Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

”Anklagelser om sodomi är knappast ett nytt politiskt vapen”

George Vertues porträtt av Edvard II av England (1284–1327) från 1735. I nederkanten syns en skildring av hur mordet på den påstått homosexuelle kungen ska ha gått till.
George Vertues porträtt av Edvard II av England (1284–1327) från 1735. I nederkanten syns en skildring av hur mordet på den påstått homosexuelle kungen ska ha gått till. Foto: The Print Collector / Heritage Images /IBL Bildbyrå

Rykten om hemlig homosexualitet har surrat både kring Emmanuel Macron och Barack Obama. Och anklagelser om sodomi är knappast ett nytt politiskt vapen, skriver historikern Henric Bagerius.

Den franska presidentvalskampanjen tog en oväntad vändning tidigare i år när mittenkandidaten Emmanuel Macron såg sig tvungen att avvisa ett ihärdigt rykte om en hemlig älskare. Det sade att Macron hade en sexuell relation med Mathieu Gallet, chef för Radio France, och att hans äktenskap med den tjugofyra år äldre Brigitte Trogneux endast var en fasad som skulle dölja det faktum att han egentligen var homosexuell.

När ryktet plockades upp av franska medier och en republikansk parlamentsledamot dessutom påstod att Macron backades upp av en förmögen gaylobby valde han till slut att kommentera påståendena och skämtsamt påpeka att det i så fall måste ha varit hans hologram som dykt upp vid Gallets sida. ”Jag lever inget dubbelliv och är mer hängiven min familj och mitt äktenskap än något annat”, förklarade Macron.

Liknande ryktesspridning i avsikt att skada kandidaten politiskt har också förekommit i andra presidentvalskampanjer de senaste åren. Några veckor före presidentvalet i Malawi våren 2014 gick Peter Mutharika, kandidat för Democratic Progressive Party, ut i nättidningen Malawi Voice och dementerade uppgifterna att han var homosexuell. Enligt Mutharika, änkling sedan en tid tillbaka, var det hans politiska motståndare som låg bakom ryktena som han för övrigt ansåg vara ”mycket orättvisa”. Han försäkrade tidningens läsare att han snart skulle gifta om sig med en kvinna och gjorde också så någon månad efter att han svurits in som Malawis president.

Även under den amerikanska presidentvalskampanjen hösten 2012 florerade rykten om homosexualitet. På högerpopulistiska webbsidor hävdades att demokraten Barack Obama hade haft en sexuell relation med en rumskamrat under sin collegetid och att han som senator för Illinois ofta besökt bastuklubbar för homosexuella män tillsammans med Rahm Emanuel som senare blev Vita husets stabschef. Få politiska kommentatorer verkar ha trott på uppgifterna – de flesta ignorerade dem – men det fanns en och annan som funderade över varför någon såg det som så angeläget att utpeka Obama som homosexuell.

I en artikel i den vänsterliberala tidskriften The Nation menade journalisten Neal Gabler att anklagelserna mot Obama låg i linje med en republikansk propagandatradition som gick att spåra flera årtionden tillbaka och som hade formats runt uppfattningen om politik som uttryck för manlighet eller omanlighet och om väljargrupper som mer eller mindre maskulina.

Den homosexuelle, förkvinnligade mannen ska alltså ha blivit ett slags tankefigur som fångade det mest föraktade hos en politiker: svaghet, osjälvständighet och opålitlighet.

”Det är inte alltid det att demokrater är just homosexuella”, skrev Gabler och utvecklade sitt resonemang: ”Homosexuell får stå för omanlig, så att republikaner i sin föråldrade världsbild kan framställa sig själva som tuffa he-män och demokrater som blödiga flickor”. I amerikansk politik ska alltså den homosexuelle, förkvinnligade mannen ha blivit ett slags tankefigur som fångade det mest föraktade hos en politiker: svaghet, osjälvständighet och opålitlighet.

Den här tankefiguren är varken speciellt ny, utpräglat republikansk eller ens typiskt amerikansk. Den har rötter som sträcker sig långt tillbaka, och i politiska sammanhang framträder den särskilt tydligt under europeisk medeltid. Orden som då fälldes var förvisso andra – medeltidens människor talade om sodomi, inte homosexualitet – men associationerna var i stort sett desamma; då som nu vittnade de om ett starkt patriarkalt tankesystem.

Begreppet sodomi började användas vid 1000-talets mitt som ett samlingsnamn för olika synder som bröt mot Guds skapelseordning och naturens principer. Med tiden fick det dock en alltmer preciserad innebörd. Det fanns visserligen medeltida teologer som lät begreppet beteckna en bred repertoar av sexuella missgärningar, allt ifrån onani till bestialitet, men de flesta gav det en snävare betydelse och talade om sodomi som anala samlag, oftast mellan män.

Preciseringen gjorde det möjligt att definiera en sodomit, den som hade gjort sig skyldig till sodomi, och i honom konstruera en brottsling som samhället måste oskadliggöra. Under 1100- och 1200-talen utpekades sodomiter, vid sidan av judar, kättare och leprasjuka, allt oftare som samhällets fiender, och historikern R. I. Moore hävdar i boken ”The Formation of a persecuting society” (1987) att det gjordes i en strävan att forma ett enhetligt samhälle där kyrkans regelverk skulle avgöra vad som var naturligt och onaturligt. Särskilda kategorier av människor som var annorlunda skapades, och de påstods vara farliga smitthärdar i samhällskroppen som måste kontrolleras.

