Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Timothy Snyder: Gryningstid för tyranniet

Donald Trump utmanar medvetet medborgarnas verklighetsuppfattning med sina ”alternativa fakta”. Historikern Timothy Snyder utfärdar en varning för att demokratins själva grundförutsättning befinner sig i farozonen.

Den amerikanska unionens grundare utformade konstitutionen så att den skulle förhindra tyranni. Eftersom de kände till en del klassiska exempel, som hur antikens Grekland och Rom förföll till oligarki och imperialism, genomdrev de rättsstatens principer, maktfördelning och regelbundna val för att skydda den nya republiken. Hittills har det fungerat. Men det är inte säkert att det fungerar för alltid.

Man föreställer sig kanske att det amerikanska systemet på något sätt alltid kommer att upprätthålla sig självt. Men vidgar man perspektivet och ser på historien om de demokratiska republiker som grundats efter den amerikanska så visar det sig att de flesta av dem har misslyckats.

Politiker som trätt fram under demokratiska former kan snart nog visa sig arbeta för att avveckla demokratiska institutioner. Så skedde under fascismens framväxt under 1920- och 1930-talen, men också under kommunismens utbredning på 1940-talet och inte minst i den nya vågen av auktoritära regimförändringar på 2000-talet. Faktum är att en större politisk omvälvning är helt beroende av att sådana människor – regimförändrare – träder fram inom ett system och förändrar det till ett annat.

Det är i det ljuset man bör se president Donald Trump och hans närmaste rådgivare och talesmän. Trots att de uppnått sina positioner i ett val finns det få skäl att tro att de stöder det amerikanska konstitutionella systemet så som det ser ut i dag, på många sätt påminner den nuvarande situationen också om hur tidigare auktoritära regimförändringar gått till.

Precis som fascisterna insåg redan för närmare ett århundrade sedan är upplösning av sanningen ett avgörande vapen i händerna på dem som vill förändra en regim. Demokrati behöver en rättsstat, rättsstaten vilar på tillit, och tillit är beroende av att medborgarna accepterar en grundval av fakta.

Presidenten och hans medhjälpare försöker aktivt bryta ner amerikanernas verklighetsuppfattning. Inte nog med att Vita huset sprider ”alternativa fakta”, Kellyanne Conway förkunnar helt öppet att det också är rätt och riktigt. Postfakta är prefascism.

Pressens uppgift, som unionsgrundarna uppfattade den, var att frambringa den gemensamma kunskap med vars hjälp medborgarna skulle kunna diskutera politik och hindra regenter från att bete sig tyranniskt. Regimförändrare på både höger- och vänsterkanten har förstått att medierna måste förföljas och berövas sin betydelse.

När Steve Bannon talar om pressen som ”oppositionen” eller Trump kallar journalister för ”fiender” stöder de uttryckligen raserandet av den historiska, moraliska och intellektuella grunden för det politiska liv vi tar för givet. Faktum är att när Trump kallar journalister för ”folkets fiender” så citerar han Josef Stalin.

Efter kalla krigets slut har de auktoritära regimer som vuxit fram i östra Europa tagit formen av kleptokratier: Ryssland är det mest bestående exemplet på den modellen; en revolution hejdade en liknande regim från att utvecklas i Ukraina 2014. USA:s grundare som stod i opposition mot den brittiska monarkin uppmärksammade faran med att en plats i Vita huset skulle kunna göra det möjligt för en familj att berika sig. Den paragraf i konstitutionen som förbjuder presidenten att ta emot arvoden utifrån bekräftar det sunda förnuftet: ingen kan anförtros att försvara medborgarnas intressen om hans politiska val kan göra honom själv rikare.

Den sittande presidenten har inte avslöjat någon grundläggande ekonomisk information om sig själv, men vi vet att han har affärsintressen både hemma och utomlands. Ryssar och ukrainare har inte varit sena att notera ett välkänt mönster.

