Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Viktor Banke om terrorns konsekvenser: Låt inte paniken stifta lagar

Drottninggatan den 7 april 2017.
Drottninggatan den 7 april 2017. Foto: Magnus Hallgren

Viktor Banke, advokat, skriver om impulsiva utspel i debatten efter attentatet på Drottninggatan den 7 april.

Bara några dagar efter det brutala terrordådet på Drottninggatan kallade regeringen till samtal om ny lagstiftning mot terrorism. Tidigare kriminalpolitiska ståndpunkter tycks plötsligt ha övergivits, och ersatts med en samsyn i att utvidga det straffbara området kring terrorism. Därtill har såväl Kristdemokraterna som Miljöpartiet föreslagit fotboja för vissa personer som fått avslagsbeslut på ansökan om uppehållstillstånd, och riskerar att avvika (KD) eller anses vara säkerhetsrisker (MP).

Beslutsamhet är ingen dålig känsla efter ett terrordåd, men som kriminalpolitisk debatt har den senaste veckan varit något förvirrande.

Att en asylsökande som får avslag går under jorden kan förvisso vara ett problem i en reglerad invandring, som ju i viss mån kräver en överblick över vilka som befinner sig i landet. Men det är inte samma sak som att papperslösa är en farlig grupp. Det är snarare en grupp, om man nu ska hitta något gemensamt för dessa drygt tio tusen individer, som arbetar svart, bor i andra- eller tredje hand, som inte vågar dyka upp för att få vård, och som av olika skäl inte vill och/eller vågar återvända till hemlandet. En grupp som inte bör skuldbeläggas kollektivt.

Det är dock svårt att tolka debatten som uppstått på annat sätt. Förslag, kommentarer och nyhetsinslag om just papperslösa som fått avslag, som om den nu misstänkte terroristen var papperslös snarare än kriminell. Och på Aftonbladets sajt fanns nyligen (13/4) en rubrik i feta bokstäver: ”Larmet: Vi vet inte vilka de är eller var de befinner sig.” Detta som en del av bevakningen efter terrordådet.

Förslagen som kommit hade dessutom sannolikt inte hindrat terroristen. Fotbojan kan man kan ta av, eller bara låta den vara kvar under färden. Och eftersom Säpo enligt egen utsaga kollat upp den misstänkte terroristen utan att kunna belägga några misstankar, hade han sannolikt inte fått någon även om det funnits en sådan bestämmelse. Det är för övrigt svårt att tänka sig någon terrorist som skulle låta sig hindras av just en fotboja. Fler poliser är välkommet, men i ett fritt samhälle kommer det alltid gå att hålla sig undan. (Och till Uzbekistan utvisas ändå så gott som ingen med tvång, eftersom landet styrs av en fasansfull regim, som inte direkt uppskattar den som sökt asyl utomlands).

Vad gäller deltagande i terrororganisation, som partierna nu tycks vara överens om att kriminalisera, är det svårt att se hur en brottsutredning skulle ha lett någon vart när inte Säpo fann belägg för misstänkt verksamhet.

Situationen kräver fingertoppskänsla. Det som nu ska bestämmas bör bestämmas för att det är bra och ändamålsenlig lagstiftning, inte för att förhandlingarna sker under veckor av chock och rädsla. För om det nu är bra lagstiftning, varför har man inte beslutat om den tidigare? Och om säkerhetsaspekten är central, varför överväger man inte i stället ökade möjligheter till förvar, som är ett redan existerande och mer effektivt tvångsmedel? Och varför, om nu fotbojan är ett försök att minska risken för nya dåd, ska den i så fall bara användas för de som ska utvisas eller avvisas?

Varför har man tidigare ansett att bara de som begått brott ska bära fotboja? Varför har man tidigare ansett att den grundlagsstadgade föreningsfriheten förhindrar ett kriminaliserande av medlemskap i till exempel IS? Varför har fler poliser tidigare ansetts behövas för att utreda brott och närvara i problemområden, snarare än för att hitta papperslösa? Svaren på dessa frågor är desamma i dag som innan det fruktansvärda terrordådet.

Det låter kanske tråkigt, osexigt, svagt. Men det är detta långsamma, malande, genomtänkta lagstiftande som kännetecknar ett gediget rättssamhälle. Ett rättssamhälle som står tryggt i chocken efter ett terrordåd, och i oron inför nästa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.