Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Prästen Kent Wisti: Därför måste Svenska kyrkan dö

Högmässa i Lunds domkyrka.
Högmässa i Lunds domkyrka. Foto: Anders Hansson

I sin självbild lever den identitetskrisande Svenska kyrkan ett halvsekel efter resten av världen. Prästen Kent Wisti konstaterar att folkkyrkan som vi känner den ligger på sitt yttersta – och att det är bra.

Det sveper en sommarljum kvällsbris över vetefälten. Bakom grantopparna smeker aftonen rödrosa slöjor över himlen. Kan vara att det är helg.

En åldrad församlingspräst sitter på sin veranda vid prästgården och ser ut över bygden. Han låter tankarna bönelikt vandra genom minnen av de han genom åren har satts att tjäna. Det är pigor, drängar och husfolk. Han har döpt kolvaktares barn och lagt storbönder till sista vilan. Han har undervisat, väglett, tröstat och förmanat.

Så fylls han av stor ödmjukhet och lätt svindel över det uppdrag han anförtrotts – att vara en förmedlare av Guds nåd till det folk som finns inom hans geografiska församling, hans territorium.

Det är Einar Billing som med en sådan nationalromantisk pastoral idyll lägger grunden för det som skall komma att kallas folkkyrka. Han gör det som biskop i sitt herdabrev till Västerås stift 1920.

Det är knappt tusen år efter att Olof Skötkonung döps vid Husaby kyrka och fyrahundra år efter att Gustav Vasa gjort kyrkan till en del i sitt eget statsmaskineri.

Billing skriver sitt herdabrev i en tid där man föds in i sitt medlemskap i Svenska kyrkan simultant med att man föds in i sitt svenska medborgarskap. Det är då bara ett drygt halvsekel sedan det blev tillåtet för andra trossamfund än Svenska kyrkan att hålla gudstjänst och bönemöten. Men det skall dröja ytterligare 31 år innan det är möjligt att lämna Svenska kyrkan om det inte görs för ett annat av staten godkänt trossamfund.

Den folkkyrka Einar Billing tecknar skall genom sin territoriella organisation omfatta hela landet, från strand till strand. Han tänker sig församlingen som i koncentriska cirklar där den innersta cirkeln är den gudstjänstfirande församlingen och de yttersta fälten de som aldrig nås av kyrkans förkunnelse eller sakramenten.

Men alla omsluts de av Guds nåd och syndernas förlåtelse genom prästens förböner.

Det är en religiöst och evangeliskt motiverad folkkyrka Einar Billing föreställer sig. Namnet Jesus var inte ställt under proposition.

”Men så se vi ock tydligare än förut vår kyrkas uppgift i denna tid framför oss. Den är att bringa evangeliet om den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar. Det är icke en af kyrkans uppgifter – det är det hela.”

Den religiöst motiverade folkkyrkotanken tecknas i en konflikt med frikyrkligheten som växt sig stark jämsides med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Missionsförbundets grundare PP Waldenström utbrister förskräckt att med Einar Billings kyrkosyn så vore ju även hororna och tjuvarna på Långholmen en del av kyrkan. Billing bekräftade förtjust att just detta är tanken.

Så föds folkhemmet och ingenjörerna heter Myrdal. På 50-talet blir Billings religiöst motiverade folkkyrka snarare kyrkan i folkhemmet. Samhällen byggda i små funktionella serviceenheter kring ett torg med vårdcentral, lokalt bibliotek, Konsum och kyrkan. Kyrkan har sin i folkhemmet bestämda funktion, är politiskt styrd och till sitt skick en statskyrka. Namnet Jesus ställs under proposition.

Läs mer: Maria Schottenius: När det blir skarpt läge har biskopen inget att säga till om

Det var ett långt och lyckligt äktenskap men vid millennieskiftet blev Svenska kyrkan änka efter det folkhem som hade försörjt henne. Det hade varit en segdragen dödskamp och redan på 90-talet hade vissa börjat med bouppteckningen för att säkra sig om skärv från dödsboet.

Med en änkas och en sömndruckens vilsenhet i världen söker då Svenska kyrkan efter sin identitet. Gustav Vasas enhetssamhälle är något som vi födda på 70-talet har ett vagt minne av. Enhetssamhället är i dag av anekdotisk karaktär. Vi behöver inte värdera det utan kan stanna vid att konstatera det. ”Sedan Palme gick på bio känns allting som på film”, skaldar Stefan Sundström.

I sin självbild lever Svenska kyrkan ett halvsekel efter världen. Stora resurser används för att inte bara behålla utan även återställa en gammal ordning som hörde folkhemmet till. Det finns något både sorgligt och vackert i det. En ängslig konfirmand med flackande blick i sin första kostym, ärvd och därför löjeväckande stor i förhållande till den egna volymen. Det gäller att sträcka på ryggen och skjuta fram bröstet för att försöka fylla ut.

Det är som en desillusionerad sosse av den gamla stammen som konstaterar att man fick hångla lite mer på Tage Erlanders tid.

Svenska kyrkan kommer att dö. Om 100 år finns inte Svenska kyrkan. Det är bra!

Kyrkan kommer alltid att finnas. Det är något annat. Människor kommer alltid att berätta om befrielse genom den poetiske snickarsonen från Nasaret, berätta de goda nyheterna för varandra och söka tröst i ord från medkristna som gått före. Som vi har gjort i 2000 år och som Nils Ferlin skriver:

Det var bara tokar och dårar

som lyssnade på dig först.

