Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Arabia Felix” på Stadra Teater

Rune Jakobsson, Magnus Wetterholm och Ellen Hennig.
Rune Jakobsson, Magnus Wetterholm och Ellen Hennig. Foto: Dragan Popovic

Bildningsresan ”Arabia Felix” får fart först när olyckan kommer, skriver Leif Zern.

Arabia Felix

Manus och regi: Johan Bernander.

Musik: Anders Ortman.
Scenografi: Märta Fallenius.
Kostym: Mari Gasslander.
Skådespelare: Peter Eriksson, Gunilla Orvelius, Ellen Hennig, Rune Jakobsson, Magnus Wetterholm, Eva Halldert, Lasse Forss.
Spelplats: Stadra Teater.
Längd: 2 tim, 40 min.

Det brukar gå muntert till på Stadra sommarscen i södra Bergslagen, där det svenska klassikerarvet under flera decennier har återupplivats i både komiska och tänkvärda former. Från Selma Lagerlöf och Agnes von Krusenstjerna till Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin och åtskilliga andra – enda kravet har varit att deras namn i en eller annan form kan knytas till Stadra, en regel som hanterats med viss poetisk frihet.

Titeln på årets föreställning pekar i samma riktning. ”Arabia Felix”, det vill säga Det lyckliga Arabien. Dramatikern och regissören Johan Bernander har i flera år närt en dröm om att skriva en pjäs om den expedition som den danske kungen Frederik V på nyåret 1761 lät sända till Främre Orienten. Med på färden var fem naturforskare, bland dem Linnélärjungen Peter Forsskål, född i Finland 1732.

Målet var Jemen, det mytomspunna landet som genom en språklig missuppfattning döpts till Arabia Felix. Bernanders slagruta har hittat den svåröverträffade metaforen för den västerländska drömmen om ett oförstört lyckorike som bara väntar på att erövras och plockas på sina frukter.

Thorkild Hansens bok om den danska expeditionen, ”Det lyckliga Arabien” från 1962, är naturligtvis en inspirationskälla, fast på Stadra är det som vanligt lika mycket sångspel som historielektion när örlogsfartyget Grönland lägger ut från Köpenhamn och hamnar i sjönöd.

Stadras styrka har alltid varit spelet över rampen, en helt egen form av revy och lärostycke. Brecht light. Den här gången dröjer det.

Gunilla Orvelius i rollen som den tyske filologen Frederik von Haven ligger snart dubbelvikt över relingen. Ellen Hennigs läkare, även han tysk, har mycket att stå i, medan Peter Eriksson är ett fynd som den alltid lika snabbtänkte Forsskål, expeditionens moraliska kompass. Att han tar platsen som pjäsens huvudperson kan förklaras med att Peter Forsskål som de flesta Linnélärjungar var både botaniker och vad vi närmast skulle kalla kulturantropolog. Hans intresse för människor samsades med en för tiden häpnadsväckande radikalism och upplysningsanda. I det akademiska Uppsala besvarades hans krav på obegränsad tryckfrihet med pestflagg och censur.

Stadras styrka har alltid varit spelet över rampen, en helt egen form av revy och lärostycke. Brecht light. Den här gången dröjer det. Den historiska bakgrunden är mer eller mindre okänd för de flesta i publiken och redovisas i repliker som lätt får drag av undervisning. Tempot hackar i väntan på vind i seglen.

Fem huvudpersoner är heller ingen lätt balansakt. Men med dessa inledande svårigheter avklarade hittar föreställningen sin egen andning i andra aktens katastrofskildring. Först dör den maktlystne och neurotiske von Haven, därefter Forsskål, senare även Kramer och Magnus Wetterholms vänligt sinnade konstnär, Georg Wilhelm Baurenfeind.

Överlever gör bara Rune Jakobssons försynte astronom, bestulen på sitt dyra mätinstrument. Det lyckliga Arabien!

Anders Ortmans suggestiva musik håller föreställningen i ett fast grepp när frågorna hopar sig och därmed även känslorna och de ödesmättade stämningarna. Johan Bernanders ärende blir till slut en meditation över kunskapens pris. Vad var det värt? Jämlikhetskämpen Forsskål – så självklar i Peter Erikssons gestalt – är kanske ett svar. Hans dagbok trycktes i Uppsala 1950. Heder åt Stadra som påminner om honom.