Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Per Hagman: Pappa lärde mig att inte vara rädd för Kronofogden

Per Hagman symboliserade 90-talets frihetsideal, och fortfarande lever han långt ifrån bostadsrätternas prydliga Stockholm. Men en liten dotter har inneburit en ny förståelse av kärlek och samhörighet. DN:s Malena Rydell och Thomas Karlsson har träffat författaren i Rom.

Per Hagman ogillar det Stockholm som pratar bostadsrättspriser i tid och otid. Men i hans nya bok, en sorts pikareskdagbok där författaren reser mellan Nice och Västgötaslätten, spelar en etta vid Odenplan en olycksalig huvudroll.

När Per Hagman flyttade till Stockholm i slutet av 80-talet köpte hans pappa denna lilla lägenhet åt honom. Men så tilltog finanskrisen. Just då stod Per Hagmans pappa utan jobb. Och Per själv, som då hade debuterat med romanen ”Cigarett” och fortfarande jobbade extra på krogen, kunde inte ens drömma om att betala räntor på 13-14 procent.

Den lilla ettan såldes med en restskuld på 150 000, räntan bunden till 13 % för all framtid. När fadern sedan fick skuldsanering överfördes skulden på sonen.

Sedan dess har Per Hagman aldrig haft en fast bostad.

Foto: Thomas Karlsson

”Allas älskare, ingens älskling”, som är tillägnad de två tjejer som nu finns i Per Hagmans liv, skrev han klart i Palermo. De senaste månaderna har han pendlat mellan en lånelägenhet i Marstrand och Stockholm.

– Den längsta tid jag har bott på ett och samma ställe är i Nice, där jag lånade en lägenhet i fyra år.

Vi sitter i Rom, där Trasteveres gulligaste gränder öppnar sig vid Piazza San Calisto. Per Hagman är på en sedan länge inplanerad semester. Han känner sig ringrostig. Förr var det tätare mellan böckerna, och då gillade han dessutom att vara med i tidningar och tv. Nu vet han inte riktigt vad han tycker om det.

– Med risk för att verka depraverad kanske man skulle ta ett litet glas här innan lunchen? Jag skyller på att jag alltid blir så nervös när jag blir intervjuad.

Jag har väntat in honom på Bar San Calisto. En av få barer i Trastevere som håller stilen enligt Per Hagmans gubb-bar-ideal. Det är lite för mycket hippa studenter bland gästerna, noterar han, men ändå en tillräckligt hög andel pittoreska alkisar och tanter med skällande små hundar. Per Hagman försvinner in i baren – där fotbollsaffischerna är gulnade och man betalar till en gammal farbror i en kassa vid sidan om – och kommer tillbaka med billigt vitvin i dricksglas.

– Om jag skulle få bo i en liten stuga på Västgötaslätten och leva ett stilla liv, det skulle vara fantastiskt. Det kanske jag kan hoppas på. Att köpa en stuga där är rätt billigt fortfarande. Jag känner mer och mer kärlek till svenska landsbygden. Men eftersom jag är juridiskt förbjuden att äga något i Sverige kanske det blir en lägenhet i Palermo istället.

– Det är okej om jag röker, va?

Det är en sådan där vårdag när hälften av människorna fortfarande bär vinterns täckjackor, och hälften har tagit fram sommarkläderna. Turisterna ser litet yrvakna ut i solen. Per Hagman har kortärmad vit skjorta, Weekdayjeans och röda converse. Hans förra bok, ”Vänner för livet”, var en brett upplagd roman om två syskonsjälar som försöker återuppfinna sig själva på drift i världen.

– Om den var det pretentiösa dubbelalbumet så ville jag nu göra en punksingel. Jag skriver självbiografiskt, tänkte jag. Men jag insåg rätt snabbt att det inte fanns så mycket framåtrörelse i min gubbtillvaro i Nice. Då fortsatte jag att göra anteckningar och tänkte att jag får hoppas att det händer något i mitt liv.

Det gjorde det. 2014 försattes Per Hagman i personlig konkurs. Bostadsrättsskulden hade vid det laget tickat upp till en summa närmare miljonen, till den hade en skatteskuld lagts. En dag får han ett brev som kallar honom till förhandling i Skövde tingsrätt. Rubriken är ”Staten mot Per Hagman”.

– Det är väl det närmaste jag kommer deckare, att skriva om delgivningsmän och Kronofogden. Ja, och sen händer ju något stort och existentiellt också, det som brukar omtalas som det största som kan hända en i livet.

Foto: Thomas Karlsson

Han får en dotter, som nu är ett år och sju månader.

