Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Åke Bonnier: Vi biskopar har visst makt att påverka stiften

Åke Bonnier är biskop i Skara.
Åke Bonnier är biskop i Skara. Foto: Leif R Jansson / TT

Åke Bonnier svarar på Maria Schottenius krönika om att när det blir skarpt läge så har biskopen inget att säga till om. 

Maria Schottenius menar i en krönika (DN 8/5) att Svenska kyrkans biskopars uppdrag numera bara är ett spel för gallerierna. I stället anser hon att kyrkan styrs av tjänstemän som fått ett orimligt inflytande.

Som jag förstår det tar Maria Schottenius upp dessa frågor av omsorg om kyrkan. Jag menar ändå att hon drar fel slutsatser av den utveckling hon tycker sig se.

Den fråga hon knyter an till och som debatteras även i andra sammanhang gäller biskoparnas roll i Svenska kyrkan. Hur mycket makt har egentligen biskoparna i dagens kyrka? Och är den makten ändamålsenlig gentemot den som finns hos exempelvis förtroendevalda och anställda på olika nivåer.

Frågan är dock fel ställd. Kyrkan är inget företag där mänsklig makt går uppifrån och neråt. I själva verket är det tvärtom. Kyrkans kärna finns i församlingarna, på den lokala nivån. Den nationella nivån står därför inte högst upp i en pyramid, utan är enligt vår kyrkoordning en stödfunktion.

Men Svenska kyrkan har också biskopar, också därför att det behövs en struktur och ett ledarskap. Detta ledarskap är byggt på förtroende och på det tvåfaldiga mandat som biskoparna har getts. Dels är biskoparna valda av sina stift, dels är biskopen en länk i en apostolisk successionskedja som går tillbaka till urkyrkan.

En biskop utses genom en omfattande procedur som har vissa likheter med det nyligen genomförda franska presidentvalet. Det innebär att varje biskop har mer än hälften av stiftets präster, diakoner och förtroendevalda bakom sig.

Detta lägger grunden för en outtalad överenskommelse, vars innebörd kan sägas vara att ”vi vill åt samma håll, därför håller vi samman”. I enskildheter finns många gånger olika uppfattningar, men totalt sett finns ändå en respekt för kyrkans ordning.

Därför är inte maktmedel det primära i biskopens arbete. Det viktigaste är att ha inblick och förståelse för församlingarnas villkor. Då kan rollen som ledare och herde upprätthållas naturligt och i samförstånd.

Maria Schottenius tar också upp den nya kyrkohandboken, vars tillkomst har omgetts av mycket debatt. När det gäller grundläggande förändringar som en ny kyrkohandbok arbetar biskoparna främst i biskopsmötet. Där granskas de förslag som lagts fram och där förs samtal med beredande organ. Att det inte står så mycket om detta i tidningarna ligger i sakens natur. Biskoparna påverkar på många olika sätt, men det är inte främst i medierna som den processen ska äga rum. Nu får vi förhoppningsvis en kyrkohandbok som är väl genomarbetad i flera olika organ. Det kommer att finnas sådant i den som jag som biskop tycker är mindre bra, och det kommer att finnas sådant som jag tycker om. Och det jag tycker om behöver inte nödvändigtvis vara något som alla tycker om.

Den andra frågan gäller församlingar där arbetet inte fungerar som vi önskar.

Biskoparna visiterar församlingar och ingen församling kan neka biskopen att komma. Syftet med en visitation är att tala med varandra. Det är alltid mycket bättre än att tala om varandra. I grunden är det något gott att vår kyrka normalt inte arbetar med sanktioner i relationerna.

Med allt detta vill jag alltså ha sagt att biskoparna inte är en sorts staffagefigurer eller kuttersmycken eller en vänlig symbol som man kan ta fram vid högtidliga tillfällen. Biskoparna utgör stiftets andliga ledare med kraftfulla möjligheter att påverka om det görs på ett sätt som är pastoralt vist. Hur det sättet ser ut varierar från fall till fall.

Åke Bonnier

biskop i Skara stift

Maria Schottenius svar på Åke Bonnier: Lite makt i skarpt läge

Makt är inte det primära i biskopens arbete, skriver Åke Bonnier i en replik till min krönika, som uppmärksammar biskoparnas underminerade maktposition i den svenska kyrkan. ”Det viktigaste är att ha inblick och förstående för församlingarnas villkor”, skriver han. Och menar att det handlar om ett ledarskap byggt på förtroende, som utgår från en respekt för kyrkans ordning,

Det här låter utmärkt. Och frid och fröjd när solen skiner. Men som sagt, historien i Visby – där biskopen utmanövrerades av politiska krafter – visar att när det blir skarpt läge har biskopen väldigt liten makt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.