Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så tvättades rasismen ren från ordet ras

I samband med debatten om Bokmässan och Nya Tider har begreppet ”etnopluralism” börjat leta sig in i språket. Elisabeth Åsbrink följer dess rottrådar tillbaka till Per Engdahl och efterkrigstidens Malmö.

Ibland uppstår nya ord. Någon konstruerar ett begrepp, andra finner det användbart och så sprider det sig, expanderar, korsar språkgränser och blir del av det allmänna samtalet. Man kan kalla det succé, man kan kalla det trojansk häst; det handlar om etnopluralism.

Ordet – som nått den breda allmänheten i samband med debatterna om tidningen Nya Tiders närvaro på bokmässan i Göteborg – har på trettio år blivit en central och avgörande del av dagens europeiska högerextremism.

Fram till förra våren var det få som kände till Nya Tider, och ännu färre som läst tidningen. Först efter månader av debatt gjordes en journalistisk granskning av innehållet, när SVT:s Kulturnyheterna gick igenom 200 artiklar publicerade under hösten 2016, och kunde sätta ljuset på återkommande teman. Homofobi är ett av dem. Ett annat är etnopluralism.

Läs mer: Elisabeth Åsbrink: Det är min demokratiska plikt att vara på Bokmässan

Det är ett klumpigt ord som ändå öppnar nästan poetiska sidor hos etnopluralisterna när de ska förklara. De säger: mångfald. Låt tusen blommor blomma. En värld av oförstörda samhällen som pågår parallellt. Antirasism.

I SVT Kulturnyheternas intervju med Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk, från maj 2017, förklarar han begreppet:

– Det är en princip om att alla folk borde ha rätt till ett eget land, för att få en värld med många olika kulturer med den rikedom som världen faktiskt besitter. I stället för att blanda ihop alla i ett enda land. Det tycker jag är fel.

Han representerar visserligen bara en liten extremblaska, men det är lika bra att vi vänjer oss vid själva tankegången. Etnopluralismens idé lever, den finns i kretsar som kan får avgörande inflytande i riksdag och regering efter nästa val och spelar en roll i hela Europa. I danska tidningen Weekendavisen citerades nyligen en av cheferna för Verfassungsschut, den tyska myndighet som bekämpar högerextremism. Han sa att myndigheten håller ett skarpt öga på vissa högerextrema organisationer i Tyskland med ”etnopluralistiska positioner” som en avgörande del av deras ideologi.

Etnopluralism alltså. Let’s go.

Man kan börja i den danska staden Odense, där professor emeritus Henning Eichberg dog i våras, sörjd av sina universitetskollegor och adepter inom både idrottsrörelsen och vänstern. I nekrologen som lades ut på Suddansk universitets hemsida står att ”få har som Henning Eichberg satt ett så avgörande avtryck på den kulturella och samhällsvetenskapliga idrottsforskningen både internationellt och i Danmark”. De skriver att han föddes i Schlesien men lämnade DDR för Hamburg, och senare invandrade till Danmark. Där står ingenting om hans verksamhet fram till 40 års ålder och inget alls etnopluralism. Ändå är begreppet hans skapelse.

Ett klumpigt ord som ändå öppnar nästan poetiska sidor hos etnopluralisterna när de ska förklara.

Eichberg var starkt influerad av Per Engdahl - den svenska fascistledaren som under två decennier utgjorde en avgörande länk för att nazismen och fascismens idéer kunde överleva det andra världskriget och transformeras till dagens högerextremism.

Efter några år av underjordiskt nätverkande, organiserade Per Engdahl en kongress i Malmö 1951, där Europas nazister och fascister grundade Malmörörelsen. Den brittiske fascistledaren Oswald Mosley, belgiska Vlaams Blok, den italienska rörelsen MSI, (som förde Mussolinis idéer vidare), de ungerska pilkorsarna, tyska Hitlertrogna nazister, holländska, schweiziska, danska och norska nazister deltog, precis som franska fascister… alla gick in i Malmörörelsen. Per Engdahl ingick i ledningen. Hans bok, ”Västerlandets förnyelse”, blev rörelsens huvudbok och i anslutning till kongressen grundades en månadstidning för att föra ut ideologin. Per Engdahl satt i redaktionsrådet.

Tidningens namn, Nation Europa, hämtades från Oswald Mosleys vision om ett vitt Europa, fritt från ”främmande raselement” (då åsyftades afrikaner och judar) och fritt från demokrati. Europa skulle försörjas av de afrikanska kolonierna, där apartheidsystemet skulle råda. Enligt brittisk säkerhetstjänst 1951, hade Nation Europa ”alla förutsättningar att bli det farligaste stycket nyfascistisk propaganda efter krigsslutet”. Under chefredaktören, den före detta Waffen SS-mannen Arthur Erhardts ledning, var tidningen rasistisk, antisemitisk och drevs av en önskan att tvätta Tyskland rent från folkmordet på de europeiska judarna. Förintelseförnekande, alltså.

Det är här den tjugoårige Henning Eichberg kommer in.