Han skriver: ”Jag tror att jag nu vet ganska exakt vad det är jag skriver. Flera år av osammanhängande anteckningar om dagar och nätter och om stort och smått. Som om nu ingen annan är intresserad ändå kanske en dag kan intressera dig. (…) Det krimskrams du är helt likgiltig inför när du djupt och länge ser in i mina ögon.” Han skickar med sin dotter rådet att aldrig lyssna på någon som tar sig rätten att tala om för henne hur hon ska leva, och ett Olle Ljungström-citat.

– När jag kom från BB för första gången träffade jag en ytlig bekant på stan. Den personen hann knappt säga grattis innan det kom en förmaning: "glöm inte bort att vara närvarande som pappa, bla bla". Jag blev förbluffad över hur folk tar sig rätten att tala om för en hur man ska leva sitt liv när man får barn. Tänk om man skulle berätta att man tagit körkort och folk skulle sätta igång: "Glöm aldrig högerreglen!"

Över ett kvarts sekel har gått sedan Per Hagman gav ut ”Cigarett”, som denna tidnings recensent Bengt Sköld läste ”i ett tillstånd av uppjagat intresse” i januari 1991. ”’Cigarett’ är en ’violett’ roman, för att låna ett uttryck från Wildes och Huysmans dekadenta sekelskifte: den är amoralisk, cynisk, människorna upptagna med att tillfredsställa de mest pockande njutningsbehoven”, skrev Sköld.

En av många traderade myter om Per Hagman är att hans romaner skulle ha blivit sågade och missförstådda av 90-talets kritiker. En annan är att han alltid levt nära lyxen.

Om hela ens identitet hänger på att man har fin bil och villa så blir det kanske ett för stort fall om hela familjen måste flytta till en etta och leva på soppa

”Allas älskare, ingens älskling” handlar om Per Hagmans vardag de senaste åren. I Stockholm har alla gamla vänner barn och bostadsrätt och ”skenempatiska värderingar” och han vill inte bli en lättirriterad outsider vid deras sida. I stället sitter han i Nice och tittar på ”Solsidan”. I Palermo och lyssnar på Niklas Strömstedts ”Sista morgonen”. Han är i familjens hus på Västgötaslätten, där pappan halvsover framför ”Morden i Midsomer”. De har så ont om pengar att de säljer gamla avlagda grejer på loppmarknad i Tidan. Boken är full av – som DN Boklördags Jenny Lindh formulerade det – ”nonchalant rättshaverism”, där Per Hagman ger sig på det han inte förstår sig på i dagens samhälle (”normkritiska event managers”) och den svenska inkassolagstiftningen. Men det är en klagosång utan bitterhet, som också går att läsa som en studie i konsten att gilla läget och oförtrutet fortsätta leta efter ögonblick av förhöjd livskänsla.

Du verkar så fantastiskt o-bitter.

– Det var snällt sagt. Jag försöker anpassa mig efter mina omständigheter. Och på något sätt är det litet spännande och ger perspektiv på tillvaron. Bara nu när jag har gått runt i Rom – satan vad mycket fattiga senegaleser det är här, jämfört med dem har jag ju det fruktansvärt bra. Eller tänk att vara sjuk. Det finns så mycket värre grejer man kan vara med om.

För tretton år sedan gav Per Hagman ut ”Att komma hem ska vara en schlager”. Den boken, hans första självbiografiska, berättas av en person som är ute på en ganska ettrig jakt, som festar sig runt i Europa med sin bästis men som samtidigt älskar att bli äldre ”för min förmögenhet sitter i mitt hjärta”. I den nya boken återkommer Per Hagman till vad han kallar ”tunna band”. Det syftar på de samtal en ensam människa har under en dag, i affärer eller i trappuppgången. Att bli igenkänd av de andra stammisarna i en bar.

– Jag vet inte vad det är, men jag tycker ju livet i stort är så himla spännande och roligt. Jag är ofta tacksam för det lilla. Jag blir genuint, barnsligt glad av att få ta ett glas på en sån här bar. Att hitta en sylta någonstans och få sitta där med främlingar och åtminstone låtsas få vara med i den gemenskapen.

– Ah, jag låter ju som den största bimbon som har existerat! Men ju äldre jag blir, desto mer älskar jag att bara sitta och titta på fåglar och hur de beter sig. Hur man än gör när man pratar om sådant här så hemfaller man åt en sorts självhjälpscoachsklyschor. Samtidigt är det väl kanske just en alternativ självhjälpsbok jag har skrivit.

