Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Den fantasilösa ekonomismen har undergrävt demokratin

Studenter demonstrerar för demokrati i Hongkong på Sergels torg i Stockholm 2014.
Studenter demonstrerar för demokrati i Hongkong på Sergels torg i Stockholm 2014. Foto: Claudio Bresciani/TT

Efter sjuttio år av okritisk segervisshet kan demokratin inte längre tas för given. Nyliberalismen har sargat det pluralistiska systemet och öppnat för populistisk politik. Statsvetaren Sverker Gustavsson efterlyser demokratisk stridbarhet.

På mötet i Davos i januari höll den kinesiske ledaren Xi Jinping ett timslångt anförande om globalisering och marknadsliberalism som världsomspännande system. För detta hyllades han som mera förtroendeingivande än Donald Trump.

Inför en sådan reaktion finns det skäl att höja på ögonbrynen. Bortser de som applåderar från att det råder marknadsliberal diktatur i Kina och att världens övriga länder alltmer får sin prägel av framvällande populism? Märker de inte hur demokratin pressas tillbaka?

Den trängda demokratin har spetsen riktad icke endast mot kommunism och fascism utan också mot populism. Demokratin förutsätter inte bara allmän rösträtt och majoritetsstyre utan också lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och utrymme för legitim opposition. De alternativa grundhållningarna, däremot, vill ha allmän rösträtt men inget av det övriga.

Efter genombrottet för hundra år sedan har strävan att förena allmän rösträtt med politisk frihet varit nära att duka under. Första gången var under mellankrigstiden. Om fascismen och kommunismen då hade segrat hade demokratin gått till historien som ett misslyckande.

Andra gången är där vi nu befinner oss. Efter utgången av andra världskriget följde sjuttio år av segervisshet. Ända fram till helt nyligen förekom inga angrepp av motsvarande slag som under mellankrigstiden. De senaste åren har inneburit en desto kraftigare attack. Ännu en gång är frågan vad som gör demokratin praktiskt möjlig.

Utan lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition blir ett samhälles ledning inte lika kringskuren. Detta gör att många marknadsfundamentalister i dag hyllar det kinesiska experimentet. Vad de inte tänker på är att en av Kina ledd globalisering har ett pris i form av växande populism i jordens övriga länder. Ty utmärkande för dessa är att staten inte har samma hårda grepp om opinionsbildningen som det kinesiska kommunistpartiet.

Mot denna aktuella bakgrund finns det skäl att påminna sig hur den första efterkrigstidens teoretiker resonerade. Vilka slutsatser drog de av mellankrigstidens erfarenheter? På vilket sätt har självförsvaret brustit under de sjuttio år av segervisshet på demokratins vägnar, som följde på andra världskriget och kulminerade efter sammanbrottet för Sovjetunionen?

Stöd för att ställa frågan på det sättet erbjuder den amerikanske historikern Udi Greenbergs bok från 2015 med titeln ”The Weimar century”. Den handlar om en grupp tyska statsvetare som hade hunnit etablera sig i hemlandet före 1933 men som kom att tillbringa nazisttiden som lärare och forskare vid amerikanska universitet. Därifrån återvände de efter kriget och blev inflytelserika i tysk och västeuropeisk samhällsdebatt efter 1945.

Framför allt var det frånvaron av tre grundläggande insikter, som enligt deras mening hade undergrävt motståndskraften under mellankrigstiden.

Den första bristande insikten var att demokrati förutsätter pluralism, det vill säga ett allmänt och ömsesidigt erkännande av att det finns fler än ett berättigat intresse. Inget parti får vilja ersätta demokratin med någon annan grundordning. Bara om partierna litar på varandra går det att uppnå kompromisser, som ändrar något i verkligheten och inte bara i teorin. Efter kriget borde följaktligen partierna överge idén om fullständig omgestaltning för att i stället vara partier med demokratin som överideologi.