Under tidigt 60-tal kom han i kontakt med Nation Europas chefredaktör Arthur Erhardt. En nära vänskap uppstod, ett mentorskap, och Eichberg skrev i tidningen från 1961 till 1974. Dessutom skrev han radikala texter om nationalism och identitet, under minst tre pseudonymer, i andra högerextrema tidningar.

Läs mer: Johan Hilton: Varför ska jag låta fascister flytta på mig?

Mitt under Europas pågående vänstervåg var Henning Eichberg en del av grundandet av Neue Rechte, efterkrigstidens extremhöger i Tyskland. Sedan blir han vän med fransmannen Alain de Benoist, som grundade den franska motsvarigheten Nouvelle droite i slutet av 60-talet. Och som en del i det, skapade Henning Eichberg begreppet etnopluralism 1973.

Utgångspunkten för etnopluralismen är att betrakta ”folk” som kollektiva organismer med en nedärvd essens och kultur, och att dessa ”folk” inte bör blandas med varandra.

Henning Eichberg ville förnya högerextremismen, han fann de gamla nazisterna på defensiven efter andra världskriget. Tillsammans med Alain de Benoist utvecklade han Malmörörelsens tankar om ett vitt Europa som måste försvara sig. Studentupprorets tid påverkade dem båda, och de sammanförde vänsters antikoloniala idéer med högerradikala tankarna om ”folk” med rätt till självbestämmande. Enligt den tyske författaren Clemens Heni, som gav ut en bok i ämnet för några år sedan, inspirerades Eichberg av de olika rörelser som utifrån en etnisk identitet krävde självständighet, som ETA i Baskien och IRA i Nordirland. Antiliberalism och nationalism flöt ihop.

I begreppet etnopluralism fullföljs också Malmörörelsens retoriska förändring - från ras till kultur. Ordet ras var omöjligt att använda efter folkmordet på Europas judar. Därför måste det bytas ut. Det vanligaste ersättningsordet blev, som alla vet, kultur. Ett annat blev etnicitet. Och detta blev den magiska formeln som skapade en rasism utan ras. Som Maurice Bardéche, en av Malmörörelsens ledare konstaterade på 60-talet; att ersätta ras med kultur, gjorde det möjligt för höger-rörelser att framföra rasistiska idéer och ändå kalla sig antirasister.

Testa gärna. Etnopluralister blir kränkta om de kallas rasister. De säger tvärtom; mångfald et cetera. Det hela handlar om att inte blanda. En reservat-tanke, en idé om slutna rum, om slutna grupperingar. Motsatsen till individens rätt i förhållande till kollektivet, motsatsen till den liberala grundidén om universalitet: att var och en av oss har rättigheter och skyldigheter som gäller för alla människor oavsett land, kultur eller andra omständigheter som hudfärg, kön, sexuell identitet, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning.

2007 förklarade Henning Eichberg att han skapat begreppet etnopluralism för att avvisa det moderna västliga industrisamhället som byggts upp efter kriget, som utgick från idén om universalitet och individens rätt i förhållande till kollektivet. I mitten av 70-talet ledde han en politisk rörelse med mottot ”Etnopluralism istället för universalism”.

Det är också en uttalad ambition hos efterkrigstidens högerextremism att motverka mänskliga rättigheter. Nationens självständighet och ”bevarande” går först.

Hur gick det för privatpersonen Henning Eichberg?

På 70-talet protesterade hans studenter på universitetet i Stuttgart mot att ha en nazist till lärare. Han deklarerade att han brutit med högerextremismen men fortsatte i själva verket att skriva under pseudonym för nazistiska tidskrifter, bland annat utgivna i Argentina. Han var djupt engagerad i den gryende miljörörelsen, rädd för vad han såg som en hotande ekologisk katastrof, och följaktligen var Henning Eichberg en av grundarna till partiets De Grönas första avdelning i Baden-Württemberg 1980.

Men sedan lockades han till Danmark. Han fick möjlighet att bygga upp dansk idrottsforskning på universitetet i Odense, där han till slut blev professor. Och han blev aktiv medlem inom SF, det danska socialistiska partiet. Möjligen ändrade han politisk inriktning, men kärnan i hans hållning - att kollektiva identiteter ska ha rätt att bevaras, vara olika och inte blandas – gick till synes friktionslöst in i den nya omgivningen.

I 1998 slog den tyske statsvetaren och extremistforskaren Michael Minkenberg fast att ”etnopluralism är bara pluralistisk och liberal på ytan. Globalt sett förutsätter den etnisk segregation utifrån geografiska gränser. En världsomspännande apartheid”.

I Sverige hade Nationaldemokraterna (partiet upplöstes 2014) tagit till sig de etnopluralistiska idéerna och infogat dem i sina stadgar. I den statliga utredningen ”Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighets” slutbetänkande ”Främlingsfienden inom oss” från 2012, anfördes att Sverigedemokraterna ger uttryck för en etnopluralistisk hållning.

Henning Eichberg dog i april 2017, men hans begrepp lever vidare: Etnopluralism istället för universalism.

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.