Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Per Gessle har inget kvar att bevisa – mer än att han aldrig varit bättre

Vad gör man när man sålt 80 miljoner skivor och en del av karriären plötsligt tar tvärstopp, med inställd världsturné? Vad gör man när man blir ensam kvar som syskon, med båda föräldrarna borta? För Per Gessle blev svaret att hitta hem musikaliskt. På en plats som få hade väntat sig.

Intervjun avslutas med att han väljer 20 countrylåtar, exklusivt för DN.

NASHVILLE, OKTOBER 2016

Countrymusikens oomstridda huvudstad är egentligen en förvuxen förort. Man behöver inte ta sig långt från stadskärnans få höghus och turistfällornas Broadway för att hamna i lugna villakvarter med några insprängda affärer och företag. Enda skillnaden mot andra städer är att här säljer affärerna mestadels musikinstrument och inspelningsutrustning och företagen är påfallande ofta musikstudior eller erbjuder munspelsreparationer.

I det idylliska lilla området Berry Hill, avgränsat från centrum av den ständigt övertrafikerade Interstate 440, hinner man gå förbi ett tiotal inspelningsstudior på en promenad som inte tar längre tid än det tog Jim Reeves att sjunga ”Four Walls”. I ena sidan av området ligger studiokomplexet House of Blues, på andra sidan, bortom motorvägen, ligger Cowboy Jack Clements klassiska Sound emporium.

Foto: IBL

Mitt emellan dem ligger Blackbird studios, som en liten stugby med låga, grå trähuslängor. Listan av artister som spelat in här är lång, från Dolly Parton till Taylor Swift.

För en artist som har haft fyra USA-ettor, varav den största ”Listen to your heart” spelats åtta miljoner gånger på amerikansk radio, hade det varit lätt att segla in som en stjärna genom studio
dörrarna. När Per Gessle kommer hit tillsammans med producenten Christoffer Lundquist, Anders Herrlin, Clarence Öfwerman och Helena Josefsson gör han det med en något lägre profil. Han bor inte på lyxhotell i centrum, utan hyr via Airbnb i villaområdet någon kilometer bort och promenerar hem på kvällarna. Och han väljer bort den stora prestigestudion för en av de mindre, för att det är mer intimt. Ett vardagsrum med inspelningsmöjligheter, som gjort för att skapa trivsel.

Det här är hemma under tre fyra veckor, men också helt ny mark. Och det behövs för vad han vill åstadkomma. Det som ska bli inte ett album, utan två: först ”En vacker natt” som släpps nästa vecka, sedan ”En vacker dag”, som släpps i september.

Fast det vet han inte ännu.

***

HALMSTAD, APRIL 2016

Planen var att Roxette i juni skulle fortsätta sin världsturné, med ett 15-tal spelningar i Europa, för att fira sitt 30-årsjubileum som artister. Men till slut satte Marie Fredrikssons sjukdom stopp. I mitten av april kom beskedet att konserterna ställs in på läkarens inrådan och att det nu definitivt är slutturnerat för Roxette.

Foto: REXBeslutet hade vuxit fram och för Per Gessle innebar det att det nu väntade en tid då han för en gångs skull inte hade någon plan. Roxette var över och att dra sitt Gyllene Tider ännu ett varv till just då var ingen utmaning som lockade.

– Jag förstod att jag måste göra något annat. Något som bröt ordentligt mot vad jag gjort senast.

Frågan var vad. Och var. Lusten att åka ner till ständige producenten Christoffer Lundquists studio i skånska Vallarum var obefintlig, efter att ha tillbringat mer än 400 dagar där de senaste tio åren. Dessutom fanns inget att spela in; det enda han hade liggande var några låtar i arkivet som varit tänkta för Roxette.

– Jag kan inte skriva låtar planlöst, det fungerar bara om jag gör det för något särskilt projekt. Men sakta växte det fram att jag ville göra något för mig själv. Jag ville skriva starka texter, för något musikaliskt annorlunda.

Några månader senare bokades resan till Nashville, Tennessee. Och Per Gessle började skriva på allvar.

– Jag ville göra det från den plats där jag är just nu i livet.

Det handlade väldigt mycket om att se tillbaka på sina rötter. Men det krävdes en ny geografisk plats.

***

NASHVILLE, OKTOBER 2016

Det är faktiskt andra gången Per Gessle är i Nashville: den första minns han dock inget av, mer än en förbiilande spelning på en av Roxettes USA-turnéer, för 17 år sedan, en av många under en karriär då bandet drog jättepublik på flera kontinenter på ett sätt som inget annat svenskt band efter Abba har varit i närheten av.