I ett kapitel fantiserar Per Hagman om hur snacket kommer gå i framtiden, när han har gett sig in i eventbranschen och räddat den från ”ekologisk ledarskapsyoga”: ”Bokar fortfarande Hagman för trehundra papp svart. Värt vartenda öre. Hans peptalk 'Varför det överallt i världen finns en liten alkisbar som är meningen med livet för just dig' är fan det bästa jag hört! Nästan hälften som lyssnar brukar säga upp sig på stående fot, slutar helt använda kort, vägrar köpa korrupta fairtradeproukter, ta banklån eller delta i val.”

Det är Per Hagmanskt skoj, men rör sig kring de saker han gärna talar med stort allvar om. Som vad den kontantlösa ekonomin innebär för många människor som lever utanför medelklassgemenskapen. Om man försätts i personlig konkurs måste man leva på existensminimum tills man har betalat av skulden. 2017 är den summan 4734 kronor för ensamstående vuxna.

– Det är ju inte ett vidare konstruktivt system att förbjuda mig att hyra eller äga ett hem och aldrig få behålla mer än 4700 i månaden, klart man tvingas överleva på andra sätt då.

Det händer att han blir osäker och uppträder intill självutplåning ödmjukt och ursäktande. Men när det handlar om privatekonomi är han slagfärdig. ”Lyxfällan”-teamet skulle nog inte ha några gråtscener att hämta hos Per Hagman.

– Mitt eviga skämtande om Kronofodgen är säkert mitt sätt att inte låta mig bli för nedslagen av det. För en del människor är det den största skam som finns. Det finns ju de som tar livet av sig efter en stor skuld. Min pappa lärde mig tidigt att Kronofogden inte är något att vara rädd för.

Det är intressant, vilka olika skampunkter människor har. Var man placerar sin stolthet.

– Ja, om hela ens identitet hänger på att man har fin bil och villa så blir det kanske ett för stort fall om hela familjen måste flytta till en etta och leva på soppa. Jag vet inte vad jag skulle kunna få för längtan eller intressen som gör att jag känner att jag har förstört mitt liv.

– Det är ju inte riktigt självförvållat heller. Och det påverkar min moral. De sjaskiga inkassoföretagen kan hålla på och kräva vad de vill men jag är inte skyldiga dem en spänn, de vidriga hyenorna.

När Göran Persson skulle summera 90-talskrisen skrev han en bok som hette ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Man skulle kunna säga att Per Hagman, ungefär samtidigt, började leva ett liv på tvärs mot det mottot. Hans filosofi har snarare varit: Den som är jagad av en skuld har bara ett värdigt val – att leva som en fri själ.

– Eftersom jag har tagit mitt avstånd från staten så tycker jag mest att det är sorgligt att det är så många människor som köper hela det här systemet. Och nu låter jag ju som en svartklädd tonårsanarkist, men jag får väl göra det.

Vi går över två torg fulla av semestrande skolklasser och dragspelande gatumusikanter, till kvarterets mest rustika husmanskostkrog, Da Agusto.

Per Hagman beställer in mer vitt vin, gröna bönor i sardellsås och kanin. På 90-talet bodde han i Rom i kortare perioder. Italienskan är knackig men orädd.

I januari skrev en jämnårig författarkollega, Carl Michael Edenborg, en text i tidskriften Fokus om Per Hagman, ”det svenska systemskiftets Oscar Wilde”. Varför är fascinationen för honom så stor? undrade Edenborg: ”Kanske för att Hagman debuterade samtidigt med det stora svenska politisk-ekonomiska systemskiftet i början av 1990-talet – och för att han har åldrats med, eller snarare på tvärs mot, det.” Det vi läsare väntar på, skrev Edenborg, är att få se hur det gick för den som vägrade spela det sociala spelet, och i stället ”fuskade och försökte gena in på kasinot i Monte Carlo, den som bejakade självupptagenhet och som vägrade bygga bo”, som ”ville leva istället för att arbeta”.

Per Hagman som en ställföreträdande frihetsgestalt, som lever ut alla utbrända bostadsrättsägares hemliga dröm om att bara skita i allt och rymma från hela lifestyle-Stockholm. Kanske det?

Foto: Thomas Karlsson

Per Hagman skruvar på sig i solen. Han läste den texten hastigt, säger han, och blev generad och smickrad på samma gång.

– Man får hoppas att det har hänt något med personen som skrev Schlagerboken. Där gör jag bekymmerslösheten till något upphöjt... Och nu finns det ju en del konkreta bekymmer att förhålla sig till.

