Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

När Sverige la ut livet på entreprenad

I år är det tio år sedan avdraget för hushållsnära tjänster infördes. Nina Björk synar hur rut skapade jobb av det som tidigare var vardag och frågar: varför har man över huvud taget ett liv om man inte hinner leva det?

Lyssna på den här rapporten från framtiden: ”När jag kommer nerför trappan står min frukostpåse utanför ytterdörren som vanligt … Jag öppnar tvättpåsen som kom från tvätteriet i går kväll och tar fram en struken skjorta och ett par byxor. Samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till min stilguide, han lyckas alltid köpa in rätt kombinationer plagg för att skapa en klädstil jag trivs med.”

Det är miljöpartisten och nuvarande biträdande finansminister Per Bolund som i Almegas antologi ”Utvecklingskraft i bojor”(2011) drömmer om morgondagens tjänstesamhälle, ”ett enkelt och smidigt liv baserat på mängder av tjänster”. Bolunds framtidskväll är tänkt att tillbringas på teatern och han känner sig extra glad vid tanken på att han ”har avtalat med läxhjälpen att de tar hand om barnen även i kväll”.

Visionen om det framtida tjänstesamhället är en vision om en långt driven arbetsdelning, där allt fler vardagliga handlingar har förvandlats till tjänster på en marknad. Det är både ett av Per Bolund, och många med honom, välkommet framtidsscenario och en trovärdig förlängning av redan inledda utvecklingstendenser i kapitalistiska länder. Den typiska västerländska arbetaren står inte längre framför en maskin vid fabrikens löpande band; hen levererar tjänster och personlig service till kunder i deras vardagsliv. Det är en ekonomisk utveckling. Men, vill jag hävda, även en existentiell.

Den första juli i år är det på dagen tio år sedan rutavdraget infördes i Sverige och så kallade hushållsnära tjänster blev avdragsgilla. För närvarande får 50 procent av arbetskostnaden för köp av till exempel barnpassning, städning eller trädgårdsarbete dras av från inkomstskatten upp till ett maxbelopp på 25 000 kronor per år för alla under 65 respektive 50 000 för de över. Rutavdraget används mest i Danderyds kommun och minst i Kirunas.

Den proposition som röstades igenom i riksdagen den 30 maj 2007 var signerad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, men man skulle lika väl kunna se själva tiden som förslagsställare. Så snart ett problem har identifierats under de senaste decennierna – det må handla om dåliga skolkunskaper, arbetslöshet, ojämställdhet, stress, vårdköer, miljöproblem – så har ju också ett nio bokstäver lång svar formulerats: m-a-r-k-n-a-d-e-n.

Problemen som skattelättnader för köp av personlig service i hemmen skulle lösa var flera. Ett var den bristande jämställdheten mellan kvinnor och män. Svenska kvinnors svårigheter att nå höga positioner inom näringslivet förklarades av ruts tillskyndare som en konsekvens av att kvinnor står för merparten av det obetalda hemarbetet. ”Det finns fortfarande en könsmaktsordning”, konstaterade till exempel den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson i debatten som föregick regeringens beslut. ”Men kvinnor och män kan nu köpa sig den här typen av stöd, vilket gör att konkurrensen mellan män och kvinnor kan ske på mycket mera lika villkor”.

Foto: Shutterstock/IBL

Problemet att kvinnor utför mer hemarbete än män skulle alltså inte lösas genom att män började utföra mer hemarbete, utan genom att paret köpte en tredje persons tjänster. För, som de moderata riksdagsledamöterna Kent Olsson och Elizabeth Nyström skrev i en motion till riksdagen hösten 2001, ”det är snart bara i Sverige som man hyser den egendomliga uppfattningen att kvinnor kan få minskad arbetsbörda hemma endast genom att mannen tar en större del av arbetet. I allt fler länder löser man problemet genom att möjliggöra köp av tjänster till ett rimligt pris”.

Nu har det i och för sig visat sig att den person som gör så att karriärkvinnan inte behöver städa oftast är en annan kvinna, ofta av en annan etnicitet än svensk och ofta med så låg inkomst att hon inte själv kan utnyttja rutavdraget. Marknader har liksom den tendensen; de löser mer för den som har pengar än för den som inte har. Tillräckligt rika män kunde nu också slippa se sin egen roll i ojämställda förhållanden – det problemet löstes genom ett enkelt marknadsköp av personlig service.

Att värdera någonting högt kan faktiskt vara att vilja motsatsen till lönearbete, outsourcing och specialisering.