Det var slavar och skökor och ogärningsmän

men då var ditt rike som störst.

Men Svenska kyrkan kommer att dö. Det är möjligt att det finns något sammanhang som kan uttrycka det som att de har rötterna i det som en gång var Svenska kyrkan. Men kyrkan har alltid varit i förändring. Kommuniteter har bildats och skingrats, organisationer har fötts och avvecklats. På samma sätt som kulturer och samhällssystem. Ändå har kyrkan bestått och kommer att leva långt bortom där döden själv är ifrånsprungen. Det är vår tro och i det lägger vi vår tillit.

Kyrkan är där helig Ande verkar. Ingen annanstans. Vår uppgift som kyrka i dag är att avkoda var helig Ande verkar. Det är inte en självklarhet. Inte sällan verkar helig ande helt utanför den genre som vi benämner kyrkligt. Utan i stenar plockade på stranden, orgelbrus eller stearinljus.

Svenska kyrkans språk och kultur är den övre medelklassens språk och kultur. När vi gör vår omvärldsanalys för förändringsarbete i dag gör vi det utifrån en förförståelse som intellektuell medelklass. Det är vårt modersmål och det är vi själva som definierar vad som är nytt, fräscht och annorlunda. Det är ett sätt att förhandla, en fåfäng väg för att slippa dö.

Vi går till kyrkoval till hösten med ett system hämtat från det myrdalska folkhemmet. Socialdemokratisk folkhemsnostalgi kommer att blandas med högerpopulistisk folkhemsnostalgi. De stora orden om folkkyrkan kommer uttalas som visioner när det snarare borde vara en nekrolog.

Jag älskar Svenska kyrkan. Den har betytt och betyder oerhört mycket för väldigt många varje timme på dygnet, mig själv inräknad. Hon är fortfarande landets största medlemsorganisation och har ett högt förtroende och stora förväntningar på sig. Sverige räknar med Svenska kyrkan på samma sätt som man räknar med vårdcentralen och Försäkringskassan. Och hon kommer att betyda mycket för många en lång tid framöver. För en del kommer hon att vara livsavgörande i att få ork att leva och mod att dö.

Och det är det sistnämnda vi själva som kyrka måste öva oss i. Mod att dö.

En central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv.

Nu bör vi tala om den palliativa vården av Svenska kyrkan. Vård i livets slutskede och ett värdigt döende. Vilka strider skall vi ge upp? Vad kommer att utkristalliseras som vårt mest angelägna? Vilka återupptäckter kommer vi att göra? Vilka självinsikter kommer att vinnas när vi ger upp kampen? Hur är vi en naken folkkyrka, religiöst motiverad, utan den väldiga statsapparatens kostym? Vilka möten utanför vår bekvämlighetszon vågar vi?

Kanske att det paradoxalt nog är så att vi måste sluta vara kyrka för att kunna vara kyrka.

Allt det här har vi ju redan både poesi och dogmatik för.

Skall vi våga andas det?

Och kanske är det där vi hittar de parallella spår som hela tiden löpt bredvid den ekonomiska och politiska maktens sida. De viskningar som aldrig fick skriva historia. Tokarna, dårarna och ogärningsmännens. Och kanske kommer vi närmare Billings uppgift för kyrkan om ”att bringa evangeliet om den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar”.

Eller som teologen Per-Erik Persson uttrycker det – att ge människan ork att leva och mod att dö.

Och kan vara att Svenska kyrkans död till och med är ett fullbordande av Billings folkkyrkotanke och Martin Luthers kyrkosyn där var döpt är präst och själv bär ansvar för sin relation till det gudomliga.

Som en tanke detta jubileumsår över reformationen.

Kent Wisti

präst och konstnär. Han medverkar regelbundet med satiriska teckningar i DN Kultur.

Medlemskapet i Svenska kyrkan

Innan 1996 blev varje svensk automatiskt medlem i Svenska kyrkan i och med födseln.

Vid millennieskiftet 1999/2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Den tidigare kyrkolagen ersattes av en kyrkoordning där Svenska kyrkan definieras som ett evangeliskt-lutherskt trossamfund.

En tidigare, mycket avgörande förändring för Svenska kyrkan inföll när religionsfrihetslagen infördes 1951. Genom den kunde vem som helst utträda ur kyrkan utan att samtidigt ansluta sig till något annat religiöst samfund.

Ett skäl att lämna kyrkan är det rent ekonomiska. Varje medlem betalar det som kallas medlemsavgift eller kyrkoavgift (samtidigt som begreppet kyrkoskatt lever kvar). Den styrs av inkomst och var man bor. Riksgenomsnittet för 2016 är 1,01 procent av den kommunalt beskattningsbara inkomsten. För en normalinkomsttagare betyder det runt tre tusenlappar årligen.

Största delen av kyrkoavgiften går till arbetet i de lokala församlingarna, cirka 1.400 stycken. Det kan gälla kyrkans öppna förskola, gemenskapsträffar för äldre, stöd till utsatta människor, underhåll av kyrkobyggnader, och så vidare.

Ett annat skäl är förstås trosfrågan, som är ett rent personligt avgörande.

Källa: Svenska kyrkan, DN

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.