Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Scenhöst träffar tre aktuella drottningar: Drag me to hell

Dragshow har länge varit ett folknöje. Men efter tv-serien RuPauls Drag Races segertåg över världen är frågan om konstformen håller på att tappa det rebelliska klöset. Kristina Lindquist samlar tre scenaktuella drottningar i ett samtal om identitet, motstånd och konsten att bära upp torkad ananas.

”Du föds naken, resten är drag.”

Orden från den amerikanska dragdrottningen RuPaul har blivit en klassisk feministisk slogan om det mänskliga tillståndet, där vi klär på oss även de identiteter som ofta uppfattas som fasta och naturliga. Men drag är också en mycket specifik form av scenkonst, som alltid haft starkt inflytande på populärkulturen – oftast utan erkännande.

Så när Washington Post nyligen kallade den omåttligt populära dokusåpan ”RuPauls drag race” för en ”rörelse” snarare än ett tv-program är det kanske dags att fråga sig om gatans subversiva och bespottade konstform har fått sitt definitiva folkliga genombrott. I juni besökte till exempel programmets dragdrottningar Stockholm som en del av sin ”Werq The World”-turné. För utsålda hus.

Och här på hemmaplan har stadsbiblioteket i höst just börjat arrangera sagostunder för barn med dragtema, i satsningen ”Bland drakar och dragqueens”. Tanken är att öppna nya rum för så kallad normkreativ barnkultur, och att gestalta frågor om genus och identitet på ett ”färgsprakande” sätt.

Och en solig sensommardag i Stockholm sitter två av sagotanterna – Robert Fux och Carlos Romero – och pratar drag tillsammans med Christer Lindarw från After dark. Det är ett möte mellan en radikal dragaktivist som tagit konstformen in i de fina teatersalongerna, en nybakad skådespelare med drag som ett centralt scenredskap och mannen som sedan 70-talet närmast varit synonym med svensk dragshow. Och det är ganska unikt, förstår jag snart.

Robert Fux: Det är väldigt ovanligt att dragartister träffas såhär. Det är verkligen som att varje dragartist – en egen ö.

Christer Lindarw: Ja, det är nästan första gången det händer.

Män i kvinnokläder på scenen är dock inget nytt fenomen; hela den västerländska teatertraditionen kan sägas ha sin grund i ordning där kvinnliga skådespelare var förbjudna att uppträda offentligt.

Begreppet ”drag” tros ha myntats på 1800-talet, och syftar helt konkret på hur de långa kjolarna släpade i marken. Själv blev Christer Lindarw i en välkänd episod på 70-talet bjuden på maskerad med temat ”ombytta roller” och hamnade sedan i en kabaret på nattklubben Alexandra’s. I fjol firade han 40 år med After dark.

Christer Lindarw: Det som fångade mig var ett intresse för att stå på scen, och det var egentligen en slump att det blev just i dragformen. Men det som har hållit oss kvar är att vår prioritet alltid har varit att det ska vara bra nummer – att vi inte trott att det har räckt att stå där i en långklänning.

Robert Fux showade som barn i kökssoffan hemma i Kalmar och provade smink bakom en låst badrumsdörr. Glamouren kändes långt borta när han började experimentera med gaffatejp och durkslag på huvudet, och en gång på 90-talet såg han draggruppen Cunigunda uppträda på Münchenbryggeriet. De stod för ett slags ”freakshow-drag” med stora klumpfötter och använde byggnadsställningar som scen. Två år senare var han själv medlem i gruppen.

Robert Fux: Min resa var att försöka uppfinna det man får lust av, utan att ha nånting från början. Att inse att kattguld duger alldeles utmärkt. Tjusningen med drag var att skapa revor i verkligheten.

Carlos Romero hade å sin sida precis blivit antagen till scenskolan när han följde med två dragsystrar ut i Stockholmsnatten. Med insydd paljettklänning, peruk som såg ut som ett ”fågelbo”, örhängen av torkad ananas och synlig bula föddes en första version av dragpersonan Carnita Molida – hon som senare blev en centralgestalt i hans examensföreställning ”Zebrafinken”.

Carlos Romero: Jag har alltid härmat min mamma och hennes väninnor. Det kändes naturligt att testa den charmiga brytningen som Carnita har. Allting bara kom till mig.

Robert Fux: Jag blev så gripen av din föreställning. Jag tror aldrig att jag har sett någon ta sin utgångspunkt i teatern och använda drag på så många olika, personliga sätt. Det är få gånger i livet man känner att man får syre, men det var ett sådant ögonblick. Tänk att någon har kommit in på scenskolan och står där helt i drag inför stående ovationer. Det är otroligt stort när man vet hur många systrar som har gått före.

