Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Tor Wennerberg: Därför mår vi fysiskt och psykiskt illa av stor ojämlikhet i samhället

Den ekonomiska ojämlikheten i världen har på senare år omskrivits i en rad böcker.
Den ekonomiska ojämlikheten i världen har på senare år omskrivits i en rad böcker. Foto: Spencer Platt AFP

Vi människor är inte biologiskt anpassade för de nivåer av ojämlikhet som vi lever med i dag – i ett evolutionärt perspektiv är vår psykologi i stället frammejslad för små statusskillnader. Det skriver psykologen och författaren Tor Wennerberg.

Ojämlikhet sliter sönder den sociala väven.

Så kan man sammanfatta en stor mängd forskningsresultat från senare år, som sammantagna bildar en snabbt växande science of inequality.

I takt med att inkomstojämlikheten i den rikare delen av världen har nått nivåer som inte skådats sedan åren alldeles före 1930-talsdepressionen, och i vissa länder inte sedan 1800-talet, har ekonomisk ojämlikhet på senare år blivit ett omdebatterat ämne. Den franske ekonomen Thomas Pikettys tegelsten ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”, dignande av inkomst- och kapitalavkastningsstatistik, svingade sig högt upp på de internationella bästsäljarlistorna för ett par år sedan. Några år dessförinnan presenterade de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett, i boken ”Jämlikhetsanden”, statistiska analyser av de slående starka sambanden i rika länder mellan högre grad av ekonomisk ojämlikhet och försämrad folkhälsa i form av lägre förväntad livslängd och högre barnadödlighet, ökad våldsbrottslighet, fler tonårsgraviditeter och avhopp från skolan, ökad förekomst av fetma, depression och ångest, bland annat. Samma sambandsmönster mellan ojämlikhet och försämrade folkhälsotal framträdde när författarna jämförde USA:s delstater med varandra.

Ett nytt bidrag till den växande litteraturen om ojämlikhetens följdverkningar är psykologen Keith Paynes ”The broken ladder” (Weidenfeld & Nicholson). Här är frågan inte om ojämlikheten har samband med psykosocial ohälsa, även om Payne också presenterar åtskilliga forskningsrön från the science of inequality som ger stöd åt den slutsatsen, utan i stället varför det förhåller sig på det sättet. Svaret på den frågan handlar till stor del om mänsklig psykologi, och om hur evolutionen har skulpterat våra känslomässiga reaktioner på ojämlikhet.

Ojämlikheten exploderade när vi övergick till att bruka jorden, för 10.000 år sedan.

Payne, som själv växte upp i en fattig familj i delstaten Kentucky i den amerikanska mellanvästern, beskriver hur han som elvaåring kom till plötslig, chockartad medvetenhet om sin egen plats på samhällsstegen. Den kvinna som i alla år hade suttit vid kassaapparaten i skolbespisningen, och alltid med precision vetat vilka barn som skulle betala lunchen med egna pengar och vilka som inte behövde betala på grund av föräldrarnas låga inkomster, hade slutat. Hennes ersättare hade inte den kunskapen, och när Payne kom med sin bricka till kassan blev han inte vinkad förbi som han alltid hade blivit, utan för första gången anmodad att betala, med pengar som han inte hade.

Kön stannade upp, det blev alldeles tyst. Han hade aldrig förut tänkt på hur det egentligen fungerade med skolmaten, varför vissa barn betalade och andra inte, och visste inte vad han skulle säga eller göra. Tiden stod stilla. Tills dess att en annan i skolbespisningspersonalen lutade sig fram och viskade något i örat på henne som var ny, och pojken fick signal om att fortsätta förbi kassan. ”Jag var alltid blyg som barn”, skriver Payne, ”men från och med nu blev jag nästan helt tyst i skolan. Vem var jag att säga något? Plötsligt hade en ny social stege rests framför mig och över mig. Stegpinnarna markerades med hjälp av skor, frisyrer och språkliga uttal, och dessa signaler utgjorde sammantagna en kod som jag just börjat lära mig tolka. Det spelade ingen roll att ingenting i mina yttre omständigheter hade förändrats, utan bara mitt perspektiv. Nu var jag, i själva verket, fattig.”

Så flyttar klassamhället, med dess skillnader mellan dem som har och dem som inte har, in i ett barns medvetande.

Läs mer: Ojämlikhet hämmar tillväxten i världen

Varför har då mer jämlika länder och delstater bättre folkhälsa, och på omvänt sätt mer ojämlika länder och delstater sämre folkhälsotal? Nyckeln ligger i just det Payne skriver om i sitt barndomsminne, det vill säga perspektivet, jämförelsen.

Det som forskningen om ojämlikhet har visat är att det inte är fattigdom i sig som har de största folkhälsoeffekterna (efter att länder har nått en viss genomsnittlig inkomstnivå), utan i stället relativ fattigdom, i en omgivande miljö präglad av överflöd. Ännu viktigare för hälsa och välbefinnande än människors objektivt mätta socioekonomiska status, är deras subjektivt upplevda status, som bara till omkring 20 procent bestäms av objektiva förhållanden som inkomst och utbildningsnivå.

I ett samhälle där de rikaste drar ifrån känner alla andra sig fattigare, och alla blir också otryggare.