Men egentligen är det konstigt att han inte varit här mer: en stad så helt uppbyggd kring låtskrivande och kommersiell musikproduktion borde ha varit som ett andra hem för en artist som så länge fascinerats av musikbranschens alla mekanismer – och som behärskat dem bättre än de flesta.

Countryinslagen har funnits med som en komponent både på det första soloalbumet 1983, delvis på uppföljaren ”Scener” 1985 och på solosuccén ”Mazarin” 2003. Men då mest som en krydda, inte som själva fonden. Nu ville han gå lite längre.

– Utgångspunkten för mig var att det skulle låta som en fusion av mitt nordiska arv och Nashville. Jag är inget hard core country fan, men har alltid gillat en viss typ av country och den hybrid som uppstått genom den. Som Gram Parsons, Emmylou Harris, Neil Young vid tiden för ”Harvest”, men även äldre 60-talsgrejer som Jim Reeves, som jag först hörde via Gunnar Wiklund.

– Det är musik som funnits där hela livet. Det ligger väldigt nära mig. Samtidigt bottnar jag mycket också i arvet från den svenska musiken: vistraditionen.

Foto: Privat

Utmaningen var att få ihop de två arven, i sånger som ändå låter som Per Gessle. Att knyta ihop den karriär som inleddes som landstingstrubadur i Halmstad, där han och en kompis sjöng ”Drömmen om Elin” för pensionärerna, med en countrydoftande skiva från en 58-årig popnörd. Och hoppas att publiken skulle följa med på resan.

– Det jag förstod direkt var att det måste utgå ifrån texter som kändes trovärdiga och äkta. Sången måste vara mycket mer i fokus. Vilket är en extra utmaning för mig som länge har haft en hatkärlek till ljudet av min egen röst. Jag försökte sjunga utan att tänka så mycket.

Inspelningarna inleds med att Per går in och kör akustiskt och lägger grunderna. Sedan kommer första utmaningen: att hitta lokala musiker som kan föra in Nashville i ljudbilden. Någon plan finns inte, vilket är ovanligt för ett kontrollfreak i studiosammanhang som Gessle, men studio
ägaren John McBride hjälper till.

– Jag frågade honom vad det finns för bra pedal steel-spelare. Han svarade att det bara finns två riktigt bra och att han skulle ringa och kolla om någon av dem var ledig.

Foto: Privat

Dagen därpå, den tredje sedan de kommit till Nashville, kommer Dan Dugmore till studion. En gråhårig, lätt överviktig veteran, i sliten T-shirt, jeans och keps, som spelat på många av de album Per Gessle älskade på 70-talet, med Linda Ronstadt, Stevie Nicks och James Taylor, och som de senaste åren bland annat spelat med två av de mest framgångsrika nya countrystjärnorna: Sturgill Simpson och Chris Stapleton.

Dugmore kliver in och lägger mattor av mjukaste steelgitarr under låtskeletten. Per Gessle känner direkt att han träffat rätt och bestämmer sig för att ta med Dugmore på alla låtar de gör.

Nästa instrument som saknas är fiol. In kommer Stuart Duncan, som bland annat turnerat med Alison Krauss och Robert Plant.

– Han fick oss att öppna upp ännu mer. Jag har ju aldrig jobbat med fiol eller bluegrass, men han förde in helt nya stämningar, som också gjorde låtarna och arrangemangen annorlunda än vad jag tänkt mig. Stuarts sätt att spela är som om han dansar balett mellan mina taktslag, det var helt nytt för mig musikaliskt. Helt fantastiskt.

Vad har de för bild av dig och din musik 
i Nashville? Hur väl känner de till dig?

– De har ju koll på Roxettehitsen. Det har alla som lyssnar på radio. Men de gillar det de hör av det vi gör nu: de tycker att det låter annorlunda mot vad de hör i radio här.

Jag visste redan från början att det här skulle bli min minst poppiga platta, men genom att låta de här musikerna styra och influera mycket drev vi det längre än jag först hade tänkt.

