Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ingrid Hedström: Så lät välfärdslandet Sverige sina svagaste barn dö i skymundan

Nycklar till en ”sinnesslöanstalt” på 50-talet.
Nycklar till en ”sinnesslöanstalt” på 50-talet. Foto: Leif Å Andersson Sydsvenskan

Behandlingen av barn med utvecklingsstörning på ”sinnesslöanstalterna” är en skamfläck i den svenska historien. De fattigaste och svagaste tilläts dö utan att någon ingrep. Ingrid Hedström avslöjar historien om folkhemmets mest glömda och gömda.

Erik skulle snart fylla ett år när han togs in på sinnesslöanstalten. Två månader senare var han död. Nils, två år, dog efter fem dagar där. De är bara två av många små barn som under rasbiologins svenska guldålder dog i tysthet på sinnesslöanstalter med politiker i ledningen. I landstingens arkiv och riksdagsprotokollen finns brutala sanningar om en tid vi behöver känna till för att förstå vår samtid.

Det är mellankrigstiden som är den rasbiologins och skallmätarnas guldålder i Sverige. Att svenskarna tillhör en särskilt högtstående ras, ”bärare av mycket höga och goda egenskaper” är en gängse uppfattning, en av tidens okontroversiella svenska värderingar.

Men även på den ädla svenska folkstammen finns enligt rasbiologerna sjuka och felväxta skott, och till dem hör de människor som klassas som ”sinnesslöa”, de som i kyrkornas församlingsböcker noterats på den särskilda listan över ”idioter, som från barndomen varit mindre vetande och aldrig ägt fullt förstånd”. Herman Lundborg, senare det svenska rasbiologiska institutets första chef, skriver i Svensk tidskrift 1921 om den samhällsfara dessa personer utgör: ”Godhjärtade män och kvinnor hjälpa icke sällan urskillningslöst fram fysiskt och psykiskt svagt utrustade personer, som sedan fortplanta sig och ge sina mindervärdiga anlag i arv åt nya släkten, vilka i sin tur falla samhället till last.”

Ja, vad ska man göra med dessa ”mindervärdiga” personer som belastar samhället? Några av den överlägsna svenska rasens värnare var, åtminstone i teorin, beredda att gå långt, mycket långt.

Den 7 maj 1921 diskuterar riksdagens andra kammare dödsstraffets avskaffande, och där förklarar ledamoten Arthur Engberg att han är mot dödsstraffet men däremot inte står bakom uppfattningen att livet under alla omständigheter är okränkbart:

”Det är min övertygelse att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas taga under övervägande att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen. Vid tanken på en hel del av dessa olyckliga, icke mänskliga varelser som hava kommit till världen med en från början slocknad intelligens och egentligen leva på djurets stadium, kan samhället naturligtvis icke frånkänna sig principiellt rätten att kunna taga liv.”

Arthur Engberg är socialdemokrat, radikal och vältalig. I andra riksdagsdebatter dessa försommarveckor 1921 – om konst och kultur, om abortfrågan, om Nationernas förbund – gör han inlägg som får en modern läsare att vilja applådera. Det gör det desto kusligare att se honom plädera för selektiv avlivning av fullständigt oskyldiga medmänniskor.

Lika kuslig är de övriga folkvaldas reaktion. Inga protestrop höjs i kammaren. Talare efter talare går upp utan att med ett ord kommentera Engbergs propåer; de ses uppenbarligen som ett helt normalt inlägg i debatten, fullt förenligt med tidens svenska värderingar. Bara en ledamot, medicinalrådet Fredrik E.A. Block, tar uttryckligen avstånd från dem. (Block är högerman, men det är nog mest en slump. I maj 1921, ett par månader innan Hitler väljs till ledare för de tyska nationalsocialisterna, omfamnas rasbiologins idéer av både höger och vänster.)

Nu blir det inget statligt svenskt eutanasiprogram. I stället byggs den svenska sinnesslövården ut i rasande fart och med nya motiv. När samhället i slutet av 1800-talet först började intressera sig för de utvecklingsstörda var syftet att hjälpa dem att utvecklas efter förmåga och samtidigt skydda dem från en hård omvärld. Men i den tid då det rashygieniska tänkandet dominerar i den svenska eliten förskjuts målsättningen: det är inte längre de begåvningshandikappade som ska skyddas, utan det är samhället som ska skyddas – mot dem.

Hur behandlas de som placeras på dessa anstalter i en tid när ledamöter i landets lagstiftande församling på fullt allvar diskuterat om de inte borde avlivas? Våren 2013 satt jag i Dalarnas landstingsarkiv för att göra research till min kriminalroman ”Bortfall”, och hade beställt fram material från Dalarnas landstingsdrivna sinnesslöanstalt, Haggården i Hedemora.

Bland handlingarna fanns anstaltens ”Liggare över döda och utskrivna”, och jag reagerade över hur många noteringar det periodvis fanns i kolumnen ”Död”, särskilt under några år i slutet av 30-talet. År 1937 till exempel – efter ett första dödsfall i mars avled under året sammanlagt elva av de intagna på anstalten.

Kunde det verkligen vara normalt? Ur liggaren framgick visserligen inte åldern på de bortgångna. Kanske var de helt enkelt alla mycket gamla och skröpliga?