Förutom sådana vinster – i propositionen uttryckt med andra ord, nämligen som att ”såväl kvinnor som män skall kunna kombinera familjeliv och arbetsliv på lika villkor” – hoppades regeringen att rutavdraget också skulle ”möjliggöra för kvinnor och män att öka sin tid på arbetsmarknaden”. Om vissa människor slutar att själva städa, tvätta, handla, laga mat, passa sina barn, för att istället köpa andra människors arbetskraft till sådana saker så att de själva kan fokusera på sitt lönearbete, ja då lär ju den totala mängden lönearbetande timmar öka. Detta är naturligtvis av yttersta vikt i ett samhälle som ser som sin främsta uppgift att värna arbetslinjen och att ”skapa jobb”.

I debatterna om rutavdraget har det under åren även visat sig att när tidigare obetalda vardagliga uppgifter, ofta utförda av kvinnor, upphör att vara obetalda, vardagliga uppgifter för att i stället förvandlas till lönearbete, ofta utfört av kvinnor, så händer det någonting med dessa uppgifter. De får högre status. De blir mer värdefulla. Så har i alla fall försvararna av skattelättnader för hushållsnära tjänster, och av en utbyggd marknad för personlig service över lag, ofta argumenterat. Ett vanligt resonemang från deras sida är nämligen att vi som motsätter oss rutavdraget också nedvärderar traditionellt kvinnoarbete. Att vi ser ned på sysslor som städning och tvätt. Att vår ovilja att göra lönearbete av sådana sysslor beror på att vi föraktar dem, att vi bedömer dem som mindre viktiga.

Sådana argument vilar på premissen att om man värderar något högt anser man med nödvändighet att detta något också bör vara ett lönearbete. Och även på den motsatta premissen: om man värderar något högt anser man inte att detta något bör vara ett vanligt inslag i alla människors liv som vi ägnar oss åt utan att få betalt för det. Nog för att vi i ett kapitalistiskt samhälle måste omhulda lönearbetet eftersom det är det systemet bygger på; företagsvinsterna, skatterna, min och din försörjning – allt är beroende av lönearbete. Och alla samhällen tenderar att värdesätta sina egna grundstenar. Slavsamhället skulle haft svårt att fungera utan slavarbetet. Feodalsamhället skulle ha haft svårt att fungera utan livegna bönder. Men ändå har jag svårt att tro att de flesta människor egentligen anser att hög värdering av någon aktivitet med nödvändighet innebär att aktiviteten bör göras om till lönearbete. Till exempel: sex, högläsning för ditt barn, plantering av vårlökar, ridning – av många högt värderade sysslor. Inte vill vi därför ägna oss åt dem i lönearbetets form?

Foto: Shutterstock/IBL

Nu skulle man i och för sig kunna invända att de här exemplen handlar om trevliga, njutningsbringande handlingar, men det som inte är trevligt, det som inte ger njutning – måste det göras om till lönearbete för att det ska få status och för att vi ska värdera det högt?

Jag säger nej. Att värdera någonting högt kan faktiskt vara att vilja motsatsen till lönearbete, outsourcing och specialisering. Det kan vara att vilja att just dessa aktiviteter ska ingå i alla människors liv. Inte för att de nödvändigtvis ger njutning, utan för att de är ofrånkomliga delar av det mänskliga livet, för att de är ett slags livets bas. Att städa och tvätta är att ta ansvar för min tillvaros spår; att laga mat och vara med barn är att bygga upp livet. Det är konsekvenser av och förutsättningar för den mänskliga existensen – konsekvenser och förutsättningar som inte bör glömmas bort av vissa delar av mänskligheten utan som i möjligast mån bör praktiseras av alla.

Kanske är det här frågan om rut, personlig service och outsourcing bränner till. För vad motiverar egentligen mitt ”bör” i meningen ovan? Vem är jag att säga hur människor ska leva sina liv? Ja, det enkla svaret är väl att jag som de flesta samhällsvarelser hyser föreställningar om vad ett gott människoliv är. Men låt mig vända på frågan: vad motiverar ”bör-et” i att allt fler sysslor bör göras om till lönearbete och att de personliga servicetjänsterna bör bli fler så att kvinnor och män kan ”öka sin tid på arbetsmarknaden”, som regeringen uttryckte det i sin proposition?

Man skulle kunna svara: här handlar det om ett ”bör” som är strikt ekonomiskt. Det här är helt enkelt vad som krävs för att samhällsekonomin ska fungera så att vi kan finansiera vår välfärd och behålla tillväxten. Det är inte något flummigt eller existentiellt ”bör”, som talar om vad som är rätt och fel för människor och liv. Okej. Men låt oss komma ihåg att även de mest strikta ekonomiska resonemang alltid bara är strikta ekonomiska resonemang inom en viss ordning – en ordning som i sin tur alltid rymmer föreställningar om, och som alltid får konsekvenser för, vilka slags människor vi är och bör vara och vilka slags liv vi kan och bör leva.

