Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Così fan tutte på Drottningholms Slottsteater

Serena Malfi som Dorabella och Ana Maria Labin som Fiordiligi.
Serena Malfi som Dorabella och Ana Maria Labin som Fiordiligi. Foto: Mats Bäcker Drottningholmsteatern

Drottningsholmsteatern snålar på uppsättningarna och avstår sitt unika maskineri. Men ”Così fan tutte” är den bästa i Mozarts da Ponte-trilogi, skriver Camilla Lundberg.

Musik

”Così fan tutte”

av W A Mozart och L da Ponte

Regi: Ivan Alexandre

Scenografi, kostym: Antoine Fontaine. Med Ana Maria Labin, Serena Malfi, Robert Gleadow, Jean-Sébastien Bou m fl. Drottningholmsteaterns orkester. Dirigent: Marc Minkowski. Scen: Drottningholms Slottsteater. Speltid: 3 timmar 20 minuter.

 

I de tre stora operor som Mozart skrev på italienska med librettisten och äventyraren Lorenzo da Ponte – så firas det bröllop. Bröllop med förhinder, bröllop på tvärs, bröllop på falska grunder. ”Figaros bröllop”, ”Don Giovanni” och ”Così fan tutte” är tre erotiska komedier präglade av musikalisk sensualism och besk sensmoral.

Denna så kallade da Ponte-trilogi dominerar Drottningholmsteatern under tre säsonger. Inte samtidigt, utan med en opera per sommar – vilket är ett magert utfall för denna världsberömda kulturklenod. Då vill det onekligen till att denna enda årliga operaproduktion med summa åtta föreställningar håller världsklass.

Garanten är den franske dirigenten Marc Minkowski, som med regissören Ivan Alexandre återigen samlat en internationell sångarensemble.

Motivet med Mozart – ja, just det: varför dessa de vanligaste av operor på Drottningholm? – är en idé om missbruk av kärlek. Cherubin, den pilske pagen vid Figaros sida, tänks växa upp till sexmarodören Don Giovanni för att åldras som erotikfilosofen don Alfonso, han som cyniskt konstaterar ”così fan tutte” – så (otrogna) är alla kvinnor.

Att alla tre produktioner är skapade för vidare turnébruk framgår tydligt. Konceptet är teater i teatern, ett resande teatersällskap med enkla tiljor och skynken. Sminkbord och klädkoffert på scen, i stället för Drottningholmsteaterns unika kulissmekanik. I gengäld ett frigjort, mustigt och drastiskt scenspråk som tycks framfött ur dirigentdynamon Minkowskis vibrerande, rentav talande orkester.

För det är han som är den egentliga regissören av alla tre produktioner; senast nu alltså ”Così fan tutte”. Och denna den sista har blivit den bästa; just för att teater-i-teatern här understryker det rollspel och identitetsbygge som utgör denna relationskomedi med drag av Big Brother. Och som känns igen i Tinder och selfies.

Inte för att sångarna är de främsta – nej, den frejdige Robert Gleadow, ett fysiskt och vokalt utropstecken som Figaro, mullrar och bullrar nu som Guglielmo. Ana Maria Labin, såväl Grevinna som Donna Anna, är fortfarande en vokalt vig Fiordiligi.

Men lite vassare i timbren, liksom nykomlingen Serena Malfi. Pjäsens tenor, Anicio Zorzi Giustiniani, känns klämd i klangen medan Jean-Sébastien Bou, som var förra årets rätt bleka Don Giovanni, här blivit en idealisk Alfonso. Det är han som sjunger snyggast i operans ikoniskt bitterljuva tersett ”Soave il vento”.

Men alla är de, inte minst Giulia Semenzato som skarpa pigan Despina, ett trovärdigt gäng unga deltagare i den cyniska ”Skola för älskande” som är operans undertitel. Att hon går i byxor, och i det fräna slutet övertar Alfonsos rock, sluter cirkeln åter till Cherubin och den bitterljuva lek som kärleken förblir genom seklerna.