Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Dans och teater: The mental states of Sweden in dance på Elverket, Dramaten

”The mental states of Sweden in dance” på Elverket.
”The mental states of Sweden in dance” på Elverket. Foto: Urban Jörén

Dagens Nyheter skickade en dans- och en teaterkritiker till Elverket i Stockholm. De kom tillbaka med helt olika intryck av regissören Mattias Anderssons föreställning ”The mental states of Sweden in dance”.

DANS/TEATER
”The mental states of Sweden in dance”
Regi/koncept: Mattias Andersson. Koreografi: Mattias Andersson, Cullbergbalettens dansare. Ljuddesigner/kompositör: Anna Sóley Tryggvadóttir. Medverkande: Cullberg­baletten. Scen: Elverket, Dramaten, Stockholm. Speltid: 1 timme, 35 minuter.

Dans: Örjan Abrahamsson ser en spretig, enahanda koreografi utan sälta

”Vad är dans, för dig?” är den fundamentala, naiva frågan som styr när regissören Mattias Andersson åter tar den sociologiska tempen på den svenska folksjälen i ”The mental states of Sweden in dance”. Men denna gång får de tillfrågades svar ingen verbal, teatral gestaltning, utan tolkas enbart i rörelse, alias Cullbergbaletten, vars dansare koreograferar i medvetet fragmentarisk föreställning. Vad annat är att vänta när ett tvärsnitt av tio miljoner svenskars uppfattning om dans, ska kokas ned till hundra minuter föreställning?

Intervjuunderlaget och därmed rörelsetolkningarna är underhållande och roande, tidvis smärtsamt gripande, tankeväckande. Så många röster vittnar om socialt, ekonomiskt, kulturellt utanförskap, om, sorg, flykt, tortyr. Men endast en gång hörs en avvikande röst i som skulle kunna förklara exempelvis Sverigedemokraternas popularitet. Man kan på goda grunder hävda att regissören önskat skapa en världsförbättrande föreställning, men resultatet är dessvärre knappast drabbande och övertygar definitivt inte om att det är samtidens Sverige som ska dansas fram på Elverket. Om det sker, som när scenen arrangeras byråkratisvenskt och en kvintett städare putsar och polerar varje liten yta, allt medan tragiska flyktingberättelser strömmar ur högtalarna, blir Sverigebilden förvisso hisklig, grym. Men sceniskt är det generande övertydligt. Och budskapet vittrar sönder.

Tidvis tycks Mattias Andersson vara närmast omedveten om glipan mellan ord och rörelse, om den väsentliga skillnaden mellan teater och dans. Vilket gör att dansen många gånger mest får illustrera snarare än gestalta det sagda. Och ”The mental states of Sweden in dance” blir en samtidigt spretig och enahanda koreografi utan sälta. Cullbergbalettens dansare bjuder dock på många bra, fyndiga och rent lysande koreografiska avsnitt. En särskilt eloge till ”unge” Dan Johansson i vildhångelduett med snart 80-åriga Karin Thulin, Cullbergdansare när det begav sig, och som senare ensam rörande vacker citerar ur flera Birgit Cullberg-koreografier.


Teater: Maina Arvas ser ett rörligt, drabbande verk där samtiden silas

Han verkar inte kunna sluta, regissören Mattias Andersson. Han bara måste håva in verkligheten och göra den till socialrealistisk scenkonst. Efter de dokumentära teateruppsättningarna ”The mental states of Gothenburg” och ”The mental states of Sweden” fortsätter han nu skildra sakernas tillstånd i Sverige.

Lugnt och metodiskt, med öppna händer och sinnen, silar han samtiden till ett konstnärligt koncentrat. Det kan tyckas som ett välanvänt koncept nu – manuset byggs av intervjuer med människor ur olika samhällsklasser, från olika delar av landet – men varje gång förnyar han sig. Här gestaltas materialet inte av skådespelare utan av Cullbergbalettens dansare, som har koreograferat ihop med Andersson. Och ett nytt, rörligt, rörande, drabbande och högintressant verk uppstår.

Intervjupersonerna har fått frågan om en egen livshändelse som de vill se dansad av Sveriges främsta danskompani. En person pratar om det stora i att få barn, en gillar inte att dansa för brösten är i vägen, en annan pratar om sorg. Precis när det börjar kännas lite för roligt och vackert slår mörkret till. En beskrivning av tortyr, en till, en tonårings ensamma flykt från Afghanistan, en deportering, en historia om förtrycket av samer. Sprickan öppnar sig: ”Sverige är ett fint land … för svenskarna”, konstaterar någon.

Så talar en intervjuperson om ”islamiseringsanpassningen” som pågår, om en politisk korrekthet som tvingar alla att säga att ”invandring är berikande”. Han vill att ”etablissemanget” ska rättfärdiga sina påståenden. Dansarna ser på oss, kanske uppfordrande. Kan vi svara, orkar vi? Ansvar, empati, makt, individen i kollektivet är starka teman.

Andersson har inte arbetat med sin vanliga scenograf Ulla Kassius, men visst anas en hommage till hennes signum, den svartgula varningstejpen, i kostymens varningsvästar i neon och reflexband? Martin Falck har skapat ett öppet scenrum som transformeras sömlöst med Charlie Åströms ljus. Blåa konferensrumsstolar och Lars Tunbjörk-färger andas offentlig plats, samhällsinstitution. I fonden en spegel där vi kan få syn på oss själva. ”The mental states of Sweden in dance” handlar om oss. Våga se den.