Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

"En turk i Italien" på Läckö slott

Borggårdens rosa väggar med röda fönsterkarmar har på ett surrealistiskt sätt runnit ner över själva scenen. Läckö slott gillar teaterlekar och fortsätter att befästa sin position som landets pålitligaste sommaroperascen, komplett med kvittrande svalor. 

Opera
”En turk i Italien”
Musik: Gioacchino Rossini
Libretto: Felice Romani
Svensk text: Catarina Gnosspelius
Dirigent: Simon Phipps
Regi, koreografi och scenbild: Lars Bethke
Kostymdesign och scenbild: Lehna Edwall Velander
Mask och peruk: Therésia Frisk
Ljusdesign: Ronald Salas
Medverkande: Carl Ackerfeldt, Teresia Bokor, Markus Schwartz, Wiktor Sundqvist, Nils Gustén, Annie Fredriksson, Läckö Operaorkester med flera
Scen: Läckö Slott, Lidköping
Speltid: Cirka 2 timmar och 40 minuter

Efter fjolårets framgångar med en nyskriven operaversion av Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an” har man återvänt till Rossinigarderoben och rotat fram en tidig komedi. Att ”En turk i Italien” inte har spelats i Sverige sedan mitten av 1800-talet är samtidigt förståeligt. Storyn är tunn, men ändå fylld av fördomar och fåniga kärleksförvecklingar. Problem som den här uppsättningen på ett föredömligt sätt lyckas hantera genom att låta handlingen flytta in i huvudet på en poet.

Lars Bethke debuterar som operaregissör och har tagit fasta på spelet i spelet: författaren som ska skriva en komedi och har fullt sjå med att få pli på sina bångstyriga rollfigurer. Poeten i Rossinis opera har alltså uppgraderats från biroll till huvudroll och i barytonsångaren Carl Ackerfeldts skepnad är det han som driver föreställningen framåt. ”Jag vill skapa nåt fantastiskt! Men jag finner inte tråden”, sjunger han och man anar att Rossinis librettist måste ha brottats med liknande tankar.

Storyn är som sagt både rörig och problematisk: Den turkiske fursten Selim (Nils Gustén) anländer till Italien och finner en svunnen kärlek i spåkvinnan Zaida (Annie Fredriksson). Däremellan har han förfört italienskan Fiorilla (Teresia Bokor) som är gift med toffelhjälten Geronio (Markus Schwartz) och vänstrar med Narciso (Wiktor Sundqvist) - operans tragikomiska clowngestalt och glammig rockstjärnetyp. Lägg därtill den koreograferade kören som gestaltar ”det fria folket”, turkar och lite allt möjligt.

Catarina Gnosspelius har moderniserat librettot en aning på svenska och nämnas bör också Lehna Edwall Velanders finurligt  färgkodade kostymer med queera förtecken. Ibland blir det lite för många lustifika danssteg och fåniga gester. Men över lag har man hittat den rätta Rossinipulsen med rötter i den parodiskt lagda commedia dell’arte-traditionen och bel canto. För är det något som verkligen gör den här föreställningen sevärd så är det just ett jämnt och skönsjungande sångarlag som ledigt leker fram alla överdrifter. De stereotypa nationsidentiteterna reduceras till en bisak till förmån för mer allmänmänskliga fel och brister.

Efter en aningen otajt ouvertyr lockar dirigenten Simon Phipps fram ett allt mer sprudlande och avslappnat Rossinispel ur orkesterdiket. Den framåtblickande musiken är fylld av charmiga melodier och Mozartblinkningar. Samtidigt måste jag erkänna att jag i grunden är skeptisk till behovet av att plocka fram ännu en otidsenlig opera när det finns annat att välja på. Men Läckö slott lyckas över förväntan visa att även ett dammigt gammalt konstverk kan restaureras och få ny lyster på en idylliskt belägen operascen.