Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

The new urban crisis: Den liberala och kreativa staden har blivit en segregerad ö

Richard Florida blev en guru för 00-talets hippa stads- och samhällsplanerare.
Richard Florida blev en guru för 00-talets hippa stads- och samhällsplanerare. Foto: Ullstein bild

Kändisakademikern Richard Florida gjorde succé med boken ”Den kreativa klassen” 2004. Men nu har han tänkt om. I ”The new urban crisis” kritiserar han de stora städernas ojämlikhet och segregation. Po Tidholm har läst boken.

Städerna har kommit att betraktas som lösningen på det mesta de senaste två decennierna. Urbaniseringen ska inte bara lösa miljöproblem – den gröna staden! – utan också ordna skiftet från industrisamhälle till kunskapssamhälle. Såväl nyliberaler som gamla marxister drömde ihop en teori om att arbetarklassen skulle äga sina egna produktionsmedel och förvandlas it-entreprenörer bara genom att flytta till ett kreativt kluster där tillväxt uppstår och klassklyftor suddas ut. Genom att sedan expandera staden skulle de sociala problemen försvinna av sig själva.

Affischnamnet för denna fantasi hette Richard Florida, en amerikanskt skarpskuren kändisakademiker som gjort resan från arbetarklassens New Jersey till högsta professorsgrad och föreståndare för ett eget urbanitetsinstitut på universitetet i Toronto. 2004 gav han ut boken ”Den kreativa klassens framväxt” där han lanserade tanken att tillväxt i den nya ekonomin skulle uppnås genom att attrahera så kallade ”kreativa” människor – det vill säga akademiker, konstnärer, programmerare, reklamare etc – snarare än att försöka få företag att flytta till platsen. För om man tidigare försökt skapa ett utbud av arbeten och fotbollsarenor för att locka människor till staden handlade det nu om att skapa en härlig hipstermiljö (cykelbanor, konsertlokaler, stadsodling) där de begåvade skulle slå sig ned och i sin tur starta företag eller locka redan etablerade bolag på jakt efter kompetens.

Idén passade tidsandan perfekt. Vid millennieskiftet hade individualismen och marknadiseringen nått även stads- och samhällsplaneringen och Richard Florida fick turnera jorden runt med sitt föredrag om den nya urbaniteten och de tre T:na: Talang, teknologi och tolerans. Det spelade inte så stor roll om teorin hade substans eftersom den lät så bra. Richard Florida föreläste för världens största städer och företag för 300 000 kr i timmen och kopplade sedan in sin konsultfirma som sålde de förmenta metoderna till framgång.

Den brittiske kulturgeografen David Harvey varnade redan i slutet av åttiotalet för en utveckling där städerna – och i förlängningen samhället – gick från att administrera välfärd till att marknadsföra sig som dynamiska platser för investeringar och turism. Florida såg uppenbarligen den utvecklingen som önskvärd.

Och hur långsökt det än verkar så fick Floridas teorier en stor betydelse också för svensk samhällsplanering. Den konkurrenspolitik som ersatte regionalpolitiken har tvingat alla svenska kommuner att delta i en skönhetstävling där bara ett fåtal kan drömma om att vinna men där de som förlorar har sig själva att skylla.

Men nu har Richard Florida tänkt om. Efter drygt tio år som fanbärare för en nyliberal samhällsplanering vill han berätta för världen att det blev fel, och att han egentligen är en missförstådd marxist.

Han underskattade kraften i omvandlingen säger han, han såg inte riktigt de negativa konsekvenserna. Nu har han skrivit boken ”The new urban crisis” och säljer i stället en föreläsning om hur staden fördjupar ojämlikheten i samhället. Gissningsvis kommer talararvodet bli lägre denna gång.

Kritik mot agglomeration av resurser till urbana centran har funnits länge, och riskerna har varit i någon mån uppenbara. Redan för femton år sedan rapporterades det att London blivit för dyrt för de offentliganställda som trots allt behövs för att den kreativa klassens liv ska vara bekvämt och fungerande.

Ironiskt förstås, eftersom det på sätt och vis är just definitionerna av kreativitet som håller nere de offentliganställdas löner. Det anses inte vara läraren som skapar tillväxt när han undervisar programmerarens barn, inte heller sjuksköterskan som håller liv i reklamarna och spelutvecklarna. Det finns också en gräns för hur långt renhållningsarbetaren kan pendla för att ta hand om den kreativa klassens smuts.