Tagningarna är snabba och improviserade och låtarna växer fram organiskt. De musiker som går att få tag på kommer förbi studion – och i Nashville finns en del att välja på. Gessle får nej på sina trevare om att få dit bluegrasstjärnan Alison Krauss, men i gengäld kommer en av de största Nashvillemusikerna: munspelaren Mickey 
Raphael, som spelat med precis alla, från Bob Dylan till Emmylou Harris, men framför allt med Willie Nelson sedan början av 70-talet. Raphael plockades då in i Nelsons turnéband och efter några spelningar frågade en imponerad Willie sin trummis Paul English: ”Den där killen är fantastisk, vad betalar vi honom?”. ”Inget”, muttrade English. ”Bra, fördubbla det”, svarade Willie. Sedan dess har han blivit kvar.

På en av låtarna på höstens album, ”En vacker dag”, är Raphaels munspel en stor del av hela kompet, tillsammans med akustiska gitarrer och en barnkör.

– Jag visste redan från början att det här skulle bli min minst poppiga platta, men genom att låta de här musikerna styra och influera mycket drev vi det längre än jag först hade tänkt. Därför blev det också så många låtar, att vi bestämde oss för att göra två plattor.

En vacker natt blev till en vacker dag.

***

TYLÖSAND, APRIL 2017

Foto: Thomas Karlsson

Efter en eftermiddag på klipporna i Grötvik och Stenhuggeriet, ett stenkast från Per Gessles hem, och längs Tylösands sanddyner, slår vi oss ner i loungen på Hotel Tylösand, som för varje år blir mer som en förlängning av honom själv, med konstgallerier, nattklubb och nu också bokhandel för fotokonst. I telefonen bläddrar Per Gessle fram bilderna han valt ut till de båda skivomslagen.

Foto: Det första, ”En vacker natt”, pryds av en bild tagen en vintrig västkustdag 1966, på storasystern Gunilla, som albumet är tillägnat. Det andra, ”En vacker dag”, har mamma Elisabeth på omslaget, fångad på en utflykt i slutet av 60-talet, med picknickbordet uppfällt precis bakom familjens Volvo Amazon.

Det är vackra, varma bilder. En inblick i en familj som endast sporadiskt tillåtits skimra förbi i Gessles snart 40-åriga skivkarriär.

I dag är båda borta. Mamma Elisabeth dog hastigt för tre och ett halvt år sedan. Gunilla, som var 14 år äldre än Per, dog i cancer i höstas, strax före resan till Nashville. Däremellan, våren 2014, gick även Pers sju år äldre storebror Bengt bort, efter en tids sjukdom. Pappan, Kurt, som drev sitt eget företag som rörmokare och inte visade något som helst intresse för sonens musikambitioner, dog redan när Per var 19 år, efter en lång tids sjukdom.

Nu är Per Gessle, som under uppväxten var 
familjens ompysslade minsting, ensam kvar.

– Det är märkligt. Det är klart man blir påverkad av det. Och det kändes passande att ha dem på bild. Pappa dog ju när jag var så ung och mina syskon var så mycket äldre än mig, så det handlade ju mycket om mamma och mig.

Relationen med syskonen var inte jättenära, eftersom de var så mycket äldre.

– Syrran var Elvis, brorsan var Beatles, jag var Bowie: det var stora åldersgap mellan oss. Gunilla bodde aldrig hemma när jag växte upp, hon levde sitt liv.

Hur var hon som person?

– Hon var väldigt mycket humanist. Och konstnärssjäl. Hon var väldigt engagerad i vården av svårt cancersjuka, på hospice. Sedan drabbades hon själv. Hon var sjuk länge, så beskedet kom ju inte oväntat.

Och din bror?

– Han var ju viktig när jag växte upp, inte minst eftersom det var en väg in i musiken. Samtidigt flyttade han också tidigt – och mitt liv blev ju också utstakat tidigt. Jag var ständigt i väg, så fort Gyllene började hända. När jag kom hem och crashade i Halmstad var ingen av dem hemma. Det var jag och mamma, i så fall. Vi hade väl den närmaste relationen. Jag och pappa var heller aldrig så nära varandra. Vi var inte en supertajt familj.

Familjen, både den ursprungliga och hans egen, sätter en ofrånkomlig prägel på de båda skivorna. Raderna i kärlekssförklaringen ”Några glas rosé” sätter tonen:

”Allt verkade vilset mitt i mönstret
Det var hög tid att komma bort
Jag undrade vem jag kunde vara
Och sökte efter en av samma sort”

Det låter helt enkelt som en personligare Gessle.

– Jag var nog inte själv helt medveten om det, men det blev så. När jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Jag hade ambitionen att skriva på ett nytt sätt, men man vet aldrig förrän efteråt om man lyckats. Men nu kan jag konstatera att det här känns väldigt nära mig själv.

