Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Torbjörn Tännsjö om klimatfrågan: FN måste få ökade befogenheter

Smältande isberg, Grönland.
Smältande isberg, Grönland.

Torbjörn Tännsjö replikerar på Sverker Sörlins text om klimatfrågan.

David Wallace-Wells artikel ”The uninhabitable earth” har delats flitigt på sociala medier. Författaren konstaterar att delar av jorden kommer att bli obeboeliga, andra fasansfullt ogästvänliga, redan i slutet av det här århundradet. Ger detta grund för hopp eller förtvivlan? undrar Sverker Sörlin (DN 7/8). Frågan är alltför oprecis. Läget påkallar både hopp och förtvivlan, förtvivlan över det vi inte kan ändra, men hopp inför det vi faktiskt kan göra något åt. Hoppet måste fästas vid radikala institutionella förändringar, mer radikala än några som diskuteras av Sörlin.

Den globala uppvärmningen reser frågan om kollektivt beslutsfattande, där överenskommelser mellan aktörer som drivs av individuella intressen blir suboptimala. Det behövs beslut som tar hela klotets intressen som utgångspunkt. Utan ett sådant grepp kan vi inte hindra den globala uppvärmningen. Så har jag brukat tänka och skriva. Men hinner vi få dessa institutioner på plats? Jag och många med mig har tagit för lätt på den frågan. Vi vet nu att det är för sent!

Upprättandet av globala demokratiska institutioner tar lång tid. Den globala uppvärmningen är redan ett faktum. Vi spär på halterna med växthusgaser i en historiskt ojämförbart hög takt. Vi tvingas leva med konsekvenserna av vad vi redan ställt till med. Det måste även vara utgångspunkt för vårt handlande. Vi bör inte förtränga, utan på fullt allvar ta till oss, Wallace-Wells budskap.

Ändå finns det utrymme för långsiktigt hopp. Mänskligheten har en chans att överleva, civilisationen kan räddas, men vi måste i så fall gå igenom en period av drastiska globala förändringar. Allteftersom havsnivåerna stiger och hettan driver bort människor från nu beboeliga områden kommer vi att få tid att tänka radikalt kring politikens former. Vi måste finna sätt att hantera väldiga folkvandringar och drastiskt förändrade villkor för produktionen av vår föda.

Då aktualiseras två motstridiga tendenser. Den ena är att sluta sig. Vi som råkar bebo de områden som klarar sig hyggligt stänger och bevakar och ängsligt våra gränser. Den andra är förnuftigt empatisk: vi vidgar cirkeln för vår kollektiva omsorg, ”öppnar våra hjärtan” och tänker globalt.

Inför denna konflikt är det rimligt att hysa en försiktig optimism. Men en sådan optimism måste knytas till institutioner som hanterar problemen globalt.

Det finns bara en framkomlig väg i det här sammanhanget: FN. Problemet med FN är emellertid att det inte utgör någon världsregering, än mindre en demokratisk sådan. Det är ett samarbete mellan individuella stater och saknar därför kapacitet att lösa globala problem. FN måste reformeras.

Ett första steg är att inrätta en parlamentarisk församling inom FN, som gradvis ges makt och myndighet att både utse världsregering och lagstifta om lösningar på globala problem.

Utopiskt? Nej, här finns redan en viktig rörelse att bygga på, initiativet för upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN, UNPA. Denna rörelse har samlat ett brett stöd från parlamentariker världen över. Vad som behöver tillkomma de närmaste årtiondena är en global massrörelse. Det är till den vi bör knyta vårt hopp.

Torbjörn Tännsjö 

filosof och författare till boken ”Global democracy. The case for a world government” (Edinburgh University Press, 2008/2014).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.