Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Chuck Berry skapade mallen för en rockstjärna

01:30. Rock'n'Roll-ikonen Chuck Berry är död. Berry, som ansågs vara en pionjär inom musiken, blev 90 år gammal.

Chuck Berry avled på lördagen, 90 år gammal. DN:s Nils Hansson tecknar ett porträtt av mannen som mer än någon annan skapade mallen för en rockstjärna.

Det är fortfarande rockmusikens allra mest klassiska intro. Ska man exemplifiera hur rock ’n’ roll låter och har ett par sekunder på sig, då är det Chuck Berrys inledande gitarrfraser från ”Johnny B Goode” man bör välja. Om inte från ”Roll over Beethoven”, ”Sweet little rock ’n’ roller”, ”Back in the USA”, ”Carol”, ”Little Queenie”, ”Let it rock”, ”Run Rudolph run” eller någon annan av de snarlika varianter han använde så ofta att det blev en väsentlig del av själva varumärket.

Läs också: Chuck Berry död – hittades i hemmet

Man skulle rent av kunna säga att det är en bit av själva originalritningen till rockmusiken, och en avgörande anledning till att elgitarren blev rockens soloinstrument nummer ett. Annars var både saxofonen och pianot mer betydande i den tidiga rockens 50-tal, men efter att 60-talets alla unga beatgrupper samfällt lärt sig att spela Chuck Berrys vanligaste låtar var den saken en gång för alla avgjord.

Ironiskt nog var det inte han som hittade på det, den exakta frasen från ”Johnny B Goode” var lånad från Louis Jordans 40-talshit ”Ain’t that just like a woman”. Chuck Berry fick den ändå att spraka mer, gjorde den till sin och erövrade världen med den.

Foto: James A. Finley/AP

Foto: James A. Finley/AP

Egentligen var han lite för gammal för rocken. När han debuterade med singeln ”Maybellene” 1955 var han tjugoåtta år, far och gift med samma Themetta som nu blir änka efter sextioåtta års äktenskap. Och inte heller ”Maybellene” var helt och hållet hans egen, utan baserad på en gammal låt vid namn ”Ida Red” som Bob Wills hade en countryhit med på 30-talet.

Fast Chuck Berry kom ju från rhythm & blues-hållet och satte en annan sorts beat bakom, vilket gjorde det svårt att höra på radion exakt vilken färg han hade. Om Elvis var en vit snubbe som lät ovanligt svart var Chuck Berry en svart snubbe som lät ovanligt vit, vilket gjorde en hel del för att förbättra hans genomslag.

Dessutom lärde han sig att skriva effektiva låtar som riktade sig specifikt till den unga rock ’n’ roll-publiken, med snabbt skissade historier om skolan, danser, bilar och romantik som rymde massor av tidsfärg och en hel del humor.

Under en tioårsperiod skapade han en lång rad singlar där åtminstone ett drygt tjugotal bör kallas klassiker, med titlar som ”Too much monkey business”, ”Rock ’n’ roll music”, ”Sweet little sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Come on”, ”No particular place to go”, ”You never can tell” och ”The promised land” förutom de ovan nämnda.

Och redan innan den sviten hade nått sitt slut hade en ny generation av brittiska band gjort entré, med The Beatles och The Rolling Stones i spetsen, som fortsatte att spela in Chuck Berry-låtar och närmast tävlade om att hylla honom mest.

Under många år skulle Chuck Berrys låtar sen fortsätta vara en sorts rockens minsta gemensamma nämnare. Alla spelade dem, nästan oavsett vilken stil de annars förknippades med. Att de var så enkla hjälpte naturligtvis också till; kunde man tre ackord så kunde man dem.

Chuck Berry själv var dock dålig på att haka på denna berömmelse. När hitlåtarna slutade komma gjorde han sig i stället känd för att åka runt som en märklig solitär utan medmusiker, som krävde att arrangören höll med ett kompband som kunde hans repertoar och som han själv knappt ens hälsade på innan han klev på scen.

En uddahit fick han ändå till i början av 70-talet, den snuskiga barnvisan ”My ding-a-ling” som bisarrt nog blev hans allra mest framgångsrika singel, trots att det är svårt att hitta en Chuck Berry-beundrare som ser den som något annat än en pinsamhet.

1979 kom hans sista album, en obemärkthet vid namn ”Rockit”. Inför hans sjuttiofemårsdag 2001 skrev jag ett porträtt av honom, då var en aktuell nyhet att han i samband med födelsedagen äntligen skulle ge ut ett nytt album, som han arbetat på under lång tid. Femton år senare kom ungefär samma nyhet i samband med nittioårsdagen i höstas; förhoppningsvis är det mer eller mindre färdigt och kan ges ut nu.

Men egentligen spelar det ingen roll, hans verk var i princip färdigformulerat redan 1964 och lär fortsätta att stå där länge än, som en av de mest gedigna kataloger av rockklassiker som någon har producerat, av mannen som mer än någon annan skapade mallen för en rockstjärna som någon som sjunger sina egna låtar och spelar sologitarr därtill. Och vars låtar alla andra rockartister självklart kan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.