Ett annat problem som uppstått i världens rikaste städer är förstås att priserna på fastigheter stigit så mycket att bostäderna förvandlats till investeringsobjekt. Hela stadsdelar i superstäderna har blivit spöklikt tomma. Husen är kapitalplaceringar, inte hem för familjer.

Kanske hade Florida inte så mycket mer med saken att göra än att vara den som tillhandahöll den överbyggnad som krävdes för att rättfärdiga utvecklingen, men det är uppenbart att skulden drivit honom i arbetet med den nya boken. Det är en genomarbetad och uppriktig berättelse om en utveckling med långtgående konsekvenser. Richard Florida fick själv en försmak på de krafter som ojämlikheten kan sätta i rörelse bara året efter karriärflytten till Kanada. Han trodde att han kommit till en av världens mest progressiva städer men chockades när Toronto röstade fram den nu avlidna högerpopulisten Rob Ford till borgmästare. Hans väljare bestod av förortsbor; vissa fattiga, andra bara kulturellt alienerade. Ford använde sitt mandat till att riva upp innerstadens spårvagnslinjer och måla över cykelbanor – symboler för den kreativa klassens privilegier och den liberala elitens tolkningsföreträde.

Valet av Donald Trump underströk problematiken med all önskvärd tydlighet. Hillary Clinton liberala agenda lockade de urbana väljarna medan förstäderna och landsbygden valde Trump. Densiteten var den avgörande faktorn där, liksom i Brexitvalet. Richard Florida visar i sin bok hur världens mest liberala städer också är de mest ekonomiskt segregerade och hur satsningar som gynnar den kreativa klassen på ett konkret sätt tränger undan mindre bemedlade. Stockholms utveckling förstås ett tydligt exempel på det – skillnaden i förväntad livslängd är 18 år mellan olika delar av staden och under de senaste två decennierna har den högsta inkomstgruppens andel vuxit med 62 procent i innerstaden. Men även i en mindre stad som Umeå har ojämlikheten blivit tydlig. Umeå kommun har satsat hårt på ett Florida-inspirerat koncept som man kallar ”kulturdriven tillväxt” och belånat sig högt för att bygga profilbyggnader och locka medelklass till staden. Nya siffror från Umeå universitet häromveckan visar att sammanfallande skillnader i inkomstnivåer och fastighetspriser har gjort Umeå till en svårt segregerad stad.

Trösklarna i Sverige är förstås lägre än i New York, men strukturerna är desamma. För att komma in på arbetsmarknaden måste man komma in på bostadsmarknaden, och för att komma in på bostadsmarknaden måste man födas i en familj med kapital. Så länge inget görs förstärks denna dynamik med varje generation. Det är en linjär gentrifieringsprocess med homogena gated communities som ändhållplats.

Richard Florida presenterar ett antal lösningar: Servicejobben bör bli mer kreativa och på så sätt mer välbetalda, man bör bygga mer och billigare bostäder för fler och bygga mer infrastruktur som förkortar avstånd och knyter samman stadsdelar och förstäder. Men han tar aldrig itu med det som David Harvey menar är kärnan i problemet, det vill säga kapitalismens centrifugalkrafter och ackumulationen av kapital hos ett fåtal i samhället. Richard Florida berättar att hans far, när han kom hem från kriget och återgick i arbete på samma fabrik, helt plötsligt kunde köpa sig ett hus och en bil för sin lön. Helt enkelt därför att fördelningspolitik ansågs gagna samhällsutvecklingen. Men Florida går ändå aldrig så långt som att damma av John Maynard Keynes.

De senaste åren har en mängd rapporter berättat om hur välståndet fördelas allt mer ojämlikt, och där är förortens och landsbygdens öden likartade. Ändå hörs ofta argumentet att varje region behöver sin urbana tillväxtmotor för att klara sin tillväxt. Det är, sägs det, bra att lägga alla ägg i en korg. Om Södermalm mår bra gynnar det Botkyrka, om Umeå växer kommer det Sorsele till del. Richard Florida gör en insats genom att påpeka det uppenbara; den tillväxt som skapas i de rika innerstäderna kan i en globaliserad värld lika gärna gynna produktionen av mat och byggprodukter någon helt annanstans i världen.

Den nya staden är en ö.

Boken: Richard Florida ”The new urban crisis”, Basic Books

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.