Om det finns en gemensam tråd som förbinder 1700-talets politiska retorik med dagens, genom uppgörelserna med nazistiska och kommunistiska rivaler och fram till 2000-talet så är det ordet ”demokrati”. USA:s tillämpning har inte varit felfri, men stödet för idén om folkstyre har fram till i dag varit stabilt.

Den nya presidenten har utmanat den normen. Han har praktiskt taget inte sagt något uppskattande om demokrati eller, för den delen, om medborgerliga och mänskliga rättigheter. Han beundrar auktoritära ledare. Hans enda tydliga kommentar om demokrati har varit att han skulle bestrida valresultatet om det inte utföll till hans fördel. Det är att motsätta sig demokrati. Att vägra erkänna ett valresultat och i stället agera för att ta makten är just vad diktatorer brukar göra.

Vid senare tiders regimförändringar i auktoritär riktning, i Polen och Ungern likaväl som i Ryssland, har den exekutiva makten förmått ställa den dömande åt sidan för att sedan förödmjuka den lagstiftande. Idén med den maktbalans som är inskriven i vår konstitution, och naturligtvis även i deras, är att ingen av statsmaktens tre grenar ska kunna få övertaget mot de andra.

När Trump förtalar domare attackerar han därför systemets geometri. Om domstolarna väl tämjts kan inte heller den lagstiftande makten försvara sig, och vi har då fått en egenmäktig regim. Om den lagstiftande makten inte försvarar den juridiska så kommer även den själv snart att förödmjukas, och de lagar den stiftar kommer inte att kunna genomföras. Så har mönstret på senare tid sett ut vid auktoritära regimförändringar över hela världen.

Dagens högerauktoritära ledare utnyttjar terrorismen som hot eller realitet för att uppnå och behålla makten. Trumpadministrationens hittills enda konsekventa linje har varit att uppmuntra en muslimsk terroristattack i eller mot USA. Över hela världen uppfattades den första exekutiva presidentordern om flyktingar och immigranter som riktad mot muslimer. Det främsta resultatet, högst sannolikt också det avsedda, är att muslimer i och utanför landet har känt sig utpekade.

På samma sätt är det med förslaget att flytta den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem: det kommer aldrig att genomföras utan syftar enbart till att alienera och reta upp muslimer. Michael Flynn hör till samma kategori: trots att han var säkerhetsrådgivare i bara några veckor lär få muslimer glömma att han talade om deras religion som en ”cancer”.

Att utöva modern despoti är att utnyttja terror, och därför behöver moderna despoter terrorattacker: verkliga, påhittade eller bådadera. Som James Madison anmärkte för länge sedan stiger tyranniet ”ur ett gynnsamt nödläge”.

2000-talets erfarenhet, liksom 1930-talets, lär oss att det tar ungefär ett år att manövrera fram en regimförändring. Till vad, mer exakt?

Utifrån Trumpadministrationens destruktiva kaos och ideologiska spretighet går det inte att sluta sig till hur en postdemokratisk amerikansk regim skulle kunna se ut. Men vi kan vara helt säkra på att vi kommer att sakna vår frihet. Möjligheten att våra barn och barnbarn ska växa upp under tyranni är skräckinjagande reell.

Historien kan påminna oss om vår egen demokratis bräckliga grundvalar, men fortsättningen ligger i våra egna händer.

  • Läs mer:

Timothy Snyder: ”Donald Trump talar stridens språk”

Översättning: Lars Linder.

Timothy Snyder.

Timothy Snyder är amerikansk författare och historiker med Central- och Östeuropa som -huvudsakligt intresseområde.

Han är verksam som professor vid Yaleuniversitetet.

Snyder har skrivit nio böcker. Två av de mest uppmärksammade finns på svenska: ”Den blodiga jorden. Europa mellan Hitler och Stalin” (2011) och ”Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning” (2016).

Hans senaste bok är ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century”. Boken ges ut på svenska i år på Albert Bonniers förlag.

Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Time.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.