En som talar klarspråk i den här frågan är ”rutavdragets moder”, nationalekonomen och före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson. Det var hon som på ett ekonomiskt seminarium arrangerat av socialdemokraterna i Visby 1993 lanserade idén om skatteavdrag för hemarbete. Året därpå utvecklade hon sina tankar i boken ”Finns det en marknad för hemarbete?”

Foto: Interfoto /IBL Bildbyrå

”Min rekommendation är att hushåll skall betraktas på samma sätt som företag”, slår Pålsson inledningsvis fast. Detta eftersom även hushåll ”producerar och säljer en vara som företagen köper. Denna vara är humankapitalet”, det vill säga människor. Som Pålsson så riktigt påpekar kan man ju inte direkt sälja varan humankapital, eftersom slaveriet har upphört, men man kan sälja ”avkastningen på humankapitalet”, det vill säga människors arbetskraft.

Pålsson frågar sig: när ”lönar det sig att organisera hemarbete på marknaden snarare än inom kärnfamiljen?” Och hon finner att det till exempel lönar sig om familjen bråkar eftersom ”konflikter inom familjen minskar dess produktivitet”. Och om en kvinna och en man inte bråkar, utan helt enkelt delar på ”barnpassningen i hemmet”, får det ”den olyckliga konsekvensen att ingen av dem kan utnyttja sin kompetens på marknaden fullt ut”.

Inte bara frågan om huruvida jämställdhet i hemmet är av ondo eller godo bedöms i ekonomiska termer, utan även frågan om hur en människa bör vara förälder. Att en pappa eller mamma är hemma med sitt sjuka barn är till exempel inte bra eftersom ”samhället går miste om den produktion som han/hon kunde ha utfört under den period som barnet är sjukt”. Ett gott föräldraskap definierar Pålsson som ”en ’lyckad’ produktion av humankapital” och en sådan lyckad produktion i sin tur som ”en socialt välanpassad och högproducerande individ.”

Men ska allt i en människas liv enligt nationalekonom Pålsson verkligen vara arbete på en marknad, ska allt i existensen tjäna produktionens syfte? Behöver vi ingenting annat? Jo. ”Den som befinner sig i produktiv ålder måste precis som vilken maskin som helst, ’servas’ och underhållas. Lagom med personlig omvårdnad, fritid och rekreation ger den ’mänskliga maskinen’ en längre hållbarhet.” Pålsson illustrerar sitt resonemang med en analogi: ”Det företag som köper en ny maskin för 15 miljoner SEK är tveklöst angeläget om att underhålla denna maskin enligt alla föreskrifter, så att den kan utnyttjas under så lång tid som möjligt. Ingen ansvarig skulle drömma om att strunta i nödvändig service etc. På samma sätt kan och skall man resonera också när det gäller oss människor.”

Ja, ingen skulle väl kunna anklaga Ann-Marie Pålsson för att vara flummigt existentiell i sina tankar och sitt språkbruk. Hon framstår som helt ekonomiskt rationell. Och den rationaliteten bygger på att människans viktigaste egenskap är hennes potential att vara ekonomiskt lönsam på en marknad. I detta strikt ekonomiska resonemang ligger alltså också en människosyn och ett existentiellt ”bör”. Människolivet bör styras av principer om lönsamhet; människolivet bör styras av principer om effektivitet.

Varför har man över huvud taget ett liv om man inte hinner leva det?

Jag är övertygad om att ett tjänstesamhälle, för att kunna utvecklas till fullo, måste styras av sådana principer. Samhället är en jättemaskin och varje människa i denna jättemaskin är en liten kugge, specialiserad på just sin särskilda uppgift. Kuggarna kan olika saker, eller som Pålsson uttrycker det, individerna har olika ”produktionsfördelar”, kanske hög utbildning eller kanske billig arbetskraft. Om en person har produktionsfördelen att vara utbildad läkare bör hen bara göra saker som bara utbildade läkare kan göra. Att en sådan person ägnar sig åt ”barnpassningen i hemmet” är slöseri, ett så stort slöseri att ”det faktiskt finns anledning att ifrågasätta om kvinnor med skattebetalarna medel skall få möjlighet att tillägna sig en lång och dyrbar utbildning, om hon sedan inte utnyttjar den till fullo”.

I den amerikanska sociologen Arlie Russell Hochschilds bok ”The outsourced self” (2012) läser jag en intervju med en kvinna vid namn April Brenner, som arbetar med skattefrågor för ett konsultföretag.

