Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Hyllning av Barbro Hörberg på Storsjöyran i Östersund

Frida Hyvönen hyllar Barbro Högberg.
Frida Hyvönen hyllar Barbro Högberg. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

En kultartist värd att lyfta ur glömskan, skriver Po Tidholm om Barbro Hörberg-hyllningen på Storsjöyran.

4

”Med ögon känsliga för grönt – en musikalisk biografi om Barbro Hörberg”

Artister: Frida Hyvönen, Mattias Alkberg, Sibille Attar, Sarah Riedel m fl.

Storsjöyran, Östersund

Några år in på femtiotalet är Barbro Hörberg teaterelev i Stockholm men har redan börjat uppträda som trubadur för att dryga ut kassan. Pressen kallar henne ”söt liten sak”, ”kuttersmycke” och beskriver henne som ”välskapt”. Det är en försiktig början på en artistkarriär som når sin kulmen först under det tidiga 70-talet för att hastigt ta slut när Barbro Hörberg avlider i cancer 1976 och så småningom nästan glöms bort.

Utanför det fina belgiska varietétältet pågår Storsjöyran med sitt generiska utbud av Per Gessle, Pet Shop Boys och Johnossi, men för oss som sökt oss in i dunklet finns något som få festivaler erbjuder; en genomarbetad och kurerad hyllningskonsert. Förra årets huvudperson var Kjell Höglund, men nu handlar det alltså om Barbro Hörberg, född 1932, död vid bara 43 års ålder och föremål för en fin biografi av journalisten Alexandra Sundqvist som också medverkar och ramar in sångerna med uppläsningar ur boken. Per Störby sitter vid pianot.

Det finns en särskild ironi i att Barbro Hörberg gick bort när det äntligen fanns en rimlig möjlighet för kvinnor att ta plats, efter att ha fått inordna sig så länge. Det som kännetecknade Hörbergs karriär var snarare de många omvägar hon tvingades ta för att ändå få vara ett subjekt. Det gick an att vara rolig, och genom samarbeten med Beppe Wolgers och Povel Ramel fick hon vara både fräck och vass, men det handlade mer om att spela givna roller än att träda fram i eget namn. Det blev kabaréer och revyer och ett tråkigt äktenskap med en tillknäppt bankman allt medan tiden gick.

Frida Hyvönen sjunger ”Sommarön”, för relationen med den frånvarande maken blev det så småningom sånger om; både om ensamheten och om det svek som följde när hennes väninna tog honom ifrån henne. Det låter som om Hyvönen skrivit den själv. Skilsmässan från bankmannen, och familjekonflikterna den leder till, blir startskottet på Barbro Hörberg frigörelse; det borgerliga oket kastas av, konventionerna blir mindre viktiga.

1966 flyttar hon till Paris på riktigt, ihop med konstnären Jan Stenvinkel. De är fattiga och kära, unga och snygga. DN kommer på besök i våningen och Stenvinkel säger att han är där för att ”fånga ett komprimerat livsögonblick, som också finns i samlagets drunkningar”. Efter ett bråk skriver hon ”Med ögon känsliga för grönt” som Sarah Riedel sjunger med rak och okonstlad röst. Det är verkligen en svensk klassiker, så självklar i varje not, men tyvärr också nästan det enda Hörberg blivit ihågkommen för.

Det är synd, för det finns så mycket mer i katalogen som inte riktigt fick fäste i det folkliga medvetandet. Barbro Hörberg ville sjunga om den kvinnliga erfarenheten men var aldrig en del av 68-vänstern eller Grupp 8, hon kom från det kommersiella hållet, från underhållningsbranschen. Det finns inget plakat-aktigt över hennes texter, hon gjorde tvivel och vemod till allmängiltiga teman.

Alla gör så bra ifrån sig även om insläntrande festivalfestare stör och det mullrar från omkringliggande scener. Linnea Olsson, Sibille Attar och Isak Klasson understryker Hörbergs rötter i den franska chansontraditionen, Mattias Alkberg gör en fin version av ”Gamla älskade barn” och sist lägger Alexandra Sundqvist en vinyl på skivspelaren och spelar en sång av Barbro Hörberg själv. Det hela blev lite kort och lite skissartat men kommer säkert till sin rätt när det här musikaliska biografikonceptet ska på turné i höst.