– Det var inte jag som gjorde slut med staten, det var staten som gjorde slut med mig. I slutändan är jag människa och människorna kommer alltid vinna över staten. Jag tror att vi blandar ihop samhälle och stat för mycket i Sverige. "Det där borde samhället fixa", säger folk, och menar staten. Men samhället är ju du? tänker jag då. Det där tycker jag är läskigt, för det säger så mycket om hur vi tar saker för givet.

– Are you very famous?

Den paranta dam som serverar oss lunch ser att Per Hagman blir fotograferad av DN:s fotograf och ber honom skriva ner sitt namn på bordsduken så att hon kan googla honom efter stängning. Hon vill ha en redogörelse på italienska för vad hans romaner handlar om. Han säger något generat om ”amore dificile” och ler hullt. Per Hagman är oavbrutet mycket vänlig och artig.

– Åh. Jag kan ju inte svara på den frågan på svenska heller. Men länge brukade jag säga ”unga vackra människor som gör dåliga saker mot sig själva och varandra”.

– Blev ni mätta, förresten? För jag skulle kunna äta en sådan där också, säger han och pekar på min pasta med parmesan och svartpeppar.

Den tonåriga Per Hagman hoppades på att bli popstjärna. Men efter debuten 1991 – då han var 22 – skrev han vidare, gav i rask takt ut romanerna ”Pool” och ”Volt”. Vid sidan om skrivandet jobbade han på svartklubben Tritnaha, som drevs av 90-talets nyliberala utopiker.

– Nån borde göra ett stort knäck på alla figurerna som jobbade där, det skulle bli ett sånt fantastiskt släktträd. En blev OS-bombare med hela svenska folket, (Mats Hinze) en blev finansminister (Anders Borg), så var det min kära vän Erik Hörstadius, och Christian Gergils, han blev hästpsykolog och vann Farmen, och en massa moderatdropouts som tyckte att Reinfeldt var en ”jävla sosse” när han blev ordförande i MUF.

– Det är ju fult att spekulera kring andras kärleksliv, men det finns något romantiskt i att både den tuffa och heta kändisbruden Dominika och den lite förläste Gunnar Ekelöf-reciterande nationalekonomen Anders Borg hängde mycket där. Först tjugo år senare blev de kompatibla med varandra. Kanske drömde Borg om henne redan då och har nu fått sin gamla high school love och sådant är ju så fint.

– När jag kom till Stockholm var jag en väldigt blyg och töntig kille från Schlätta som började hänga med människor som var jättehäftiga. Och jag märkte nog ganska snabbt att jag inte skulle kunna vara kvick eller häftig på det där sättet som till exempel Henrik Schyffert var. Och jag var inte lika sexigt tuff som Olle Ljungström.

Foto: Thomas KarlssonDet finns en scen i ”Allas älskare, ingens älskling” där Per Hagman är svårt magsjuk i Palermo. Han har stått och hängt med de tuffa grabbarna i sin favoritbar kvällen innan, och de har bjudit på råa musslor. Han vet av erfarenhet att han inte tål det, men kan inte förmå sig att tacka nej.

– Det är ju lite det här med tunna band som jag skriver om, man vill vara till lags.

Straffet kommer som en tredagars dimmig sejour i badrummet där han kräks, yrar och spelar Jennifer Rushs ”The power of love” på repeat. Det är en Faust-scen i Per Hagmansk tappning, där djävulen kommer i form av någon som är känd från tv som säger att om du bara hade gett upp din tonårstro på frihet så hade du sluppit vara fattig och ensam, du kunde också haft en mångmiljonvilla.

– Det är en vändning. Jag har ju alltid älskat ensamhet och inte tyckt att det är något farligt med det. Men den där magsjukan blir som någon sorts... Jag vet inte.

Per Hagman letar efter orden.

– Utan att låta vare sig kokett eller poserande... Jag har ju alltid varit van vid att inte har ansvar för nån, och att ingen har ansvar för mig. Men nu förstår jag när andra människor säger "jag känner mig lite ensam". Jag har inte förstått vad de menar förut. Men nu gör jag det.

Vi är tillbaka på Bar San Calisto efter en promenad längs Tibern. Per Hagman har beställt in ett glas rödvin som han bestämmer sig för att vaska för att inte bli trött i eftermiddagstimmen. Vi tar in en Peroni i jumbostorlek i stället.

– Förr hade jag ett fåfängt bekräftelsebehov och det var kul att vara känd och få gå förbi krogköer, men nu har det nästan vänts till motsatsen.

Förmiddagen tillbringades på lekplatsen med dottern, som får kaffe och cornetto så ofta hon vill.

– Hon älskar redan ostron, så pappa är så klart stolt.