Så stötte jag på tjock mapp med titeln ”Ansökningshandlingar 19251954, Elever födda 1921–1936”. Längst fram i den låg dokument om en av dessa döda, lille Erik, född 1936. I ett brev till Haggården vädjade ordföranden i hans hemkommuns barnavårdsnämnd om att den tio månader gamle pojken, yngst av fem barn, ”med det första” skulle tas in på anstalten för att minska pressen på familjen där fadern var arbetslös byggnadssnickare, modern tuberkulös och deprimerad.

I dag är det värt att minnas att ”svenska värderingar” inte är någon evig garanti för medmänsklighet.

Och så blev det. Sex veckor före sin ettårsdag togs Erik in på Haggården. Två månader senare var han död.

Nästa ansökan i mappen gällde Nils. Han var ett år och tio månader gammal när han togs in på Haggården och hann aldrig fylla två år. Efter bara fem dagar på anstalten var han död.

Sedan kom Maj-Britt, ett och ett halvt år när hon fick plats på Haggården, och åtta år gammal när hon dog där.

Vid det laget började jag bli rätt bestört. Det här var berättelser som mest påminde om de mörkaste åren i Ceausescus Rumänien – hjälplösa småttingar, nästan bara spädbarn, som bedömdes som undermåliga och togs från sin familj för att dö på anstalt. Men det hände i vårt eget land, i Sverige på 1930-talet, åren då det goda folkhemmet började växa fram.

Jag bläddrade vidare i mappen. Det måste väl ändå finnas något barn här som överlevde?

Jo, en handfull hittade jag till slut. Namnen från mappen blev en tabell med sjuttiofem namn, och för fjorton av dem fanns inget dödsdatum. Fjorton av dem överlevde.

Men de övriga dog. De var utvecklingsstörda barn som togs från sina familjer för att vårdas på en landstingsdriven anstalt, och de dog, ibland efter bara några månader. De flesta av dem dog i lunginflammation, andra av tuberkulos eller i utdragna epileptiska anfall. Hur kunde det ske?

De barn som under dessa år dog på Haggården var inte bara handikappade. Nästan alla kom också från mycket fattiga familjer. ”Obemedlad” står det gång på gång i ansökningshandlingarna, ibland ”mycket svag ekonomi” eller bara ”fattig”. De kommer från arbetarfamiljer med tretton barn, de är utomäktenskapliga barn till hembiträden, de har fäder som är arbetslösa eller beskrivs som ”sinnessjuk drinkare”, de är moder- eller faderlösa, barn till änklingar eller till tuberkulösa mödrar. Kort sagt, de kan befaras ”falla samhället till last”.

Jag letar i årsberättelser och inspektionsrapporter, korrespondens och styrelseprotokoll. Sinnesslöanstalterna skiljer noga på ”bildbara” och ”obildbara” intagna; det är nästan bara de ”obildbara” som dör. Jag pratar med syskon som ännu lever och ännu minns, och slås av hur barn som i fem, sex, sju år klarat sig bra, vårdade av outbildade anhöriga i fattiga hem, bara överlever något år eller bara några månader när expertisen på anstalten får hand om dem.

Och jag hittar ledtrådar. En läkare som under anstaltens första år klagar på dåliga hygieniska förhållanden men senare tystnar. En direktionsordförande som entusiastiskt pläderar för att antalet platser ska utökas mer än Medicinalstyrelsen tillstyrkt även om det sker på bekostnad av ett planerat tvättrum. En medicinbudget som hela tiden minskar samtidigt som anstalten byggs ut.

Nej, Erik, Nils, Maj-Britt och de andra dödas inte avsiktligt. De bara dör i skymundan av försummelse och brist, de svagaste och mest hjälplösa från fattiga familjer utan röst i samhället och inga röster höjs i protest när de dukar under.

I ledningen för Dalarnas sinnesslöanstalt sitter under dessa år män med det högsta anseende. Ordförande i direktionen är Dalarnas landshövding Bernhard Eriksson, en gång socialminister i Hjalmar Brantings första regering. Vice ordförande är Emanuel Bjurström, folkpartistisk riksdagsman. I augusti 1939 beklagade Bernhard Eriksson i ett föredrag att ”I hög grad psykiskt defekta män och kvinnor tillåts att utan begränsningar sätta barn till världen, vilka i allmänhet bli mer eller mindre undermåliga”.

Han är ingen ond människa, tvärtom. Han är en av dem som är med och bygger välfärdslandet Sverige. Men enligt de ”svenska värderingar” han delar med andra styrande vid denna tid är det självklart att vissa människor är ”undermåliga” och helst inte borde finnas till eftersom de ”falla samhället till last” – lika självklart som i det Nazityskland där man hösten 1939 börjar avliva dessa ”undermåliga.

I dag är det värt att minnas att ”svenska värderingar” inte är någon evig garanti för medmänsklighet. När man börjar definiera ut dem som belastar välfärden – romska tiggare, migranter, funktionshindrade – kan det gå snabbt utför på det sluttande planet.

Trots att de misskrediteras av nazismens brott lever de rashygieniska idéerna länge vidare i Sverige. I ”Svensk uppslagsbok”, tryckt 1960, konstateras i artikeln ”Rashygien” som ett faktum att ”framför allt de sinnesslöa utgöra ett stort socialt problem i de flesta kulturländer”.

Ingrid Hedström

journalist och författare till nya romanen ”Gick obemärkt förbi”, om välfärdssamhällets glömda och gömda barn.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.