Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Varför detta hemlighetsmakeri kring kyrkohandboken?

Det vill sig inte med kyrkohandboken. Nu har nytt kaos i arbetet brutit ut.

En av de skickligaste experterna, professorn i kyrkomusik i Oslo, Karin Nelson, som tillsattes i våras hoppar nu av efter tre sammanträden. I morgon och på fredag när revisionsgruppen har nytt sammanträde, kommer hon inte. I hennes ställe engageras Johannes Landgren, orgelprofessor i Göteborg.

Läs mer: Kyrkohandboken är ingen intern liten angelägenhet

Jag pratar med Karin Nelson på telefon och hon är både ställd och bekymrad över hur tjänstemännen på Kyrkokansliet agerar. Hon har frågat efter handlingar, som hon inte får utlämnade.

”Det här är helt galen väg att gå. Jag är forskare och anser att det är viktigt med dokumentation, källkritik och öppenhet. Jag är inte van att jobba på det här sättet. Det kan inte vara ett sådant hemlighetsmakeri i förhållande till en av svenska kyrkans interna grupper.”

Stiftsdirektorn i Uppsala Solveig Ininbergs är huvudprojektledare för kyrkohandboken och när jag frågar henne varför Karin Nelson inte fick se dokumentet säger hon att ”Kyrkokansliet har en principiell hållning att arbetsmaterial inte lämnas ut”. Och biskop Per Eckerdal, vice ordförande i styrgruppen, säger till Kyrkans Tidning att frågan nu är överspelad och "Blicken är riktad mot framtiden".

En lättnad uppstod i kyrkomusikerkretsar när Karin Nelson tillsammans med en väl kvalificerad expertgrupp från olika områden som berör kyrkohandboken tillsattes. Det fanns ett hopp. Experterna uppfattades som garanter mot att ett undermåligt resultat skulle kunna drivas igenom.

Så sker detta avhopp.

Varför utsätta sig för att en av de mest väl ansedda och dokumenterat kunniga personerna slutar? Varför är inte ambitionen att få fram ett så bra förslag som möjligt? Kyrkohandboken är ju, efter Bibeln, ett av Svenska kyrkans viktigaste dokument. Ett avgörande instrument för själva grunduppdraget. Finns det inte tusen anledningar att utsätta detta arbete för kompetent granskning?

Efter att i ungefär en månad försökt få ut en text där Folke Bohlin från Lund, professor emeritus i musikvetenskap, skrivit ett utlåtande, erbjöds Karin Nelson att få innehållet presenterat i en muntlig dragning från en handläggare. Det tackade hon nej till. ”Det går inte att jobba såhär, man måste ha öppna kort. Och ju fler led som ska tolka något, ju längre bort kommer man från ursprunget.”

Jag ringer upp Folke Bohlin, som inte förstår varför hans utlåtande ska hållas hemligt för expertgruppen. ”Jag har aldrig hört talas om något liknande.”

Han känner sig genererad, säger han, och illa berörd över att man kan få intrycket att han stödjer de förslag han sett. ”Och det gör jag inte. ”Han pekar i sitt ”hemliga” utlåtande istället på behovet av en bearbetning från grunden, säger han.

Och Karin Nelson har i sin tur skrivit en inlaga till revisionsgruppen där hon argumenterar för att arbetet inte håller. Hon ser tre alternativ: 1. Senarelägga datum. 2. Enbart publicera texterna, ingen musik. 3. Publicera det hela som ett tillägg till den nuvarande kyrkohandboken.

Där, anser jag, pekar Karin Nelson på lösningen.

Vad är det för fel att göra det nya arbetet som ett tillägg till 1986 års kyrkohandbok? En ganska generös förlikning.

Det nya handboksmaterialet kommer då att finnas, men inte på samma nivå. Där det av allt att döma inte heller hör hemma.

Tidigare texter om kyrkohandboken.
Mer om kyrkohandboken.
  • I Kyrkans Tidning liknas hanteringen av kyrkohandboken i en artikel vid skandalen kring Riksrevisionen och styrgruppens vice ordförande biskop Per Eckerdal är i ett inlägg kritisk till att Kyrkans Tidning publicerat artikeln.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.