Foto: Thomas Karlsson

Du har tidigare alltid varit väldigt mån om att skydda din privata sfär, så gott det nu går i din position. Var kommer det ifrån?

– Jag har alltid velat ge en lagom dos information, lagom stora bitar av mig själv. Jag har helt enkelt kommit fram till att jag mår bäst så. Jag har gjort det genom att vara privat i utvalda delar och skojat bort rätt mycket. Jag pratar gärna om skivor och gitarrer och bilar, men jag har inget som helst intresse av att sitta med i ”Så mycket bättre” eller andra program och vara ”personlig”.

Varför inte?

– När man skriver låtar gräver man hela tiden i sig själv, man ältar sin egen historia. För mig har det lett till att jag ibland blivit väldigt trött på mig själv. Sedan har det förstås förstärkts av att jag så länge levt med så mycket uppmärksamhet. När Roxette var som störst hade Expressen en liten avdelning på nöjessidorna som hette ”Dagens Roxette”. Varje dag. Det sätter också spår, när alla hela tiden observerar vad man gör och tycker till om det. Man blir hårdhudad; skaffar sig ett ganska hårt skal utåt. Men det är klart att man blir påverkad. Man har ju inte alligatorhud.

Hur har du hanterat det? Genom familjen?

– Ja, vi är väldigt tajta, väldigt nära, alltid. Det blir något som man håller hårt i. Sedan är det också genom dem jag väljer att arbeta med, som en utvidgad familj.

Du har arbetat med samma personer under väldigt lång tid. Handlar det om trygghet eller om kontrollbehov?

– Mycket trygghet, tror jag, jag behöver ha en liten kärna av människor som jag kan lita på och trivas med. Sedan vet jag att jag också behöver utveckla det. Jag försöker plocka in en ny person i varje nytt projekt, för att få in en annan dynamik. Därför har kretsen ändrats en del genom åren. Även om en del alltid blir kvar. Jag har ju också haft turen att hitta människor som jag trivs väldigt bra med och som jag hela tiden lär mig av, inte minst musikaliskt.

Foto: Thomas KarlssonHur mycket handlar om att din publik också har en trygghetsrelation till det du gör: att så mycket handlar om deras identifikation och igenkänning?

– Det är ju också viktigt, eftersom det är vad jag vill uppnå. Samtidigt har jag aldrig haft ambitionen att göra samma sak, jag vill ha känslan av att stå på tå hela tiden och byta ganska tvärt mellan varje projekt. Även om grunderna alltid är detsamma. Det är ju jag och den jag är.

En av de centrala låtarna på ”En vacker natt” är ”Allt gick så fort”. Den sticker ut, både musikaliskt, med en jazzflummig gitarrfigur, och med korta scener, som blixtbelysta.

– Den öppnade upp väldigt mycket för mig. Den handlar om olika skeden av livet.

Hur mycket har den påverkats av vad som hänt dig privat?

– Jag hade inte kunnat skriva den och en del andra av de här låtarna för 5–10 år sedan. Jag hade inte kunnat berätta historierna på det sättet. Samtidigt vill jag inte att den eller andra låtar ska tolkas självbiografiskt. Jag utgår från min sanning, men den måste inte vara självupplevd. Det är ändå historieberättande jag håller på med. Och att kunna förmedla känslor.

Men du nämner din mamma i texten. Det är svårt att inte göra den kopplingen när man 
känner till bakgrunden.

– Ja, men samtidigt handlar det om att jag skriver om ämnen som är breda, som många kan identifiera sig med. Känslan av att vara åtta år med sin mamma, eller känslan av att träffa någon. Det måste inte vara min historia.

– Jag älskar texter där den som lyssnar får forma svaren och tolkningarna själv. Jag vill inte sabba eller styra lyssnarens upplevelse. Jag kan ge paletten, sedan får var och en måla klart själv. Det blir sällan bra när artister ska förklara sina texter. När Paul McCartney berättade att ”Martha, my dear” egentligen handlade om hans hund blev det inte lika starkt...

Vad har blivit annorlunda i ditt sätt att skriva?

– Vissa av de här texterna har tagit 58 år att mogna fram. Sedan kan jag skriva ner dem på en halvtimme. Det är så jag fungerar. Men jag kan inte låtsas vara något annat än det jag är.

***

VALLARUM, JANUARI 2017

Sista pusslet från inspelningarna i Nashville läggs med duetter på hemmaplan. Körsångerskan Helen Josefsson, som i många år varit en viktig pendang till Gessles röst har varit med under hela resan, men albumen innehåller också en rad andra duetter – både med amerikanska countrysångerskor och med svenska stjärnor.

