Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Bortförd vid midnatt på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Pablo Leiva Wenger och Gunilla Röör i ”Bortförd vid midnatt”.
Pablo Leiva Wenger och Gunilla Röör i ”Bortförd vid midnatt”. Foto: Bengt Wanselius

Gunilla Röörs gestaltning är extraordinär. ”Bortförd vid midnatt” rör sig rakt in i samtiden och Röör är fullständigt övertygande i rollen som Irmgard Litten.

TEATER
”Bortförd vid midnatt”
Av Mark Hayhurst
Översättning: Eva Ström. Regi: Philip Zandén. Scenografi: Lars Östbergh. Ljus: Erik Berglund och Johan Bjellsäter. Medverkande: Bahador Foladi, Gunilla Röör, Allan Svensson, Niklas Falk, Pablo Leiva Wenger, Jonas C Wahlström, med flera. Scen: Lilla scen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. Speltid: 3 timmar.

Få saker berör som moderskap. En av anledningarna till framgångarna för Mark Hayhursts pjäs om den unge advokaten Hans Litten, som 1931 ställde Adolf Hitler inför rätta för att två år senare föras till koncentrationsläger, är att den filtrerar berättelsen genom hans mammas kamp för att få honom fri. I Gunilla Röörs gestaltning blir rollen som Irmgard Litten också något alldeles extraordinärt. Fullständigt övertygande rör hon sig mellan den arketypiska, självuppoffrande modersrollen, orubblig integritet och renaste förtvivlan. Hennes son spelas med lika stor känslighet av Bahador Foladi – så försvinnande liten mellan sina fångvaktare klättrar han envist upp på bänkar och ställer sig i jämnhöjd. I sista mötet med Irmgard är han åter hennes lille pojke, men med barndomens ideal intakta.

Läs mer: DN:s Betty Skawonius intervju med Gunilla Röör.

Hans båda lika medfarna som tappert galghumoristiska medfångar (Allan Svensson och Niklas Falk) kontrasteras mot Jan Mybrands undflyende brittiske diplomat och faderns (Samuel Fröler) förtvivlat resignerade hållning. På liknande sätt ställs moderns ordnade värld, med sina atmosfärskapande ljud av spårvagnar och fågelsång, mot sonens förnedrande tillvaro, inramad av fängelsegaller skapade av ljuspelare. Samtidigt närvarande på scen är det bara ljud och ljus som skiljer dem åt.

Det är effektivt, men på gränsen till övertydligt. Den brunmurriga färgskalan och de pålagda ljudeffekterna förstärker känslan av något onödigt traditionellt i Philip Zandéns uppsättning. För samtidigt rör sig pjäsen rakt in i samtiden. Särskilt drabbande är scenerna mellan Röörs Irmgard och Pablo Leiva Wengers inbjudande Gestapoofficer, vars öppna ansikte och artiga manér bringar henne ur fattningen. I en alltmer avslappnad samvaro där uniformen bytts ut mot skjortärmar och birkenstocks invaggas hon i en falsk trygghet.

När fasaden väl rämnar sker det med en retorik inte långt från en Le Pen eller en Trump, där hatet mot etablissemanget förenar ett då och ett nu. Publikens delaktighet bidrar till det senare. Sittandes på tre sidor möts vi av Gunilla Röörs direkta tilltal. Vid ett tillfälle sträcker hon ut sin hand mot en person i publiken som genast fattar den. Det finns en självklar och rörande tilltro i den kontakten. Visst ser vi vad som händer? Visst kommer vi inte att släppa in dem igen?

Läs mer: DN:s Betty Skawonius intervju med Gunilla Röör.