Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Herr Arnes penningar på Göteborgsoperan

”Herr Arnes penningar” ges konsertant på Göteborgsoperan.
”Herr Arnes penningar” ges konsertant på Göteborgsoperan. Foto: Fredrik Nystedt Rockfoto

Göteborgsoperans lysande framförande av ”Herr Arnes penningar” övertygar om Gösta Nystroems storhet. Martin Nyström ryser av harmoniska skiftningar.

Opera

”Herr Arnes penningar”

av Gösta Nystroem och Bertil Malmberg efter en berättelse av Selma Lagerlöf

Dirigent: Patrik Ringborg. Medverkande: Julia Sporsén, Mats Persson, Ida Falk Winland, Tomas Lind, Mats Almgren, Carolina Sandgren, Matilda Paulsson, Ingahlill Wagelin med flera. Scen: Göteborgsoperan.

 

När Gösta Nystroems opera ”Herr Arnes penningar” fick sin sceniska urpremiär på Stora Teatern 1961 hade svensk opera moderniserats på ett radikalt sätt åren innan av Sven-Erik Bäcks ”Tranfjädrarna” och Karl-Birger Blomdahls ”Aniara”. Visserligen finns det ett litet inslag av elektronik och spel på en såg i Nystroems opera men i huvudsak fullföljer den det franska postromantiska inflytande som han blev en pionjär för inom svensk musik efter sina tolv år i Paris. En stilriktning som Nystroem, efter att ha växt upp med en wagnerfärgad svensk nationalromantik, upplevde som ett friskt renande regn, som luckrade upp himlen och lämnade efter sig en klar blå himmel att se fram emot.

”Herr Arnes penningar” började som ett radioprojekt beställt av regissören Åke Falck men blev efterhand så fullödigt att det till slut var tvunget att prövas på scenen. Enligt Anders Edling, som förra året gav ut sin fina biografi ”Gösta Nystroem” (Gidlunds), var Nystroem först mycket tveksam till Selma Lagerlöfs kortroman från 1903 som Bertil Malmberg hade baserat operans libretto på. Men bestämde sig att komponera den av sentimentala skäl. Han hade läst den som tonåring och den utspelades vid havet, på Marstrand, där Nystroem hade bott. Det hav som inspirerat honom till hans finaste musik. Och vars skönhet, harmoni och demoni alltid fått honom att bli aktiv på ett underligt sätt.

”Herr Arnes penningar” utspelas mestadels i ett vintrigt Marstrand på sent 1500-tal där staden är full av sjömän som väntar på att isen skall bryta upp. Här möter den unga Elsalill Sir Archie, en skotsk legoknekt som var en av dem som brände ner hennes hem och mördade hennes familj. Och förälskar sig i honom, trots att hon förstår vem han är. I Nystroems mästerliga tonsättning får detta spöklika passionsdrama sin definitiva atmosfär redan i första aktens inledning med sina klarinetter som viskar och viner över dova pukor, svävande stråkslöjor och en ordlös kör. En klangvärld full av varsel och mystik som återkommer med fördjupad verkan i aktens andlöst vackra final. Och som i Patrik Ringborgs, körens, orkesterns och solisternas lysande framförande verkligen övertygade om Nystroems storhet. Jag har nog inte ryst så av harmoniska skiftningar sedan jag hörde Claude Debussy senast.

I den andra akten framträder personerna på ett tydligare sätt. I arior och duetter där Nystroems utsökta känsla för melodiska linjer kommer i förgrunden (han var ju även en ypperlig tonsättare av romanser). Här drabbas vi av Julia Sporséns underbart laddade porträtt av Elsalill i scenerna med Mats Perssons lika starka gestaltning av Sir Archie. Och av den skepnadslösa döda Fostersystern som sjungs av en ljuvligt suggestiv Ida Falk Winland.

Nämnas skall också Tomas Lind som Torarin, Matilda Paulson som dennes mor, Mats Almgren som Herr Arne och Carolina Sandgrens som hans hustru. Men kanske framför allt den samlade ensemblekraften som detonerar i finalens vandring ut på isen. En stormande körscen buret av den ropande bönen: Herre låt mig få segla fritt.