I ett samhälle där de rikaste drar ifrån känner alla andra sig fattigare, och alla blir också otryggare. Upplevelsen av att halka efter ekonomiskt och socialt, som sprider sig i befolkningen när inkomstskillnaderna ökar, triggar kortsiktiga och risktagande beteenden, det som inom biologin kallas för en live fast, die young-strategi. När den ekonomiska ojämlikheten ökar minskar också det som ekonomer kallar ”det sociala kapitalet”, de mänskliga reservoarer av tillit, ömsesidighet och hjälpsamhet, känslan av samhörighet också med främlingar – allt det som får våra samhällen att fungera. När det sociala kapitalet minskar så ökar i stället den psykologiska stressen i samhället – och det, den permanent förhöjda stressnivån, utgör i sin tur den viktigaste orsaksfaktorn bakom den försämrade folkhälsan.

Det är väl ingenting nytt med ojämlikhet, kan man invända. Betänk vilka avgrundsdjupa klyftor i levnadsstandard som rådde på faraonernas tid i Egypten, eller under Romarriket. Det handlar dock, för att få rätt skärpa i bilden, om att betrakta ojämlikhetsfenomenet med ett annat tidsdjup, utifrån en evolutionsbiologisk tidsskala. Ojämlikheten exploderade när vi övergick till att bruka jorden, för 10.000 år sedan. Men i ett evolutionsbiologiskt perspektiv är de senaste 10.000 åren en försvinnande kort tidsrymd, alltför kort för att ha hunnit omdana vår stenålderspsykologi.

Det är just detta som är Paynes viktigaste poäng: vi människor är inte biologiskt anpassade för de nivåer av ojämlikhet som vi lever med i dag.

Genom de många hundratusentals år under vilka vår specifikt mänskliga psykologi steg för steg mejslades fram levde vi med små statusskillnader, i jägar-samlargrupper på några dussintal personer där ingen kunde ackumulera resurser och därmed status och makt. Samtidigt var de skillnader i status som ändå fanns av enorm betydelse för oss, eftersom de starkt påverkade våra möjligheter att överleva och reproducera oss. Av det skälet är vi människor ytterligt känsliga för skillnader i status – vore vi inte det skulle ojämlikhet i sig inte utgöra något problem.

Läs mer: Bra skolor viktigast i kamp mot växande ojämlikhet

Det sociala kapitalet, i form av tillit, ömsesidig hjälpsamhet, samarbetsvilja, var inte förhandlingsbart för dessa våra föregångare. Gruppsammanhållning utgjorde ett överlevnadsvillkor från dag till dag. Samtliga studerade jägar-samlarkulturer (som utgör vår närmaste levande modell för hur våra förfäder och förmödrar levde) har starka egalitära normer, som håller den djupt mänskliga konkurrensen om status i schack – allt för att gruppen, som genom hela vår evolutionära utvecklingshistoria varit vårt viktigaste överlevnadsinstrument, inte ska slitas sönder av splittringar.

Vi blir stressade och i förlängningen sjuka av skillnader i status och levnadsvillkor som kraftigt överstiger dem vi behövde hantera under evolutionär tid.

Med övergången till jordbruk, och produktion av ett socialt överskott, fick vi så att säga ”råd” att slösa bort en betydande del av det sociala kapitalet genom stora statusskillnader. Att få en liten grupp att samarbeta väl från dag till dag hade inte längre samma omedelbara, dagliga koppling till överlevnaden.

Det är just det som visar sig i folkhälsostatistiken: hur den moderna världens ojämlika förhållanden filtreras genom en mänsklig psykologi som fortfarande i hög grad är anpassad för en värld där ömsesidig tillit och små, hanterliga skillnader i status är nödvändiga för överlevnaden. På liknande sätt som vi blir sjuka av för mycket socker och en stillasittande livsstil (andra fenomen i den moderna tillvaron som vi inte är biologiskt anpassade för), blir vi också stressade och i förlängningen sjuka av skillnader i status och levnadsvillkor som kraftigt överstiger dem vi behövde hantera under evolutionär tid.

Inom evolutionspsykologin beskrivs detta fenomen – bristen på överensstämmelse mellan vår biologiska konstitution och den artificiella miljö vi skapat åt oss – med begreppet mismatch, felmatchning.

Idealen visade sig likartade, oavsett människors politiska tillhörighet och socioekonomiska status.

Det här betyder inte att människor förväntar sig eller önskar absolut jämlikhet, exakt lika mycket åt var och en. Vi har en psykologisk beredskap för ojämlikhet. En inkomst- och resursfördelning som vore mer i samklang med vår biologiska natur, det vill säga betydligt mer jämlik än hur det ser ut i världen i dag, skulle fortfarande lämna utrymme för ideologiska olikheter mellan höger och vänster i synen på hur mycket ekonomisk jämlikhet som är önskvärd. I en stor forskningsstudie som undersökte medborgarnas attityder till ojämlikhet i fyrtio länder fick deltagarna uppskatta hur stor löneskillnaden var i deras respektive länder mellan en genomsnittlig lågutbildad arbetare och en genomsnittlig storföretags-vd, och även svara på hur stor de ansåg att den skillnaden borde vara.

Idealen visade sig likartade, oavsett människors politiska tillhörighet och socioekonomiska status. De som beskrev sig som stående till vänster politiskt menade i genomsnitt att en vd borde kunna tjäna fyra gånger så mycket som en arbetare, medan de som beskrev sig som höger tyckte att vd:n borde tjäna fem arbetarlöner.

I den amerikanska delen av undersökningen gissade deltagarna att en vd-lön motsvarar 30 arbetarlöner. Hur ser det ut i verkligheten? I USA tjänar den genomsnittliga vd:n 350 gånger så mycket som en genomsnittlig arbetare. Sådana nivåer av ojämlikhet har vi inte bara svårt att ta in, vi är också evolutionärt illa förberedda att kunna hantera dem.

Boken.

Keith Payne, ”The Broken Ladder: How Inequality Changes the Way We Think, Live and Die” (Weidenfeld & Nicolson, 2017).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.