Per Hagman är inte solitär längre, ändå rör sig vårt samtal mycket kring solitärens liv. Dels för att det är vad den nya boken handlar om – fem år av ensamhet – men också för att saker och ting är i förändring, och det är svårare att prata om det som pågår än om det som varit. Men även när han svarar på de frågor han tycker är jobbigast (barn och saker kring det som kan bli ”geggigt”), och bokstavligen sliter sitt hår, så ser han glad ut i blicken.

– Jag kan känna en nästan kristet ödmjuk tacksamhet över att jag har klarat mig så länge. Dåliga vanor har ju funnits runt omkring mig alltid i hela mitt vuxna liv. Jag kanske inte lever som hälsan själv men jag är glad att jag inte trillat dit. Vissa upptäcker droger och känner att det är det enda de vill åt. Så har det aldrig varit för mig. I den mån jag har tagit droger har det varit för att jag har roligt, inte för att få roligt.

– Mina skuldkänslor och att jag hela tiden har lätt att tycka att jag varit en dålig pojke är nog det som ser till att det inte går över styr.

Det är viktigt för mig att ha min frihet kvar

En hund äter glass, en trubadur kommer och ställer sig mellan borden och spelar italienska gamla dängor, luften är söt av gräsröksdoft. Eftermiddagen håller på att gå över i kväll, och under en halvtimme förvandlas denna gubb-bar till en mindre karneval. Per Hagman har just gett sig in på ett resonemang om sitt dåliga självförtroende men stoppar sig när han märker att han måste skrika för att göra sig hörd.

– Så här är det när jag är bingoutropare på Marstrand, då är det också 20 fyllon som sitter och skriker.

Ett par timmar senare, via en sejour på en snack bar där vi väntar ut ett ösregn utanför markiserna, sitter vi ner för att äta igen. Per Hagman tittar osaligt på sin friterade kronärtskocka. Den disträ servitören har inte kommit med vare sig olivolja eller bröd. En förrätt saknas. Han får inte ro förrän allt är på bordet. Men han provsmakar ett blad. Säger att de är ”udda” i stället för dåliga.

Vad tänkte du när du fick reda på att du skulle bli pappa?

Per Hagman blir tyst en stund.

– Det var en surrealistisk känsla som både var rädsla och oro fast ändå på något märkligt sätt, du vet... nåt ljust. Och det fanns en tillförsikt och nyfikenhet som jag inte riktigt hade räknat med. Mitt rationella jag hade tidigare trott att detta med att bli pappa var något skitläskigt. Så rädd och ängslig som jag är av mig. Och sen fanns det ett ljus inom mig ändå.

– Och sen... en konstig stenålderskänsla av kärlek som inte rationalitet och intellekt kan rå på.

När Per Hagman är på Marstrand och jobbar som bartender går han och lägger sig vid samma tid som han stiger upp när han är med sin dotter.

– Det är viktigt för mig att ha min frihet kvar. Men jag kan ju också märka att jag ifrågasätter vad jag håller på med ibland nu: varför sitter jag i den här baren, när jag kunde ha åkt till Stockholm och varit med min dotter istället? Andra som får barn när de är unga kan ju drabbas av känslan att "åh, jag hann inte leka av mig", men vid min mogna ålder är det knappast något jag tänker på.

Han skrattar. Han är 48 nu.

– Den lilla erfarenhet jag har av tvåsamhet är att man snabbt skapar fängelsen åt varandra, men det fina med barn är ju att tvåsamheten är på en nivå att vi har något väldigt viktigt ihop. Då tror jag man blir generösare mot varann. "Nu är det din tur att slippa både man och barn. Nu får du och gå och göra vad du vill." Inte minst eftersom vare sig jag eller modern är kärnfamiljsromantiker så fungerar det bra.

Per Hagman varken vill eller kan prata om framtiden. Han vet vad han vill skriva härnäst – han längtar tillbaka till fiktionen, men vet inte var han ska bo.

Nu måste vi verkligen betala och gå ut, Per Hagman behöver få ta en cigg.

– Men jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Och då blir ju sånt där som kronofogdeskulder ganska ointressant.

Debuterade 1991.

Per Hagman (född 1968) kommer i dagarna ut med romanen "Allas älskare, ingens älskling" (Albert Bonniers förlag). Vid sidan av skrivandet arbetar han i restaurangbranschen.

Hagman debuterade 1991 med "Cigarett". Sedan dess har han skrivit en rad romaner, bland annat den självbiografiska romanen "Att komma hem ska vara en schlager" (2007). Hagman har också skrivit noveller; samlingen "Skugglegender" kom ut 2000.