Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Marion Cotillard: ”Rädslan är på väg att vinna”

– Jag vill ha en stadig plattform att stå på – det är ingen frihet i att vara lämnad åt sig själv, säger Marion Cotillard.
– Jag vill ha en stadig plattform att stå på – det är ingen frihet i att vara lämnad åt sig själv, säger Marion Cotillard. Foto: Abaca / IBL Bildbyrå

Marion Cotillard öppnar Cannesfestivalen i Arnaud Desplechins ”Ismaels spöken”. I maj är den franska filmdrottningen också bioaktuell i Xavier Dolans poetiska och mardrömslika familjedrama ”Inte hela världen?”.

Precis som många andra håller Marion Cotillard andan inför den franska presidentvalsrysaren som drar i gång på söndag. Marine Le Pen kan i alla fall inte räkna med något stöd från Frankrikes mest internationellt kända stjärna just nu. I samband med Donald Trumps valseger i höstas passade Cotillard på att officiellt beklaga den politiska utvecklingen i hemlandet.

– Rädslan är på väg att vinna och ett liknande superskrämmande problem håller på att uppstå i Frankrike. Konsten är viktigare än någonsin, sa Cotillard och lär kanske inte i första hand ha syftat på den lättviktiga komedin ”Rock’n’roll” där hon spelar mot maken Guillaume Canet, som just nu går på franska biografer.

Läs mer: DN väljer 25 franska favoriter. Här är 2000-talets bästa filmer – från A till W

Isabelle Huppert får ursäkta, men Marion Cotillard är en stenhård konkurrent i strålkastarljuset. För några år sedan utsågs hon till landets mest lönsamma aktris under 2000-talet. Cotillard är dessutom den enda nu levande fransyskan som har fått en Oscar. Till skillnad från sina franska kollegor har hon lyckats skapa en hållbar Hollywoodkarriär med flera storfilmer, senast spionthrillern ”Allied” med Brad Pitt som motspelare.

Som fransk filmdrottning är hon naturligtvis självskriven på Cannes-festivalen. Punktlig som en storspov återvänder hon varje år till Rivieran med minst en ny film. Den 17 maj öppnar hon världens största filmfest med Arnaud Desplechins ”Ismaels spöken” där hon spelar flickvän till Mathieu Amalrics filmregissör som alltjämt är besatt av sitt ex Sylvie (Charlotte Gainsbourg) – som plötsligt återvänder från de döda mitt under en pågående filminspelning.

Förra festivalen spelade Cotillard i Xavier Dolans poetiska filmatisering av Jean-Luc Lagarces pjäs ”Inte hela världen?” (”Juste la fin du monde”) som vann juryns stora pris (svensk premiär i maj). I filmen spelar hon svägerska till Gaspard Ulliels författare som för första gången på tolv år återvänder till det dysfunktionella föräldrahemmet för att berätta att han är dödssjuk.

– Jag älskade den enkla storyn, styrkan i dialogen, jag älskade förtvivlan i den här familjen där man pratar om allt – förutom vad man egentligen känner. Det finns en desperation när det gäller sättet som de här rollfigurerna försöker skydda sig själva från att hitta en väg till att kunna älska varandra, sa Marion Cotillard på en solig, fransk takterrass i samband med världspremiären.

Quiz: Vad vet du om fransk film?

Det är inte för inte som Cotillard har kallats för ”den bästa stumfilmsskådespelaren i modern tid”. Hon är karismatisk och uttrycksfull som få och alltid beredd att gå all-in på en rollfigur. Det Oscarsbelönade genombrottet som den morfinberoende sångsparven Edith Piaf i ”La vie en rose” var ett spektakulärt förvandlingsnummer.

Efter inspelningen gick hon i baklås fullständigt och försökte bli kvitt den plågade franska nationalikonen med alltifrån shamanriter till andeutdrivning. Efter roller som amputerad späckhuggartränare i Jacques Audiards ”Rust and bone” och deprimerad fabriksarbetare som i bröderna Dardennes ”Två dagar, en natt” har hon bland annat utökat sin avgiftningsrepertoar med hypnoterapi.

Läs mer: Helena Lindblad om ny våg av fransk film som behandlar terrorn.

Att hitta in i Xavier Dolans värld var svårare än Cotillard hade trott.

– Dolan är en enastående konstnär, men när jag läste manuset så hade jag inte den blekaste aning om hur jag skulle spela Cathrine, och det var därför jag ville göra rollen.

”Inte hela världen?” spelades in i Kanada med influgna franska gästarbetare som även innefattade Léa Seydoux, Vincent Cassel och Nathalie Baye. Cotillard menar att gruppresan till Xavier Dolans franskspråkiga hemtrakter kring Montreal gav dramat en extra laddning.

– Vi hade förlorat något om vi hade spelat in filmen på hemmaplan. Alla dessa rollfigurer är ju som outsiders i sin egen familj. Att vi som skådespelare var isolerade i ett land som vi inte var riktigt familjära med skapade en väldigt speciell känsla som färgade filmen, säger Marion Cotillard.

I Dolans minutiösa manus var varje liten paus och tystnad inskriven med tre punkter ”...” .

– Det finns något magiskt över Lagarces sätt att skriva som är lite skrämmande för en skådespelare. Min rollfigur pratar på ett speciellt sätt genom att upprepa sig, staka sig, korrigera sig själv och hela tiden ändra sig. Men när jag väl fick kläm på dynamiken i texten så blev det väldigt lustfyllt, säger hon.

En liknande känsla fick hon av att spela Lady Macbeth mot Michael Fassbender i Justin Kurzels ”Macbeth” för ett par år sedan.

– Det är fantastiskt att få säga repliker som är konstverk i sig själva och har spelats så många gånger i historien av andra skådespelare. I samtida filmer finns ofta en vardagsdialog som man kan höra på vilket kafé som helst i Paris, men med Shakespeares och Lagarces språk är det väldigt annorlunda.

Personligen avfärdar hon den gamla konstnärsmyten om skådespelare som bara släpper loss i något slags flummigt skaparrus.

– Jag behöver en väldigt stadig plattform att stå på – det finns ingen frihet i att vara helt lämnad åt sig själv och få göra vad som helst. För mig handlar skådespeleri om att reducera, skala av och kasta bort allting som man inte behöver. Det största är känslan när alla drar åt samma håll.

Marion Cotillard.

Född 1975 i Paris. Långfilmsdebuterade som 19-åring med ”L’histoire du garçon qui voulait qu’on l’embrasse” (Pojken som ville bli kysst). Vann både Oscar och Golden globe för sitt porträtt av Edith Piaf i ”La vie en rose” 2008.

Filmer i urval: ”La vie en rose” (2008), ”Inception” (2010), ”The Dark knight rises” (2012), ”Midnight in Paris” (2011), ”Rust and bone” (2012), ”Två dagar, en natt” (2014), ”Macbeth” (2015), ”Allied” (2016) ”Inte hela världen?” (2016).