Kristina Lindquist: Det är en stor process att gå in i drag, med hår och smink. Vad är det som händer i den förvandlingen?

Christer Lindarw: Många har frågat genom åren om jag blir någon annan, men det känner inte jag. Det som händer i sminket är att jag blir modigare, det är som en clownmask. Det har funnits en trygghet i dragen, där jag har vågat blomma ut.

Carlos Romero: Jag känner igen mig mycket i det. När jag är Carnita så är det en helt annan person, det är något som händer i kroppen. Jag skäms inte och blir inte blyg. Men jag kan inte vara Carlos och låtsas att jag är Carnita – jag måste ha hela förvandlingen för att komma in i kroppsspråket och känna av min publik.

Christer Lindarw: Det är ganska svårt rent allmänt tycker jag, just att repetera dragnummer. Det är nästan som att man kan bli blyg inför sina egna dansare när man inte har masken på sig. Det värsta jag vet är när man flyttar in repetitionerna i den verkliga lokalen och så står det serveringspersonal och ser en hålla på i någon jävla t-shirt.

Robert Fux: För mig är det viktigt att ingen kan knäppa med fingrarna och så kommer jag i drag. Drag är ju något som osäkrar ett rum, ett slags motståndshandling. I dag tror många att det räcker att sminka ansiktet och sedan är man dragartist, men det ligger på ett djupare plan än så. Det händer något när man får på sig denna arketypiska mask. Jag bär på en historia och en subkultur i kroppen – folk har dödats för den här maskens skull, den kan påverka rum och samhällen. Det är både ett ansvar och en enorm möjlighet. Sminket är en väldigt viktig process, men den är inte till för andra.

Christer Lindarw: Jag har aldrig låtit folk vara med när jag sminkar mig, det är bara någon gång de senaste åren när något tv-team har velat vara med. Men då har jag alltid sagt att det inte är någon idé att de filmar förrän jag har lagt en grund... de får ta fejkbilder när jag sätter på en frans eller målar läpparna.

Som en iscensättning?

Christer Lindarw: Ja. Ibland har man ju gäster som gärna vill komma och säga hej före föreställningen, men då säger jag bara nej – de får komma efteråt. Sminktiden är nästan meditativ för mig.

Robert Fux: Det finns också en tradering av ett hantverkskunnande, man lär sig inte att sminka ett dragansikte hursomhelst.

Christer Lindarw: Sedan finns det ju så många olika stilar av dragsmink. När vi började fanns det inga dragförebilder i Sverige, så vi satt med bilder på modeller ur Vogue och härmade dem. Vi ville ju luras och vara trovärdiga, utom Lasse Flinckman som var lite mer burlesk.

Och ni lyckades också?

Christer Lindarw: Det var lite där framgången låg, att framför allt jag var så trovärdig. Jag hade ben på den tiden som jag bara kunde raka och sedan uppträda med utan strumpbyxor, det är inte så många killar som kan. De unga i dag är mycket mer inspirerade av RuPaul’s drag race, med det sminket och det stora håret.

Carlos Romero: Jag får ofta frågan av folk: ”åh, du måste sminka mig”. Men det går liksom inte. Jag är inte makeup-artist och kan bara utgå från mitt ansikte – och dragsminkning är en helt annan grej än aftonsminkning.

Christer Lindarw: Kom in och titta i närbild efter showen... det är inget du går till Ica och handlar i, lilla gumman. När man sminkar en kille så måste man ta i på ett helt annat sätt.

Vad är det rent konkret man gör med ansiktet?

Robert Fux: Det man kan säga är att drag är en scenisk konstform, inte en privat sminkning. Oavsett om du står och tar emot gäster eller på en scen inför tusentals personer, så interagerar du alltid med en publik. Själva sminkningen handlar om proportionsförskjutningar, om att leka med perspektiv och att koda ansiktet. Jag är inte intresserad av att hitta en standard för hur ett dragansikte ser ut, men om jag till exempel bara målar ansiktet grönt, och lägger gult glitter ovanpå så är det inte är drag, utan kanske en konstperformance.

Christer Lindarw: Grejen med drag är ju att man ska se ut som en kvinna, i någon form – naturligt eller väldigt överdrivet.

Hur viktig är imitationen som undergenre i drag?

Christer Lindarw: Utomlands är den mycket viktigare än här, att någon specialiserar sig på att göra Cher eller Madonna. Många opererar till och med om sig.

