Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Magnus Kihlbom: Onödigt att förvränga psykoterapin

Dan Josefsson har gjort nytta med sin beskrivning av hur Sätergruppen kring Margit Norell som de svenska psykoanalytikerna då sedan länge tagit avstånd från slöt sig kring sin karismatiska ledare och sin egen idévärld. Men hans påstående att bortträngda minnen inte existerar förenklar en grundläggande sakfråga till osanning, och ger en förvrängd uppfattning om psykoterapi.

Vad är då ”bortträngning”? Mycket kortfattat är följande vad man numera är överens om i fråga om de komplicerade och ännu inte helt klarlagda minnesfunktionerna. Ett minne är inte ett foto eller en lagrad inspelning, snarare en omedvetet rekonstruerad eller konstruerad! berättelse, alltså mer eller mindre ”sann”. Minnen av trauma är ibland fragmenterade eller avspjälkade från det medvetna tänkandet, och av annat slag än av mindre dramatiska livshändelser. Åldern har stor betydelse, man minns på mycket olika sätt från olika åldrar.

Vad är då realitet i minnena? Ofta svårt att veta, särskilt när det gäller minnen från de första levnadsåren. Fantasi, önsketänkande och rena suggestioner spelar roll. Ju mer information man har om en händelse desto större är risken att man tror sig faktiskt ha upplevt den. I hjärnan samlas information och associationer från alla dess vrår, vilket kan ge en falsk upplevelse av ett sammanhängande autentiskt minne.

Psyket och hjärnan strävar efter att i varje ögonblick uppdatera all omedveten och medveten information till en helhetsbild av vad som försiggår, och att delvis reflexmässigt hitta bästa möjliga reaktion för anpassning och överlevande. I det ingår att värja sig mot psykisk smärta och avvisande i nära relationer. Mentala processer försiggår till stora delar utanför vårt medvetna tänkande. Att man tränger bort i betydelsen glömmer är ett banalt faktum, liksom att länge glömda minnen kan dyka upp mer eller mindre spontant. Omedvetet tränger vi gärna bort obehagligheter, allt som stör självbild och samvete. Detta förskonande och förskönande ­försvar, bortträngning i psykoanalytisk mening, är inte sällan märkbart för bondförnuftet oftare för andras än ens eget. Ens behov att tränga bort och rationalisera vissa erfarenheter är vad psykoterapi ofta handlar om.

På 1990-talet i USA blev ett stort antal kvinnor övertygade om att de i psykoterapi börjat minnas tidiga sexuella övergrepp och därmed ­orsaken till sina psykiska problem. Senare visade det sig att dessa ”bortträngda” men ”återvunna” minnen var falska i ett stort antal fall, och att flera oskyldiga fäder hade dömts till mångåriga fängelsestraff. Stor roll spelade här forskning av bland andra psykologen Elizabeth Loftus som påvisade att övertygande falska minnen mycket lätt låter sig framsuggereras. Den moraliska och vetenskapliga kritiken blev mycket hård mot dessa psykoterapeuter. Efterhand blev diskussionen om falska ”återvunna” minnen av sexuella övergrepp, ”the memory wars”, både hätsk och komplicerad. Loftus som Josefsson åberopar gick så långt som till den logiskt bakvända slutsatsen att bortträngning över huvud taget inte existerar. Senare kunde hon dock medge att frågan är ”a little slippery” och rentav att hon kan ha medverkat till att några förövare hade frikänts.

Sedan dess har många vetenskapliga föreningar formulerat riktlinjer i dessa frågor. USA:s Psychiatric ­Association skriver att ­psykiatern inte utan helt säkra bevis ska ­uttala sig om verkligheten bakom ­”återvunna” minnen, och måste undvika förutfattade meningar om vad som orsakat patientens problem. American Psychological Association anger att övertygande pseudominnen av övergrepp lätt kan produceras, att de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman, men också att glömda minnen av övergrepp kan återkomma efter lång tid och att minnesförlust kan förekomma efter svår stress och känslomässigt trauma.

I offentliga debatter beskrivs ofta komplicerade sammanhang i termer av antingen/eller och en enda orsak. Man får hoppas att viktiga lärdomar av Quickaffären inte sköljs bort i svallet av förenklingar och generaliseringar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.