Lars Winnerbäck var det udda men välsittande valet till singeln ”Småstadsprat” (”Jag frågade honom efter en spelning i Helsingborg förra sommaren, han gillade låten. Vi är ju båda småstadsmänniskor”). Halmstadkompisen Linnea Henrikssons duett kommer först på nästa album.

Foto: Nu är det dags för den sista och kanske viktigaste duetten: med Per Gessles 70-talsidol John Holm, som tagit sig hit från Malmö för att lägga sin särpräglade röst på spåret ”Det är vi tillsammans”. Holm har inte spelat in något sedan slutet på 90-talet, och fram till i fjol inte spelat live sedan 70-talet. Men för Gessle är han oerhört viktig. Han skickade fanbrev till John Holm redan på 70-talet och relationen har hållits i gång sporadiskt sedan dess.

– Vi har haft timslånga samtal om musik och jag var väldigt glad att han ville vara med. Han är bäst, en hjälte för mig, men jag tror inte att han fattar själv hur mycket han betytt.

– När jag började skriva texter var det genom att översätta långa, snåriga engelska texter, av Bowie, Cohen och andra. Sedan hörde jag John Holm och då föll så mycket på plats. Jag tyckte själv att jag hade en konstig sångröst. Han hade också det och det gjorde min konstiga röst mer legitim.

När han gjorde sitt första soloalbum, som var betydligt mer personligt än det som han gjort med Gyllene Tider – även då i en period då karriären stötte på en del motgångar – var ett av de första besluten att göra en cover på Holms ”Den öde stranden”, från albumet ”Sordin”. När han nu återigen blir mer personlig och söker sig till rötterna är Holm återigen en viktig del. Knappast som ett kommersiellt val – få utanför den närmaste kretsen har en relation till Holm i dag – men för Per är logiken fullständig, både musikaliskt och personligt.

– Jag kan ju skratta lite åt att inget har hänt sedan 1983, att jag är tillbaka på ruta ett. Men det finns en kvalitet i det också. Det här är den musik jag kommer ifrån, den jag älskar mest. Det känns fortfarande fräscht för mig, eftersom jag hela tiden försöker göra det på nya sätt.

Och det finns en obestridlig kemi mellan deras röster. Det är en låt som lär höras på många bröllop de kommande åren.

***

NASHVILLE, NOVEMBER 2016

Fjärde veckan i studion, albumen börjar ta sin form: nu är det uppenbart att det kommer att bli två. Studion är väl inbodd, musikerna har knappt lämnat den under vistelsen, mer än för besök i countryhelge
domen Grand Ole Opry och ett par countryklubbar i närheten samt en snabbvisit på Johnny Cash-museet i centrum.

En kväll bjöds de in till branschgalan BMI Awards i Nashville. Det var dock mer en pärs än avkoppling.

– Över hundra priser delades ut och det mesta lät precis likadant. Vit muskelrock med countryfärg. Det är inte riktigt den sortens country, som jag kan relatera till. Även om det finns undantag på countryradion. Chris Stapleton, som ju är jätte
stor nu, tycker jag är apbra. Och jag gillar en en låt som ”Die a happy man” med Thomas Rhett. Men i grunden är jag ju old school och går tillbaka till det jag alltid gillat. Klassikerna.

Rötterna följer med, även här. Eller i synnerhet här. I studion ligger ett par klassiska gitarrer och drar till sig uppmärksamhet från de gästande lokala musikerna. De tillhörde en gång legendaren Roy Orbison.

– Jag känner hans son, Roy Orbison Jr, som bland annat håller på att bygga ett museum om pappa. Han ville att vi skulle bli välsignade av Roy så han kom hit med några av hans gamla Gibsongitarrer.

Det här är ett familjeprojekt, på alla sätt.

***

STOCKHOLM, APRIL 2017

Fika på skivbolagskontoret i Stockholm. Per Gessle håller koll på Spotify och konstaterar nöjt att singeln ”Småstadsprat” passerat en halv miljon strömmade lyssningar.

– Jag är förvånad över det snabba genomslaget för ”Småstadsprat”. Jag trodde inte att publiken skulle vara så mottaglig. Det är ju inte Drake eller Zara Larsson direkt. Men den verkar slå an något hos många.

När man är ung och hungrig tror man att man är ostoppbar.

Det är andra gången ordet småstad är centralt i en av Per Gessles mest populära låtar: första var i Gyllene Tiders ”Småstad” från 1989.

