Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför beskrivs Sverige som en dystopi

Representativt för Sverige? Bild från måndagskvällens upplopp i Rinkeby.
Representativt för Sverige? Bild från måndagskvällens upplopp i Rinkeby. Other: Per-Olof Sännås/Aftonbladet/IBL

Fox News och Donald Trumps skräckvision av Sverige ingår i en lång propagandatradition med rötter i kalla kriget. Carl Marklund ser hur en favoritmåltavla för konservativa krafter åter tas i bruk.

Sverigebilden är åter i svängning. En strid ström av falska nyheter, liksom president Trumps anspelningar i fredagens tal i Florida har återigen satt Sverige – eller snarare Sverigebilden – på den politiska kartan. Återigen, eftersom det amerikanska intresset för Sverige går långt tillbaka i tiden.

Många småler medan andra förfasar sig över hur bristande kunskap och rena lögner får insteg i världspolitiken. Men vrångbilden av Sverige skall inte sopas under mattan som ännu ett resultat av den nya medialiserade politiken där fakta och relevans tycks bli allt mindre viktiga. Den speglar också ett mer spänt internationellt politiskt läge där ”Sverige” återigen – liksom tidigare under kalla kriget – verkar vara på väg att börja fylla en särskild roll i den globala opinionen.

Sedan en tid har svenska myndigheter kunnat bevittna ett ökat omlopp av vinklade eller rätt och slätt falska nyheter om hur det svenska samhället skall ha påverkats negativt sedan framför allt flyktingmottagandet under hösten 2015. Gradvis framträder bilden av ett slags internationell front i ett informationskrig där föreställningen om Sverige som alldeles särdeles ”politiskt korrekt” blandas friskt med rapporter om ”no go zones”, våldsbrottslighet och återvändande IS-krigare samt ett Malmö i fritt fall.

Foto: Foxnews

Journalisten Ami Horowitz (till höger) rapporterade om ett Sverige i förfall när han gästade ”Tucker Carlson tonight” på Fox News i fredags. Foto: Foxnews

Rapporterna svarar mot en spirande inhemsk berättelse om ett slags ”systemkollaps” i invandringens och mångkulturens spår, en berättelse som i sin tur får ökat genomslag här hemma tack vare den virala spridningen i internationella medier. Underförstått: Den föregivet negativa svenska samhällsutvecklingen är ett resultat av Sveriges påstått generösa invandringspolitik och dess påstått helhjärtade omfamning av mångkulturen. Lika underförstått: Gör inte som svenskarna, då går det som i Sverige! Modellen har blivit ett varnande exempel.

Nu är ju Sverige knappast en särskilt lämplig destination om man som Trumps sagesman Ami Horowitz vid Fox News vill skärskåda flyktingpolitikens konsekvenser. Då är rimligen Libanon, Jordanien eller Turkiet bättre resmål. Dessa länder har hittills tagit emot fler flyktingar per invånare än Sverige eller något annat EU-land, enligt UNHCR:s senaste halvårsrapport för 2016.

Läs mer: Sverige framställs som ett land i förfall

Men Sverige är en favorit för alt right-rörelsen eftersom Sveriges ”öppenhet” så länge setts som ett positivt föredöme av såväl amerikanska ”liberals” som progressiva världen över. Trots alla övriga skillnader mellan svenskt och amerikanskt samhällsliv upplevs Sverige helt enkelt som jämförbart med USA på en rad punkter, inte minst eftersom vissa svenska politiska åtgärder citeras med gillande av bland andra Barack Obama, Bernie Sanders och Bill Gates. Denna Sverigebild är relativt stabil än i dag, hos Sverigevänner såväl som Sverigekritiker, trots att den svenska flyktingpolitiken blivit jämförelsevis mer restriktiv sedan över ett år tillbaka.

Sverige är en favorit för alt right-rörelsen eftersom Sveriges ”öppenhet” så länge setts som ett positivt föredöme av såväl amerikanska ”liberals” som progressiva världen över.

Men här spelar dagens negativa Sverigebild in i en längre tradition av amerikansk konservativ Sverigekritik. Denna genre har funnits i omlopp under en stor del av kalla kriget. Redan under 1950-talet beskrev amerikanska journalister ”den svenska synden” som problematisk ur ett kalla kriget-moraliskt perspektiv, följt av – falska – larmrapporter om svenskarnas höga alkoholism, självmordstal och skilsmässofrekvens som till och med letade sig in i president Eisenhowers valkampanj mot John F Kennedy 1960.

Riktig fart blev det på amerikansk ”Sweden-bashing” inför det svenska valet 1976, då Time rapporterade om den ”surrealistiska svenska socialismen”. Astrid Lindgrens ”Pomperipossa”-saga uppmärksammades i New York Times och många amerikaner fick intrycket att svenskarna regelmässigt och över lag betalade över 100 procent i skatt.

