Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Nina Björk: Varför är vissa människors tid mer värd än andras?

Foto: Anders Hansson och Fredrik Sandberg/TT

Det är knappast auktoritärt att väcka en politisk diskussion om hur vårt samhälle är inrättat, skriver Nina Björk i ett svar till bland annat Fredrik Segerfeldt.

Enligt författaren och den liberala debattören Fredrik Segerfeldt är jag ”en auktoritär person”, som – omedvetet men dock – nu har avslöjat att jag tillhör samma läger som invandringskritiker, Trumpanhängare och mörkblå konservativa personer (DN 29/6).

Läs mer: Fredrik Segerfeldt: Nina Björk skriver auktoritärt om rutavdraget

Vad har jag gjort för att förtjäna sådana anklagelser? Jag har skrivit en artikel (DN 26/6), där jag varit kritisk mot rut-bidraget och en utökad varufiering av mänskligt liv. Jag har, för att citera Segerfeldt, hyst ”föreställningar om vad ett gott människoliv är” samt velat ”tvinga på resten det goda människolivet vare sig de vill det eller inte”.

Läs mer: Nina Björk: När Sverige la ut livet på entreprenad

Låt mig bemöta de två påståendena var för sig. Jag hyser absolut föreställningar om vad ett gott människoliv är – det var själva ämnet för min artikel. Jag försökte så gott jag kunde argumentera för dessa mina föreställningar och naturligtvis hoppades jag att någon läsare skulle tycka att det låg någonting i det jag skrev. Det är så det brukar gå till när någon vill väcka en politisk diskussion. Om detta ska ses som ett försök att ”tvinga på” någon någonting, om detta ska ses som uttryck för ”ett auktoritärt tänkande från det förflutna” – ja då måste jag förstå det som att Segerfeldt anser att vi inte bör ha några politiska diskussioner kring det goda människolivet över huvud taget.

Vi kan, som de liberala debattörerna gör, kalla det valfrihet. Vi kan också helt enkelt kalla det orättvisa.

Låt mig göra ett tankeexperiment: säg att Fredrik Segerfeldt hade levt på feodalsamhällets tid, men varit kritisk mot det systemet - kanske för att det inte tillät fri företagsamhet, kanske för att arvsprivilegier till ämbeten enligt honom hämmade människors kreativitet. Och säg att han hade formulerat sin kritik i skrift, försökt väcka opinion för sina tankar, kanske arbetat politiskt för att få till stånd en samhällsförändring – hade han varit auktoritär då? Hade han velat ”tvinga på resten det goda människolivet vare sig de vill det eller inte”?

Jag hoppas att han inte hade bemötts så. Jag hoppas att han hade bemötts med argument om varför den dåvarande ordningen var bra och varför den förändring han ville åstadkomma var dålig. Och jag hoppas att Fredrik Segerfeldt hade ställt en motfråga till dem som inte hade hållit med honom i hans tro på att en annan värld var möjlig, och som därför anklagade honom för att vara auktoritär och veta vad som var bäst för alla: ”Tror ni inte att det här och nu finns några krafter som har makt över er? Tror ni inte att det prästerna predikar i kyrkorna - det vill säga ideologin - har betydelse för er egen tro? Och tror ni inte att de möjligheter till försörjning som det här samhället ger, livegenskap för vissa, ägande av mark för andra – det vill säga det feodala produktionssättet – har betydelse för vilka slags liv ni lever? Varför ser ni bara migjag som kritiserar det hegemoniska – som auktoritär, men inte de institutioner, lagar, ideologier, produktionssätt och maktförhållanden som skapar det hegemoniska?”

Även den mindre personligt förolämpande kritik mot min artikel som Sofia Nerbrand framför i en ledare i Sydsvenskan (27/6) och Lisa Magnusson i en ledare i DN (29/6) vilar på uppfattningen att det här och nu råder valfrihet för alla människor, men att kritik mot det rådande vilar på en vilja att inskränka denna.

Jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara mindre auktoritärt att vara för rutavdraget än att vara emot det. Avdraget är en följd av ett politiskt beslut, som har lett till att en del av våra gemensamma skattepengar går till att finansiera människors avdrag för personlig service i de egna hemmen. Detta beslut leder ju till att de här gemensamma medlen inte används till någonting annat, till exempel inom den offentliga sektorn. Det är ett val några politiker har fattat – men det är inte valfrihet för alla människor.

Om man genomför ett sådant politiskt beslut så har man rimligtvis en önskan om att detta avdrag också verkligen utnyttjas, det vill säga: man har en önskan om ”hur människor ska leva sina liv” – vissa ska städa mindre själva och få mer avdrag för att låta någon annan göra det. Det är inget fel på den önskan i sig, så fungerar alla samhällen – de fattar politiska beslut som underlättar för vissa beteenden och försvårar för andra, de har lagar som skolplikt och värnplikt och ekonomiska ägandeförhållanden som avgör hur människor försörjer sig. Felet är när människor inte ser det här utan tror att nu bestämmer ingen och att all kritik mot det rådande därför är ett försök att inrätta en makt i ett annars maktlöst samhälle.

”Tid är pengar. Pengar är tid”, skriver Sofia Nerbrand i sitt försvar för rutavdraget. Det är ju inte bokstavligt sant, men i vilka sammanhang skulle det kunna gälla för sanning? ”Tid är pengar, pengar är tid” kan man säga om lönearbete: jag arbetar i en timme, jag får 300 kronor för det. Min timme är alltså värd 300 kronor. Någon annan som arbetar på ett annat jobb i en timme får 900 kronor. Hens timme är alltså värd 900 kronor. Men vad är våra timmar om inte våra liv? Dessa dagar och nätter som vi har fått på jorden och som tillsammans blir ett människoliv. Hur kan en människas liv vara värt tre gånger så mycket som en annan människas liv?

Jag tror, vilket säkert även Nerbrand, Magnusson och Segerfeldt gör, att alla människor är lika mycket värda. För mig betyder det att alla människors liv – det vill säga tid – är lika mycket värda. Alla människor bör ha lika mycket tid till sitt förfogande som de upplever som meningsfull, lika mycket tid att vara med sina nära och kära, lika mycket tid som fylls av kanske tråkiga men likväl för livets fortbestånd nödvändiga sysslor.

Detta är naturligtvis en utopi, vi är inte i närheten av den verkligheten. Men alla politiska beslut, små som stora, bygger en väg som går i en viss riktning. Att våra gemensamma skattemedel går till att vissa ska få vad de uppfattar som meningsfull tid och slippa den tid som fylls av nödvändigheter som städning är fel väg att gå.

Vi vet att rutavdraget utnyttjas mest i de kommuner där inkomsterna är högst, och tvärtom – ju lägre medelinkomst desto färre människor som gör avdraget. Vi kan, som de liberala debattörerna gör, kalla det valfrihet. Vi kan också helt enkelt kalla det orättvisa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.