Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Po Tidholm: Bengt Ohlsson sprider slappa bilder av Norrland

Bild hämtat från DN:s reportage om Östersunds FK.
Bild hämtat från DN:s reportage om Östersunds FK. Foto: Alexander Mahmoud

Po Tidholm svarar på Bengt Ohlssons reportage om Östersund. ”Att sprida bilden att Sverige tar slut norr om Uppsala är en tärande belastning”, skriver Po Tidholm.

Bengt Ohlsson svarar direkt på Po Tidholm nedan.

För att kunna konstruera modernitet måste det också finnas något omodernt att hålla upp, och där har landsbygden i stort men särskilt Norrland fått en vid det här laget väldigt uttjatad roll att spela. När Bengt Ohlsson häromsistens reste till Östersund (DN 3/9) för att skildra stadens fotbollslag väljer han – för att göra deras avgörande seger större – att förminska orten de kommer ifrån, förstärka avståndet mellan centrum och periferi och göra en strapats av resan dit. Väl framme skildrar han ett fjärran land med ett folk som görs till ”andra” i förhållande till det urbana ”vi” han förutsätter att han och läsarna tillhör.

Läs mer: Bengt Ohlsson om Östersunds väg mot stjärnorna: Så skapas ett under

Följaktligen är det så att ”efter Uppsala tar Sverige slut” och människornas landskap ersätts av ”skog, fjäll och myrmarker” dit ”vi” ibland reser för att ”jaga älg” innan ”vi lättat” återvänder till staden med en känsla av att ha ”fått lite perspektiv”. Vägen dit (en av landets Europavägar) är oändligt lång, ”sprucken och ådrig av tjälskott” och hade han varit tvungen att bromsa för älgen ”som lufsar över vägen” hade han kanat på ”rullgruset”. På hans telefon står det ”ingen täckning”. Han är kort sagt i ödemarken.

Bengt Ohlsson ansluter här till en tradition som funnits sedan Stockholms borgerskap fick existentiell ångest av industrialiseringen på 1890-talet och som levt vidare utan avbrott och utan större eftertanke eller nyansering. Det är i sig intressant. Vi är ett land som medvetandegjort oss själva om ojämlikhet, maktordningar och asymmetri inom en väldig massa områden. De flesta vet att det krävs en viss finess och fingertoppskänsla för att skämta om etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsnedsättningar.

Men givetvis borde samma musikalitet – eller åtminstone originalitet – gälla även landsbygden. Det duger helt enkelt inte att vara så slapp som Bengt Ohlsson är i sin text om resan till Östersund. Det har trots allt förts rätt livliga diskussioner om territoriell maktordning eller urban norm de senaste åren, något borde han rimligen ha snappat upp. Jag skulle också kunna rabbla siffror om Norrlands bidrag till rikets BNP, men jag håller mig till metadebatten denna gång.

Det är givetvis ingen som helst mening med att bli kränkt av något Bengt Ohlsson skriver, han har dessutom ofta den goda smaken att kränka alla, så slängarna tar i regel ut varandra för eller senare. Trött kan man ju orka bli ändå.

Men faktum är att bilderna spelar roll. När regeringen häromveckan släppte nyheten att ett antal myndigheter ska utlokaliseras till orter utanför de tre storstadsområdena bjöd medierna in tyckare i studior och spalter som bedömde åtgärden utifrån vad den skulle komma att innebära för Stockholm. Och när Trafikverket veckan därpå presenterade sin infrastrukturplan fram till 2029 – och det återigen visade sig att satsningarna som vanligt koncentreras till landets tillväxtområden – kom landsbygdens snopna röster återigen att betraktas som bittra.

Att sprida bilden att Sverige tar slut norr om Uppsala och att Norrland är en tärande belastning – eller en ”klunsig barlast” som Ohlsson drar till med – är att ansluta till ett narrativ som understöder och legitimerar en landsbygdsfientlig politik, det är med andra ord inget man ska göra lättvindigt, eller för att plocka en och annan lättköpt dramatisk poäng. Jag förstår att det var exakt det Ohlsson ville; han ville göra en Tidningen Buster-story om det uträknade laget från Tjotahejti som slår världen med häpnad, men förstod nog faktiskt inte alls vilken historia han i själva verket råkade skriva.

Foto: Alexander Mahmoud

Bengt Ohlsson svarar direkt: ”Det kallas ­gestaltning”

Slapphet kan sannerligen se ut på olika sätt. Po Tidholm valde att läsa min artikel så att han bekvämt kunde randa iväg ännu ett ­hög­travande, förorättat och näst intill oläsbart inlägg om ”förminskning” och ”territoriell maktordning”.

Kanske känns det hårt att vara en vit medelålders medelklassman med fickorna bågnande av kulturellt kapital – kanske är det därför den till landsbygden utflyttade Tidholm är så ivrig att få upp ”landsbygden” på listan av sånt – strax efter etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsnedsättningar – som man ska akta sig för att skämta om. Han vill också vara kränkt! ­Eller förlåt, ”trött” då.

Och kanske är det Tidholms problematiska förhållande till humor som gör att han tycker sig se den även där den inte finns. Trafiken glesnade efter Uppsala. Jag såg en älg lufsa över en väg som var sprucken av tjälskott. Det är inte mitt fel.

Och jag redovisade det inte för att locka till skratt. Det kallas ­gestaltning.

Po Tidholm är frilansjournalist

Po Tidholm är frilansjournalist och musikkritiker i DN, bosatt i Hälsingland. Gav ut boken ”Norrland” 2012.