April tycks vara en av de som praktiserar den nya nationalekonomiska livsfilosofin: “Jag tillämpar samma logik på mig själv som mitt företag gör på sig. Om världens resurser används bäst genom att bilar tillverkas i Kina, så kommer alla att klara sig bättre om vi tillverkar bilar i Kina och att vi specialiserar oss på vad vi kan göra bättre än vad de kan, som att uppfinna ny teknik”, berättar hon. ”Den idén tillämpar jag även när det gäller mina personliga val. Vad är jag bra på? frågar jag mig själv. Skatteplanering. Så jag vill outsourca allt utom det jag är bäst på.”

April har köpt personliga tjänster av barnvakter, av en konsult som hjälpt henne att hitta lämpliga sommarläger åt hennes barn, av en person som hjälpt hennes barn att lära sig cykla, av en chaufför som skjutsar hennes barn till skola och aktiviteter och av en kvinna som avlusar barnen när de kommer hem från skolan med kliande hårbotten. Familjen äter ofta ute eller låter någon laga mat åt dem hemma; eftersom hon ”inte är någon fantastisk kock” är det inga problem, ”min självkänsla ligger i vara bäst på just en grej – att vara ett ess på amerikansk skattelagstiftning”. Hon säger att hon hela tiden frågar sig själv vad hon kan outsourca – och lägger till: ”förhoppningsvis inte mig själv!”

April Brenner delar ett specialiserings- och effektivitetstänkande med Anne-Marie Pålsson – det som utgör själva grundackordet i den personliga servicens samhällsmelodi – och det har betydelse för hennes jag. För om det inte är sig själv hon outsourcar när hon outsourcar alla dessa sysslor – vad är då detta hon kallar sig själv? Det finns ju bara ett svar kvar: hon är sitt lönearbete. Hon är sin prestation, ”ett ess på amerikansk skattelagstiftning”. Att April skulle vara ”bäst på” att till exempel lära sina barn cykla, inte för att hon presterar bäst på att lära barn cykla, utan för att just hon ingår i en unik relation till just dessa barn, faller henne inte in. Kanske är det därför hon också säger: ”Så jag oroar mig: tänk om jag får sparken? Skulle jag kunna få något självförtroende i att göra de saker jag har outsourcat?”

Russell Hochschild rapporterar i sin bok från ett USA som ligger steget före oss i utvecklingen mot ”enkla jobb”, som har kommit längre på arbetsmarknaden för personlig service än vad vi har. Där finns möjligheten att hyra en vän, en mormor, en pottränare åt din telning, en kärlekscoach, någon som köper dina julklappar åt dig, någon som sorterar ditt fotoalbum eller besöker din gamla pappa. Hennes bok har undertiteln ”Vad händer när vi betalar andra för att leva våra liv åt oss?” – en undertitel som antyder att hon har uppfattningen att ett liv egentligen består av alla dessa handlingar. Men är inte det en förlegad uppfattning? En orealistisk uppfattning?

När vi i väst har flyttat vår industriproduktion österut där arbetskraften är billigare, när de lönearbeten som finns kvar här kommer att robotiseras i snabb utsträckning de närmaste åren – vad annat kan vi göra än skapa jobb av det som tidigare bara var vanligt liv? Någon packar kassarna åt dig på Konsum, någon tvättar din bilruta medan du väntar vid rödljus, någon tycker på hissknappen åt dig, någon blåser ut ljusen på din födelsedagstårta. Kom igen entreprenörer, bara fantasin sätter gränser!

Hochschild intervjuar i sin bok även en man som hyr en hundvakt fem dagar i veckan, men absolut inte på söndagen för, som han frågar sig, ”varför har man över huvud taget hund om man inte hinner gå ut med den på söndagar?”

Någon gång måste vi tänka hundmannens undran i dess förlängning och fråga oss: varför har man över huvud taget ett liv om man inte hinner leva det? Och om det är vad realismen kräver – ja, då måste vi å det snaraste sluta vara realister. Om det är vad den kapitalistiska ekonomin kräver – ja då måste vi å det snaraste börja arbeta för en annan ekonomi.

RUTAVDRAGET

Rut är en förkortning för rengöring, underhåll och tvätt.

Rutavdraget, som innebär att man får göra avdrag för hushållsnära tjänster, trädde i kraft den 1 juli 2007.

Avdraget ska inte förväxlas med rotavdraget som gäller renovering, ombyggnad och tillbyggnad.

NINA BJÖRK

Doktor i litteraturvetenskap, författare och medarbetare i DN.

Har skrivit flera uppmärksammande, samhällspolitiska böcker som ”Under det rosa täcket” (1996), ”Lyckliga i alla sina dagar” (2012) och ”Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek” (2016).

Rättelse 2017-06-25 13:35
I en tidigare version av texten fick Per Bolund fel titel.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.