Robert Fux: Det kallas för female impersonation, och för mig personligen så är det inte ett dugg intressant. För mig handlar drag om att försöka omförhandla ett samhällskontrakt som bygger på en binär uppdelning i man och kvinna. Det är ett projekt som bär på otroligt stor politisk potential.

För några år sedan ville Robert Fux riva sina papper på Stadsteatern och skriva dragartist i stället för skådespelare. Det hela föll på fackliga detaljer.

Robert Fux: Men i grund och botten är jag dragartist vad jag än gör. Just nu spelar jag en skådespelare som i sin tur spelar Joseph Goebbels, och jag menar att jag flera kvällar i veckan gör man-drag. Drag är utgångspunkt för alla typer av rolltolkningar, jag går utifrån och in och börjar med gestalten.

Christer Lindarw: Det finns en fördom om att dragshow är lika med att imitera andra artister. Vi har till stor del en ”Svenssonpublik” som kanske sitter och tänker ”Vad är det där? När kommer Lena Philipsson?” Så ganska snart in i föreställningen vill jag att det ska vara någon typ av imitation så att folk kan slappna av.

Han berättar att det fortfarande efter 40 år kan sitta missnöjda män i publiken som släpats dit av sina fruar, och som sedan luckras upp under kvällen. Efter showen kommer de fram och vill prata.

Christer Lindarw: ”Fan grabbar, det var ju bra – det hade jag aldrig trott!” Då har det hänt någonting i dem, de har upptäckt något hos sig själva. De menar det positivt, men jag blir så trött. Tror de att jag lyckas jobba i 40 år med någonting som bara är skit? Men vi har med våra shower lite grann öppnat upp dragvärlden, som från början var en subkultur.

Robert Fux: Det är det som är spännande med After dark, och det har haft både för- och nackdelar. När jag började upptäcka min drag så ville jag inte hålla på med långa klänningar, bröst och peruker; men After dark blev det ideal som alla queens försökte efterlikna. Jag kände mig lite ensam.

Christer Lindarw: Men det var ju ni som gjorde något annat, som Cunigunda och Stuttgart Gruppe med sina skitiga peruker och löständer, som det gick bra för. Medan de som försökte göra glamour och show... det gick ju inte att konkurrera med oss. Vi satte krokben för alla som ville göra glammig dragshow.

Robert Fux: Den folkliga populariteten kring After dark gjorde också att folk hade ett slags positiva fördomar. När man kom in i drag första gången så tänkte folk ”åh, nu ska det blir roligt!”

Drag är lika med glamouröst och härligt?

Robert Fux: Precis. Men jag kunde använda den där positiva fördomen för att börja prata om något helt annat, som kanske var lite obekvämt.

Christer Lindarw: Folk tänker, åh nu blir det trevligt...

Robert Fux: ... och jag tänker, det blir det så fan heller. Haha.

Vad är skillnaden mellan drag och en vanlig teaterroll?

Carlos Romero: Dragen ligger mig väldigt nära hjärtat, eftersom jag är inspirerad av starka kvinnor omkring mig – mina mostrar, min mammas väninnor, min mamma. Det är verkligen något annat än att spela vanlig teater. När jag utgår från mig själv blir jag oftast osäker inför en ny roll, även om jag vet att det alltid blir bra till premiären, men det är något med Carnita som...

Du hittar hem i henne?

Carlos Romero: Hon är verkligen ett hem. Jag glömmer aldrig ett av mina första konferencierjobb... Arrangören blev irriterad när jag inte repeterade i full drag. Den osäkerheten smittade av sig på mig och jag var skiträdd att jag inte skulle hitta henne uppe på scen. Men efteråt kom folk fram. ”Denna Carnita! Denna persona! Jag har en granne som är sådär...” Det är fint att se att en publik kan känna igen sig i denna fiktiva dragroll.

Hon är ju väldigt tydligt latina. Vilken effekt får det på den svenska dragscenen?

Carlos Romero: Jag ser henne som en stark latinamerikansk kvinna. Hon har en brytning vilket gör att en del tror att jag gör narr. Men Carnita och andra som bryter bär ju också på ett annat språk och en historia – jag tror att många känner sig sedda av henne. Hur ofta ser vi folk som bryter på scenen? Och det budskap hon förmedlar till publiken är uppfostrande. Folk skrattar ju för att hon lägger meningarna på sitt sätt och har tusen anekdoter, men det är ändå så att folk tar till sig av det hon säger. De känner igen sig. Hon har en pondus som Carlos saknar.