Vad är det som gör det ordet så viktigt för dig?

– Det fylls direkt av bilder, vissa ord har den funktionen. Sedan är det tacksamt att skriva småstadshistorier. Det är ju egentligen vad jag gjort i hela mitt liv. Mitt språk är väldigt lokalt, jag skriver om platser och miljöer som upplevs som naturliga för många och som sätter i gång hjärnan. Sedan gör lyssnaren platserna till sina egna.

Foto: Thomas Karlsson

På vilket sätt är du fortfarande en småstadsmänniska?

– För mig handlar det perspektivet väldigt mycket om balansen mellan trygghet och att leta efter en egen identitet. Det finns både ödmjukhet och osäkerhet i det. Både jag och Marie hade ambitioner och drömmar att komma bort från småstaden; samtidigt var vi väldigt djupt rotade i den.

Hur viktigt är framgång för dig i dag?

– Det har ju varit väldigt viktigt. När man är ung och hungrig tror man att man är ostoppbar. Under Roxettetiden stannade jag aldrig upp. Om vi gjort intervjuer hela dagen tyckte jag att vi kunde fortsätta, med telefonintervjuer med tidningar i en annan tidszon. Det gick alltid att göra mer. I dag kan jag ha perspektiv på det och se hur remarkabelt det jag varit med om är; vad vi har tagit oss igenom, någorlunda helskinnade. Ju äldre jag blir, desto mer reflekterar jag kring det.

– Jag vet att jag inte skulle kunna skriva ”The Look” i dag. Men de skivor vi gjort nu hade aldrig gått att göra under Roxetteåren. Nu finns det en annan tyngd, nu känner jag mig mer bekväm med att skriva så här. Jag tror det handlar om en grundtrygghet.

Att hitta hem?

– Ja. Att nå hit och vara nöjd med att vara precis här. Jag tycker att jag blir bättre. Den dag jag inte gör det längre och inte känner lusten kommer jag inte att fortsätta.

Foton i text: Thomas Karlsson, Privat, DN och REX

Länk till spotify: Per Gessle har valt 20 countrylåtar exklusivt för DN

Per Gessle

Ålder: 58 år.

Bor: En tredjedel av året i Halmstad, en tredjedel i Stockholm och en tredjedel på resande fot.

Familj: Hustrun Åsa och sonen Gabriel.

Musikkarriär: För 40 år sedan formades första delen (Grape Rock) av det som 1978 skulle bli Gyllene Tider, ett av Sveriges mest populära och mest säljande band genom alla tider. Solokarriären inleddes 1983, efter Gyllene Tiders tredje album. Efter att Gyllene gått i träda och andra soloalbumet floppade hade Per Gessle en kort karriärsvacka, innan han bildade Roxette 1986 tillsammans med Marie Fredriksson. 1989 slog Roxette igenom i USA och fick sin första Billboard-etta med ”The Look”. De hade sedan ytterligare tre USA-ettor och sålde 70 miljoner skivor. Marie Fredriksson drabbades 2002 av en hjärntumör, men kom tillbaka 2009 på scenen och världsturnéerna fortsatte fram till 2016. Senaste albumet, ”Good Karma”, kom i fjol. Då kom också beskedet att Roxette turnerat färdigt, av hälsoskäl. Gyllene Tider har återförenats en rad gånger och turnerade senast 2013.

Företagskarriär: Delägare i Hotel Tylösand, driver galleriet Tres Hombres Art, en filial för försäljning av fotoböcker för förlaget Taschen samt skivbolaget Space Station12.

Intressen: Musik, gitarrer, konst, fotografi, bilar, Formel 1.

Aktuell med nytt album och sommarturné

”En vacker natt”, som släpps den 28 april, är Per Gessles sjunde soloalbum. ”En vacker dag”, som släpps den 1 september, blir det åttonde.

Albumen spelades mestadels in i Nashville, Tennessee och producerades av Christoffer Lundquist.

Musiker och gäster var bland andra Clarence Öfwerman, Anders Herrlin, Helena Josefsson, Dan Dugmore, Stuart Duncan, Elizabeth Goodfellow, Mickey Raphael, Savannah Church, Lars Winnerbäck, Linnea Henriksson och John Holm.

På turnén i Sverige i sommar, som inleds i Helsingborg 6/7 och avslutas i Eskilstuna 19/8, består bandet av Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Helena Sjöholm, Magnus Börjeson, Ola Gustafsson, Malin My-Wall och Andreas Dahlbäck.