Som politiskt vapen fick sodomi ett uppsving åren runt 1300. I en omvälvande tid när många av Europas monarkier höll på att utvecklas till centraliserade stater utnyttjades sexuella övertoner och undermeningar för att accentuera misslyckanden i regentskap och missförhållanden i riken. Om flera kungar sades att de hade omgett sig med män som frestade dem, låtit sig lockas av deras lättsinniga ord och smicker och gett sig hän åt motbjudande njutningar och excesser. Det handlade om monarker som förbrukat sitt förtroende hos rikets stormän, överlåtit makten till lågättade gunstlingar och därför förtjänade att störtas från tronen.

Den svenske kungen Magnus Eriksson (1316–1374) var en av dem. Av sina kritiker beskrevs han som en förslappad vällusting som med tiden tröttnade på sin hustru och började ha samlag med män. Rådsherrarna ska förtvivlat ha försökt få Magnus att återvända till den äktenskapliga sängen, men kungen vägrade. De som deltog i utsvävningarna vid hovet belönades med makt, titlar och egendomar, och mest gynnad var en ung riddare som både kungen och drottningen älskade över allt annat. När kungaparets äldste son till sist gjorde uppror och jagade bort gunstlingen från riket, ska den alltmer oregerliga drottningen ha blivit så förtörnad att hon lät giftmörda sonen. Förmodligen var det mesta som sades om Magnus och hans hustru rena lögner, men ryktena hade onekligen politisk sprängkraft och skulle fläcka deras anseende för sekel framöver.

Tanken har framförts att Magnus Erikssons motståndare hämtade inspiration från England där Edvard II (1284–1327) några decennier tidigare hade blivit utsatt för liknande kritik. Många engelska stormän såg med oro hur kungen försummade drottningen och favoriserade vissa män i sin omgivning. Det uppgavs att han inte kunde lägga band på sina känslor och älskade en häxmästare mer än sin hustru – till hennes stora förtret. När Edvard till sist på en gunstlings begäran försköt drottningen, ställde hon sig i spetsen för ett uppror som slutade med att kungen avsattes. Inspärrad på ett slott dog han något år senare på det mest fasansfulla sätt, om vi ska tro några av tidens krönikor. En av dem berättar att Edvards fångvaktare tog ett horn, ”tryckte in det i hans stjärt så långt de kunde, grep ett spett av glödande koppar och förde det genom hornet in i hans kropp under det att de gång på gång vred runt spettet i hans tarmar”.

Det är svårt att tolka den målande skildringen av Edvard II:s död som något annat än en sexuell iscensättning av en politisk situation. Att en kung, som under sin regeringstid varit så dominerad av gunstlingar, påstods ha dött med ett glödande kopparspett instucket i ändtarmen förstärkte uppfattningen om honom som omanlig. Och att drottningen ska ha varit den som beordrade våldtäkten gjorde inte ryktena mindre brännbara och oroande. Här kunde var och en se konsekvenserna av att den naturgivna hierarkin mellan man och kvinna hade kullkastats.

Ett harmoniskt och trovärdigt äktenskap mellan kungen och drottningen uppfattades ofta som avgörande för regentskapets framgång.

Sodomianklagelser drabbade också den kastilianske kungen Henrik IV (1425–1474) som enligt en krönika ska ha utpekats som puto, kanske bäst översatt som ”manshora”. Ryktet sade att Henrik var impotent och därför hade bett sin gunstling att förföra drottningen och göra henne gravid. När hon sedan födde en flicka och kungen lät hylla barnet som rikets tronföljare gjorde en grupp stormän uppror. Sommaren 1465 lät de resa en plattform vid Ávilas stadsmur och på den placera en staty som föreställde Henrik IV. Inför de nyfikna stadsborna ska männen ha fråntagit träfiguren de kungliga insignierna innan de sparkade ned den från plattformen med orden: ”Ner i skiten, din manshora!” Som en prostituerad kvinna sades Henrik IV ha låtit andra män utnyttja hans kropp, och därför berövades han de falliska symbolerna för politisk makt: spiran och svärdet. Även här användes det sodomitiska för att lyfta fram kungens oförmåga att bete sig som en man eller kanske snarare: hans önskan att bli behandlad som om han vore en kvinna.

Under medeltiden var sodomin ständigt närvarande i det politiska systemet som en skavande oro över att närheten mellan kung och gunstling skulle bli sexuell och då forma en relation som på sikt kunde rasera samhällets makthierarkier. Som tankefigur hjälpte den alltså till att sätta ord på en olust hos rikets stormän över att tillträdet till kungen och hans kropp gjorde det möjligt att i det fördolda påverka hans politiska beslut. Om kungen visade en kärlek bortom rim och reson, om han isolerade sig med sin gunstling och lät honom regera riket, väcktes frågan huruvida kungen var man nog att sitta på tronen. Hans obehärskade känslor för en annan man och hans totala beroende av honom tydde på en självvald underordning som var oförenlig med monarkrollen.

Men sodomianklagelserna pekade inte bara på ett slags politiska perversioner som måste rättas till. De bidrog också till att förtydliga ett samlevnadsmönster som ansågs vara nödvändigt för att regentskapet skulle fungera och som därför var inbyggt i det politiska systemet. Ett harmoniskt och trovärdigt äktenskap mellan kungen och drottningen uppfattades ofta som avgörande för regentskapets framgång; deras äktenskap var en modell för hur samhället skulle organiseras och visade hur manlighet och kvinnlighet skulle uttryckas.

Så tycks det till viss del fortfarande vara. Den franska presidentvalskampanjen gjorde nog klart för både Emmanuel Macron och andra att även vår tids politiska system genomsyras av starka patriarkala värderingar och att den politiker som på ett eller annat sätt väljer att bryta med dessa inte bara kan få sin sexuella läggning ifrågasatt utan också sin politiska förmåga.

Henric Bagerius är docent i historia och aktuell med boken ”Olydnadens söner: Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa” (Natur & Kultur).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.