Kan man säga att svensk drag har varit en ganska vit historia – och att Carnita tar plats i det?

Carlos Romero: Så kan det kanske vara... men jag vet med stor sannolikhet att jag inte är den första icke-vita dragqueenen i Sverige. Det har funnits fler före mig som tagit plats, och nu är jag en av dem som gör det – med bravur.

Och teatervärlden har väl generellt varit ganska homogen?

Robert Fux: Ja. Jag tycker att man ska fråga sig varför homosexuella skådespelare, män till exempel, känner sig osäkra när de går ut teaterhögskolan och möter en heteronormativ, vit och mansdominerad bransch. Vad är det för roller vi förväntas spela? Det kan göra mig heligt förbannad, och så kan jag känna att drag – det har ni inte med att göra. Det är min separatistiska värld där ni inte kan lära mig någonting.

På teaterhögskolan fick han ibland höra att ”du kommer att kunna spela en fantastisk familjefar, om du bara tonar ner dig lite grann”.

Robert Fux: Vem sjutton vill spela en familjefar? Jag skulle ju vilja att man fick spela roller oavsett kön, och jag har också haft turen att få spela androgyna roller. Men det finns inget värre än en heteronormativ man som står och spelar kvinna eller en homosexuell roll och gör det med alla klichéer.

Christer Lindarw: Men när det görs av riktigt bra skådespelare så blir man ju desto lyckligare. Ta Jan Malmsjö, som kan göra ”La cage aux folles” med en sublim litenhet.

Robert Fux: Men bortom den här glamourösa fasaden så finns det också ett pris att betala. Både på scenen och efteråt när man går hem och riskerar att bli nedslagen. Man får inte glömma bort den subversiva potentialen i drag – det var ju dragqueens som satte igång upproret på Stonewall. Jag tycker att man ska prata om smutsen i drag. Från början är det gatans konstform.

RuPaul har sagt att drag alltid har varit som ett ”styvbarn” både i underhållningsbranschen och i gayrörelsen, och att det håller på att förändras nu.

Carlos Romero: Det har absolut blivit mer mainstream. I och med programmets popularitet har fler hittat dragen och det är ju fantastiskt. Men det krävs så mycket mer för att vara trovärdig och underhålla i drag på scen än att veta hur man målar ett öga.

Christer Lindarw: Men det finns ju tusen varianter av det där. Unga killar i dag leker med sina ansikten genom sminkning, och jag tycker att det är så skönt att de inte vill ha så mycket etiketter på sig. Däremot finns det absolut en hierarki inom gayvärlden. Gaykillar kan älska dragshow, men den som gör själva showen som de älskar och applåderar är ingen som de vill gå och lägga sig med. Killen under masken är inte särskilt populär när han går ut på gayklubb.

Carlos Romero: Nej precis. Jag är ganska försiktig med det där, speciellt i dejtingvärlden. Jag minns en skittråkig dejt jag var på, och vi började prata om var man går ut – bland annat Mums Mums på Marie Laveau, där jag uppträdde som Carnita. ”Men det är alltid någon gammal kärring som ska uppträda...”, sa han. Och pratade alltså om mig. När vi skildes åt skickade jag en bild på henne med texten ”Carnita Molida var namnet, tänk på vad du säger – du vet aldrig om du sitter med en stjärna”. Många tycker att det är kul med drag, men det är liksom inget dejtingmaterial, tyvärr.

Robert Fux: För tio år sedan jobbade jag mycket som värdinna ute på klubbar, men det fanns nästan inga andra – bögarna hyllade det maskulina och housemusiken. Så om någon ville bli sminkad och prova drag så brukade jag påminna om att det finns ett pris att betala. Just det har förändrats lite med RuPauls popularitet, många vill prova och glida lite emellan. Men det är viktigt att se vilka konsekvenser det kan få ute i samhället för den som sminkar sig.

Det är ett risktagande?

Robert Fux: Ja, det är det. Alla vi i det här rummet, och många plastsystrar med oss, vet vilket säkerhetstänkande vi måste ha för att inte bli ihjälslagna. Det råder en femmefobi där en sminkad man riskerar att utsättas för våld – också på grund av hudfärg och andra parametrar. Drag är ingen dans på rosor bara för att RuPaul har gjort succé. Vi kommer att behöva stå på barrikaderna igen och kämpa med både klackar och vässade naglar.

”Zebrafinken”, turnépremiär 27/9. Riksteatern. ”This is it”, premiär 14/9. Oscarsteatern. ”Lite lugn före stormen” spelas just nu på Kulturhuset Stadsteatern.