Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Eurydike är död och Protagonist på Dansens hus

”Eurydike är död” med dansarna Adam Schütt och Gesine Moog.
”Eurydike är död” med dansarna Adam Schütt och Gesine Moog. Foto: Urban Jörén

Upplysande och sevärd men alltför övertydlig danshistoria. När Dansens hus ställer Birgit Cullbergs 50 år gamla balett mot modern repertoar är det tydligt hur historien har sprungit ifrån. Örjan Abrahamsson får svårt att ryckas med.

DANS
Cullbergbaletten 50 år
”Eurydike är död”
Dramatisering: Anna Azcárate och Camilla Blomqvist. Regi: Anna Azcárate. Koreografi: Birgit Cullberg. Musik: Ennio Morricone, Gilberto Pontecorvo. Originalkostym och scenografi: Eva Ek-Schaeffer. Kostym: Mylla Ek. Ljusdesign: Martin Säfström. Projektioner från en bildsvit av: Palle Nielsen.

”Protagonist”
Koreografi, regi och text: Jefta van Dinther. Musik och ljuddesign: David Kiers. Röst: Elias. Ljusdesign: Minna Tiikkainen. Scenografi: Simka. Kostymassistent: Marita Tjärnström.
Kompani: Cullbergbaletten. Konstnärlig ledare: Gabriel Smeets. Scen: Dansens hus. Speltid: 1 tim, 55 min, inkl. paus (25 min + 60 min)

Det är redan många år sedan Cullbergbaletten gav upp arvet efter Mats Ek och decennier sedan kompaniet slutade dansa Birgit Cullberg. Men när vad som en gång självklart omtalades som den svenska dansens kronjuvel nu firar 50 år gör man en överraskande nostalgitripp. En dubbel, där Birgit Cullbergs myt-dansdrama ”Eurydike är död” från 1968 paras samman med Jefta van Dinthers konceptuellt samtida ”Protagonist” (recenserad 25/11 2016).

Kanske, rentav sannolikt, är det sista gången som Cullbergbaletten dansar Birgit Cullberg, hennes omtolkning av Orfeusmyten. För utan Ana Lagunas och Mats Eks insatser vid instuderingen hade ”Eurydike är död” knappast alls ha kunnat återupplivas. Och då har ensemblen ändå problem att övertyga när de krummar kropparna, skuttar och hoppar omkring, och över huvud taget försöker leva sig in i Birgit Cullbergs en gång så revolutionerande rörelsespråk. Som i så hög grad – vilket ”Eurydike” så slående illustrerar – växte fram som en satiriskt jordnära, humoristiskt resolut och demokratisk motkraft till den dansform som för ett halvsekel sedan, märklig nog, fortfarande var helt dominerande och närmast synonymt med begreppet dans, klassisk balett.

Delvis är det balettens iögonfallande mot-närvaro som gör att jag aldrig rycks med i ”Eurydike är död” och i stället distanserat och leende roas av koreografins genomgående frapperande övertydlighet. Som när de underjordiska väktarnas soldatmarsch avslutas i en välbekant, utsträckt armposition: dansarna heilar genom hela kroppen, i en linje från fötter till fingertoppar. Att Birgit Cullberg i ”Eurydike” alldeles uppenbarligen tagit intryck av nationalsocialismen (redan mitt under andra världskriget förlöjligade hon själv Hitler i en av Karl Gerhards revyer), frihetskrigen mot den brutala franska kolonialmakten i Nordafrika (Pontecorvos film ”Slaget om Alger”), studentrevolterna 1968, sitt familjeliv och annat är måhända akademiskt intressant, men det gör tyvärr inte ”Eurydike är död” mer fängslande. Levande.

För övrigt talar redan kostymerna sitt övertydliga språk: dramats onda gestalter är (övervägande) klädda i svart, de goda i vitt. Och vitast av alla är förstås Eurydike. Strängt taget är det enbart Palle Nielsens suggestivt otäcka träsnitt, projicerade på en duk bakom dansarna, som undgår patetiken. Betraktad som ett stycke svensk danshistoria är ”Eurydike är död” ändå sevärd och upplysande. För vissa åskådare säkert även ett kärt återseende. Men själv förmår jag varken ta dramats svärta eller maktparodi, än mindre kärleken på liv och död, på allvar.

När firandet efter paus avslutas med Jefta van Dinthers ”Protagonist” får åtminstone en fråga ett entydigt svar. Vad har Cullbergbaletten anno 1967 gemensamt med Cullbergbaletten årgång 2017? Vid sidan av namnet: ingenting.

I ”Protagonist” rör sig plötsligt dansarna hemtamt ledigt, som ett kompani i samtiden. Regin/koreografin är konceptuellt utmattande, utmanande, absurd, mångtydig.

Kvällen bjuder faktiskt på ytterligare en lärdom: verken visar hur radikalt dansen, samhället och världen har förändrats under femtio år.