Läs även: Filmare försvarar kritiserat inslag om Sverige

Under hela första halvan av 1980-talet intensifierades Sverigekritiken, inte bara i USA utan i Västeuropa i stort. Framför allt sågs Sverige som ett välfärdssamhälle där omsorgen om medborgarna kommit att ta sig vagt totalitära uttryck. Vid sidan om Sveriges ekonomiska svårigheter och arbetsmarknadskonflikter, som knappast framstod som särskilt upphetsande i internationell jämförelse, rapporterade utländska journalister gärna om det höga skattetrycket, den effektiva men absurda svenska byråkratin och den statliga ”övervakningen” av medborgarna med hjälp av datoriserad socialstatistik. Särskilt personnumren blev något av en skräckklassiker, trots – eller kanske just på grund av – att Social Security numbers ju funnits länge i USA.

Den här tendensen blev så påtaglig att svenska UD började kalla genren ”1984-rapporterna”, på grund av dess anspelningar på George Orwells dystopi-klassiker ”1984”.

Den här tendensen blev så påtaglig att svenska UD började kalla genren ”1984-rapporterna”, på grund av dess anspelningar på George Orwells dystopi-klassiker ”1984”.

Redan då var rapporterna sällan särskilt konkreta. Oftast byggde scoopen på anekdoter eller vaga stämningar som naturligtvis fick ett oproportionerligt stort genomslag tack vare det mentala avståndet mellan den svenska vardag som skildrades och den tilltänkta publiken utomlands.

Då som nu berodde relevansen på att Sverige spelade en särskild roll i den globala opinionen. Landet sågs som ett slags mellanväg mellan socialism och kapitalism, mellan öst och väst, och – periodvis under Olof Palme – mellan stora och små länder. Den svenska modellens symbolvärde låg framför allt i den uttalade ambitionen att kombinera dessa upplevda motsatser. Och på ekonomins område var strategin länge internationellt framgångsrik, vilket såväl vänster- som högerbedömare i dag tycks ganska ense om, trots att debatten fortfarande går het om vems förtjänst det egentligen var.

1980-talets svenska diplomater och politiker var också väl medvetna om att denna symbolik kunde ses som en tillgång – inte bara för att den attraherade likasinnade utomlands utan för att den faktiskt speglade en bred svensk folkopinion i en rad viktiga värderingsfrågor. Men de förstod också att den kunde bli en belastning till följd av precis den osakliga och svårbemötta kritik som präglade 1984-rapporterna.

Sverigekritiken sköt ju nämligen in sig på Sverige alldeles oavsett om det svenska samhället fungerade väl eller inte. Det var det svenska symbolvärdet som var det intressanta. Redan på det tidiga 1970-talet värjde sig Palme mot franska journalister som ville tala om den svenska modellen. Palme insåg att modelltanken antydde att Sverige satt inne med lösningar på all världens olika problem. Om modelltanken accepterades och välkomnades skulle Sverigebilden snabbt fastna i ett slags utopisk fälla. Svensk samhällsutveckling skulle inte längre bedömas på sina egna premisser.

I stället skulle den granskas utifrån hur pass väl den uppfyllde omvärldens kanske orimliga förväntningar. Jämförelsen med ”modellen” skulle därför alltid utfalla till det verkliga Sveriges nackdel eftersom det självklart fanns – och fortfarande finns – svåra sociala förhållanden och stora ekonomiska ojämlikheter i Sverige liksom i alla samhällen.

I dag tycks Sverige återigen ha blivit en symbol i ett större politiskt, ekonomiskt och moraliskt sammanhang. Nu gäller det främst migrationsfrågan, mångkulturen och asylrätten. Men därmed handlar det också om Sveriges symbolvärde som representant för ett slags progressiv politik och en form av öppenhet som bryter av mot den populism och protektionism som sprider sig över världen i dag. Det innebär troligen att den redan splittrade Sverigebilden kommer att polariseras ytterligare mellan de som ser landet som en beundrad modell och de som ser det som ett varnande exempel.

De falska nyheterna och vaga anklagelserna från främlingsfientliga krafter världen över innebär dock inte något fripass för svensk solidaritet. De manar snarare till än mer utbyte av erfarenheter och kunskaper kring hur öppenhet och solidaritet kan förenas i praktisk politik och vardagligt samhällsliv människor emellan.

Men paradoxalt nog är det hittills Sveriges jämförelsevisa framgång som attraherat domedagsprofeterna. Givet Sveriges (åtminstone tidigare) relativt generösa flyktingpolitik borde landet enligt alt right-logiken gå betydligt sämre än vad det faktiskt gör enligt tillgänglig ekonomisk och social statistik.

Så länge Sverige fortsätter att gå jämförelsevis bra vad gäller de flesta makroekonomiska och sociala indikatorer och samtidigt strävar efter att upprätthålla mänskliga rättigheter i form av såväl asylrätt som yttrandefrihet kommer landet och dess politik fortsatt att fungera. Inte minst som en negativ symbol i den amerikanska konservativa världsbilden som den så länge varit en del av.

Carl Marklund är doktor i historia och forskare vid Södertörns högskola.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.