Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Flaggan i topp” på Krusenstiernska teatern i Kalmar

Robert Gustafsson är i full sving och forsar fram med det han är bra på: kufiska beteenden, verbala kast och halvsnubblingar.
Robert Gustafsson är i full sving och forsar fram med det han är bra på: kufiska beteenden, verbala kast och halvsnubblingar. Foto: Mats Backer

Viss finess i fars om ”killekill” och barnbarnslängtan, skriver Pia Huss om ”Flaggan i topp”.

”Flaggan i topp”

av Arnold och Bach

Regi & bearbetning: Adde Malmberg.
Scenografi: Magnus Ahlström.
Kostym: Camilla Thulin.
Mask: David Julio.
Ljud: Jan Apelholm.
I rollerna: Per Svensson, Nadine Kirschon Blanck, Robert Gustafsson, Andreas Nilsson, Rachel Molin, Allan Svensson, Siw Erixon, Jeanette Capocci, Magnus Kviske.
Speltid: 2 tim 30 min.
Scen: Krusenstiernska teatern i Kalmar.

Sällan möts din tandläkare av applåder när hen ropar upp nästa patient. Eller får läraren klassens bravorop då hen stiger innanför klassrumsdörren. Men just detta, att applådera entréer innan något alls blivit levererat, är vad som sker på privatteatern eller, som här, vid en vacker utomhusscen placerad mitt i Krusenstiernska parken. Applåderna rungar genast en ”ny” skådespelare sticker fram nosen ur någon av fondens många pastellfärgade dörrar.

Märkligt men, just här i förtätad sommarskymning, känns det samtidigt laddat med positiv energi. Sommarteater förväntas ge glädjepepp och här, när producentdrottningen Vicky von der Lancken och hennes team firar tioårsjubileum i Kalmar, lyckas regissören Adde Malmberg och ensemblen förmedla en hel del av den varan.

”Flaggan i topp” är en fullständigt osannolik historia – vilka farser är inte det? – tjock av klichéer, pilsnerkaraktärer, missförstånd, lögner, trams, dörrsvängningar och Robert Gustafsson i full sving. Stycket från 1926 med ursprungsnamnet ”Hurra, ein junge”, har genom åren varit i händerna på både Nils Poppe och Eva Rydberg. Nu, genom Adde Malmbergs försorg, är det lägligt placerats i ett Kalmar anno 1917. Handlingen? Ja, ni anar av namnet, här längtas det efter barnbarn, helst en med snopp då.

Men ingen i den smått förvirrade skaran av ungt äkta par, ampra svärföräldrar, tillskyndande vänner och taffliga hantverkare, tänker sig att deras förväntningar ska personifieras av en medelålders kuf som bräker på östgötska, ideligen trampar i klaveret eller springer in i fel dörr. Nej, den lilla sjömanskostymen, som svärmor förhoppningsfullt packar upp, har Robert Gustafsson i Sigge Sackarins lekamen definitivt vuxit ur.

Själva handlingen är inte mycket att orda om, sällan värt mödan vad gäller fars. Poängen är istället slapsticken, enskildheterna, timingen och ensemblespelet. Adde Malmbergs uppdatering av texten och att det, mitt i komiken, finns en återhållsamhet som ger viss finess. Robert Gustafsson forsar fram med det han är bra på: kufiska beteenden, verbala kast, halvsnubblingar. Det är roligt men skulle framstå som ”mycket skrik för lite ull”, utan ensemblens understöd.

Det är som inom akrobatiken, ”övermannen” på någons axlar må synas mest, men utan ”underman” som bär upp, blir det pannkaka. Rachel Molins krispiga tolkning av författaren Helga Svan, Siw Erixons glasklara svärmor, en befriande kontrast till hennes ”patentäckel” till make (Allan Svensson). Benämningen myntas av Jeanette Capoccis suveränt frifräsiga hembiträde Anna. Per Svensson och Nadine Kirschon Blanck agerar det lite småtråkiga äkta paret och Andreas Nilsson gör rollen som konspiratorisk besökare.

En av Sackalins (Robert Gustafsson) inviter till Capoccis hembiträde Anna, blir faktiskt som en liten metafor för uppsättningen: ”Umgänge, killekill och långa skogspromenader”.