Den andra bristande insikten var att demokratin måste kunna förlita sig på en med den pluralistiska grundinställningen förenlig professionalism. Alltför många tyskar hade under mellankrigstiden vägrat acceptera republiken. De hade förblivit lojala mot den ordning som hade gällt mellan 1871 och 1918. Saken blev inte bättre av att en minst lika stor grupp hoppades på en framåtsyftande nyordning på fascistisk eller kommunistisk grundval. Återstoden hade inte varit stor nog för att göra demokratin trovärdig. Efterkrigstidens demokratiska utbildnings- och förvaltningspolitik borde följaktligen ta sikte på saklighet och opartiskhet. Dessa dygder krävdes som stöd för att allmän rösträtt, majoritetsstyre och politisk frihet skulle gå att förena med lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition.

Den tredje bristande insikten var att demokrati förutsätter stridbarhet. Weimarrepubliken hade alltför godtroget låtit fascister och kommunister fritt verka med stöd av yttrandefrihet och föreningsfrihet. Efter kriget borde man inte vara så naivt principiell utan grundlagsenligt kunna tillgripa partiförbud och yrkesförbud så snart en politisk gruppering eller enskild befattningshavare uppvisade bristande lojalitet mot demokratin. Men grunden var förstås att demokratin genom egen handlingsförmåga behövde vara ägnad att rycka undan grunden för fascisters och kommunisters propaganda. Det fick inte finnas något sakligt stöd för att dessa bättre än demokratin kunde trygga full sysselsättning och en fungerande välfärdsstat.

Så långt om budskapet från de efter andra världskriget återvändande statsvetarna. Vad finns sjuttio år senare att säga om pluralism, professionalism och stridbarhet som riktmärken för det fortsatta självförsvaret?

För att börja med stridbarheten kom möjligheterna till parti- och yrkesförbud att användas mindre än vad idégivarna hade tänkt sig. Vad som däremot kom att mycket praktiseras var att med hjälp av valsystemet motverka fascistiska, kommunistiska och populistiska partier. Likaså har mycket gjorts för att genom internationella överenskommelser skydda den faktiskt förda politiken från inverkan av valrörelser och valutslag.

Avsikten var inte att göra våra dagars populister till politiska martyrer. Men dessa utnyttjar tacksamt möjligheten. Särskilt gäller detta sedan demokratierna låtit sig nyliberaliseras och därmed frivilligt avhänt sig handlingsförmåga och självförtroende.

Nyliberalismen – en ekonomisk lära med anspråk på att även vara politiskt vägledande – hade under de första trettio efterkrigsåren föga inverkan. Inte förrän på 1970-talet började dess strävan att motverka förekomsten av fackföreningar, blandekonomi och välfärdsstat göra sig starkt gällande. Framför allt var det två ambitioner, som i praktiken kom att rikta sig mot pluralism och professionalism som riktmärken.

Det som kom att göra strävan till pluralism illusorisk var den doktrinärt upprätthållna tanken om sociala nedskärningar och sänkta skatter som den enda vägen till växande välstånd. Idén om demokrati som val mellan alternativ gick därigenom förlorad. När alternativlösheten upphöjdes till dogm bidrog detta till politikerförakt och populism.

Det som kom att göra strävan till professionalism illusorisk var den i system satta misstron mot kollegialt upprätthållet yrkeskunnande. Nyliberalismen reducerar yrke till att bara vara en relation mellan beställare och utförare. Enligt sakens natur vet utföraren mer än beställaren. Därför antas den senare vilja lura beställaren och enbart gynna sig själv. Varje arbetsledning förutsätts vara inställd på att misstroget och yrkesneutralt – vilket i praktiken förutsätter pinnräkning – mäta förhållandet mellan insatta resurser och åstadkomna resultat. Så jämförs och värderas numera inte bara inom industrin utan också inom vården, skolan och rättsväsendet. När yrkeskunnande på detta sätt systematiskt undervärderas bidrar även detta till politikerförakt och populism.

Efter sjuttio år av okritisk segervisshet kan demokratin inte längre tas för given. Hur det kommer att gå beror inte bara på vilka parlament medborgarna väljer och vad för slags regeringar som får ansvaret. Utgången beror också på hur pluralism, professionalism och stridbarhet tolkas inom ramen för arbetslivet, föreningslivet och kulturen.

I en uppföljande artikel skriver historikern Ylva Hasselberg om kunskapens roll i en pressad och skör demokrati.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.