Äpplet” – en lekskulptur av Axel Nordell, sedan 1972 placerad i Pildammsparken. Konstnären Annika Eriksson är en av många Malmöbor som låtit sina barn klättra på denna organiska skulptur, som nu är en knutpunkt i hennes retrospektiv ”The social”.

Här är det liv och rörelse, i den numera Berlinbaserade konstnärens första stora utställning i födelsestaden. Den väldiga gamla turbinhallen är gestaltad som ett samhälle i samhället, med ett centralt ”torg” omgärdat av små sociala rum. De rörliga bilderna är indränkta i en ljudmatta av musikslingor, hundskall och fågelkvitter.

Begreppet social definieras i en väggtext som en egenskap hos ”människor och andra djur”, avseende ”samspel organismer emellan”, frivilligt eller ofrivilligt. Det är exakt vad Annika Erikssons verk handlat om, ända sedan debuten på 90-talet.

Då var hon en tidstypisk exponent för den relationella estetiken och har i performancer, videor, bildspel, ljuslådor, skulpturer och installationer undersökt mellanmänskliga relationer. Men också förhållandet människa–djur. Med det intresset ligger hon återigen mitt i tiden, del av ett växande forskningsfält inom humaniora.

Fast djur förekommer redan i Annika Erikssons tidigaste verk på Moderna, från 1995, och är rikligt representerade i hela utställningen. Gulliga husdjur är magneter för den minsta publiken och ett 70-talsfoto med kladdiga, kreativa ungar i en barnverkstad bildar fond till lekskulpturen. På en hylla tvärs över fotot paraderar fantasifulla figurer i papier maché.

Jag gissar att hennes internationella framgångar handlar om en lyckosam kombination av ett samhällskritiskt perspektiv och salt humor.

Här sätter konstnären tonen. Men fri lek och umgänge med djur är samtidigt en tung del av socialisationen. Annika Eriksson utmärker sig med omfattande research inför sitt regisserande av ”situationer”, där tidsrörelsen är en av flera meningsbärande komponenter.

Hon har alltid haft ett särskilt sinne för signifikanta sociala beteenden och hur de speglar samhällsförändringar. Jag gissar att hennes internationella framgångar handlar om en lyckosam kombination av ett samhällskritiskt perspektiv och salt humor, alternativt fin ironi.

I den obetalbara performancen ”Två män och ett får” fick hon män i konstvärlden att uttrycka ömhet för ett domesticerat djur i en trång kätte. Situationen i sig är dråplig – men det är uppenbart att minst ett av fåren ogillar uppvaktningen.

Relationen till husdjur är som bekant mest på människans villkor. I diabildspelet ”And they were very loved”, med foton donerade av engelsk allmänhet, ser merparten av dem olyckliga ut. Ibland absurt förmänskligade, exempelvis i rosafärgad päls.

Hundskallen i utställningen kommer från betydligt gladare djur, i videoverket ”I am the dog that was always there”. Där får jyckarna bejaka sin natur – springa, skälla, leka, jaga varandra och para sig.

Samtidigt har också detta verk en mörkare klangbotten. Det handlar om gentrifieringen av centrala Istanbul, vars gathundar omplacerats till stadens utkanter och ljudspåret beskriver känslan av att vara en oönskad varelse i marginalen. Ett annat verk från samma stad porträtterar en flock övergivna katter.

Även punkare, som länge var ett starkt inslag i Berlins stadsbild, kan ses som ett slags utrotningshotade existenser. I ”Wir sint wieder da” har Annika Eriksson filmat dem i ett mörkt, kalt urbant rum. De hänger, röker och dricker, omgivna av hundar – och gör passivt motstånd genom att skita i samhällskontraktet. Utopi? Anarki? Eller dystopi?

Erikssons senaste verk har mer av berättelser. ”In preparation for a psychodrama” utspelar sig i Folkets hus i det före detta gruvsamhället Grängesberg, med många arbetssökande. Här agerar skådespelare i tvetydiga scener, som ibland liknar avslappningsövningar, ibland AA-möten, ibland aktivitetsersättning, ibland underhållsarbete.

De suveräna glidningarna mellan olika stämningar, alternativa tolkningar och tidsplan är just det som gör Annika Erikssons verk så mångbottnade och tänkvärda. Bäst är ”Past lives selector”. Där har hon engagerat två så kallade cosplayers, uppklädda i gamla uniformer i ett finskt Skansen. Den ena kvinnan är påtagligt androgyn och rollspelet är en stillsam men skarp drift med alltifrån könstereotypier till nationalism.

Min enda invändning till denna genomtänkta och publikvänliga utställning är att ingen får leka i lekskulpturen. Men kanske ska man se det som en förlorad utopi?