Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Felix Marquardt: Tre skäl till varför Le Pen kan vinna nästa omgång

Marine Le Pen hälsar på väljare under söndagens valvaka.
Marine Le Pen hälsar på väljare under söndagens valvaka. Foto: imago stock

Stora delar av Europa jublade i går över Emmanuel Macrons framgångar i det franska presidentvalets första omgång. Felix Marquardt manar till besinning i glädjeyran. 

I Frankrike är vägen till det politiska helvetet kantat med goda föresatser.

Världen höll andan medan Frankrike röstade i presidentvalets första omgång i söndags. Frankrike har länge gjort anspråk på att ha ett trovärdigt alternativ till den amerikanska versionen av demokrati. För första gången på mycket, mycket länge kan detta anspråk tas på allvar: när allt är över om två veckor, kommer denna valkampanj innebära antingen slutet för EU som det ser ut i dag (samt den plötsliga, relativa betydelselösheten av Brexit), eller att Frankrike oväntat har rest sig ur askan för att bli kontinentens mest intressanta politiska experiment och den självklara fyrbåken för europeiska, atlantiska och progressiva värderingar.

De goda nyheterna är att Emmanuel Macron, en 39-årig reformistisk eurofil vars politiska rörelse inte existerade för bara ett drygt år sedan, har stora möjligheter att bli president i en av västvärldens mest skröpliga och övercentraliserade gerontokratier. De dåliga nyheterna är att 70 procent av de franska väljarna i söndags röstade på kandidater som står för antingen proto-marxism, nationalpopulism eller mer eller mindre öppen Putindyrkan, om inte en kombination av de tre.

Fransmännen brukar vilja kalla sig cartesianer, och syftar då på pragmatik och rationalitet. I själva verket är de romantiska och idémässigt vaga. Det finns mycket som är bra i detta. Det enda landet i världen som har gjort undervisning i filosofi obligatoriskt på högstadiet är antagligen världens mest politiskt medvetna nation.

Läs mer: Olle Svenning: Så leder underbarnet Macron ett hoppfullt uppror från mitten

Dessvärre finns det också nackdelar. Politik, som bör innebära konsten att hantera verkligheten, har sedan länge i Frankrike blivit till en idéernas skönhetstävling utan någon grund i, eller betydelse för, den verkliga världen. Det förklarar varför politiker som Nationella frontens ledare Marine Le Pen eller Jean-Luc Mélenchon aldrig bryr sig om att förklara hur de tänker genomföra vad de lovar (stoppa immigrationen, skrota euron, höja skatter utan att skada ekonomin) - allt de behöver fokusera på är utspel för gallerierna (och här ligger Frankrike mycket längre fram än Trumps USA).

Till följd av detta har Frankrike i 35 år pendlat mellan kraftlösa, oansvariga och inkompetenta regeringar utan att någonsin ha upplevt ett i sanning reformistiskt styre. Feghet och populism över hela det politiska spektrat har ställt franska väljare mellan pest och kolera: å ena sidan de pseudo-progressiva, som småningom har förvandlats till reaktionära och ovillkorligt vägrat acceptera förändringar, medan de odlat alltmer tvivelaktiga anspråk på moralisk överhöghet och gjord en kronisk ekonomisk analfabetism till dygd.

Å andra sidan konservativa som inte dragit sig för uppenbart rasistisk retorik för att flörta med chauvinistiska väljargrupper (det var Chirac, inte Le Pen, som talade om ”stanken och oväsendet” i somliga immigrantkvarter) medan de varit ovilliga att fullt ut stödja det Europeiska projektet (François Fillon röstade emot Maastrichtfördraget) eller ens påtala dess fördelar för Frankrike.

Det finns därför tre skäl till varför man definitivt inte bör ta den kommande andra omgångens valresultat för givet.

För det första har Marine Le Pen med stor framgång skapat bilden av en ideologisk kamp mellan privilegierade globalister och påhejare av vad hon ser som Bryssels diktatur, och det ”riktiga” franska folket. Flertalet i den lägre medelklassen som röstade den Chavez-like Jean-Luc Mélenchon kommer att frestas rösta för henne i den andra valomgången.

För det andra innebär den politiska polariseringen att den så kallade ”21 april-effekten” - från den 21 april 2002 när Marine Le Pens far hamnade på andra plats i presidentvalets första omgång - minskar i betydelse. Även om François Fillon har uppmanat sina väljare att rösta på Macron i andra omgången av årets val, kan en till antalet ännu okänd skara av dem som röstade på den konservative kandidaten i stället luta åt den extrema högern.

För det tredje kommer de franska muslimernas roll att vara avgörande huruvida det blir nationalisten Marine Le Pen eller Emmanuel Macron som får styra nationen under de kommande fem åren. Detta kanske kan låta som goda nyheter för en ung kandidat som för ett par månader sedan kallade Frankrikes kolonisation i Algeriet för ”ett brott mot mänskligheten”. Men dessvärre har islam för en bred majoritet av de unga människor som identifierar sig som muslimer i Frankrike, för länge sedan upphört att vara en fråga om religion och blivit en fråga om ideologi, identitet och politik.

Läs mer: Helena Lindblad: Kultureliten osynlig i franska valet

Att vara muslim i Frankrike i dag innebär konstant diskriminering och att få kompatibiliteten mellan ens religion och demokratin ständigt ifrågasatt av tre grupper: extremhögern, andra religioners fundamentalister, samt vad som möjligen skulle kunna kallas hysteriska sekularister. Medan den motbjudande inverkan från de två förra grupperna är tydlig för de flesta, underskattas ofta skadan som den senare ger upphov till.

I namn av en ganska provinsiell uppfattning om sekularism (Frankrikes heliga ”laïcité”) vägrar den franska republiken tillåta sina medborgare att räknas utifrån religiös eller etnisk bakgrund (det är faktiskt illegalt att föra sådan statistik i Frankrike) och inga officiella data står att uppbringa om hur de franska muslimerna egentligen har det. Det innebär att inget egentligen görs för att förbättra de franska muslimernas liv i synnerhet, och många av dem anser att det finns en övergripande institutionell partiskhet mot dem.

Det lär resultera i att en betydande mängd av dem kommer att visa prov på ett av vår tids egendomliga och självutplånande beteenden i valbåsen. Fattiga och lägre medelklassamerikaner röstade nyligen på en miljardär som vill sänka skatterna för de rika och avskaffa det närmaste amerikanska folket kommit en allmän sjuk- och hälsovård. Många franska muslimer kommer att antingen ligga på sofflocket eller rösta på ett av de mest rabiata islamofobiska partierna i Europa.

Felix Marquardt 

grundare till tankesmedjan Youthonomics och The Atlantic dinners.

Översättning från engelska: Jonas Thente

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.