Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Lite lugn före stormen av Theresia Walser på Kulturhuset Stadsteatern

Dan Ekborg, Robert Fux och Sven Ahlström i ”Lite lugn före stormen”.
Dan Ekborg, Robert Fux och Sven Ahlström i ”Lite lugn före stormen”. Foto: Sören Vilks

Teatertuppar. Sevärd strid med kulturfloskler.

Om konsten att gestalta ondska har det sagts mycket. Vi som 1999 såg den beramade föreställningen ”Sju tre” skulle kunna bidra till diskussionen. Oavsett om internerna som spelade sig själva och propagerade för sina nazistiska åsikter betraktas som onda eller bara själsligt förolyckade på olika sätt, så gav de upplevelsen av ondska. Den kyla som kom från scenen har jag inte upplevt varken förr eller senare på en teater. Det som fattades var inte professionaliteten utan själva viljan att kommunicera, att få publikens uppskattning och förståelse. Ingen skådespelare hade kunnat åstadkomma samma osäkerhet och obehag hos åskådarna, vi kände oss, och var, hotade.

Detta har ingen likhet med utstrålningen från de tre koketta, pittmönstrande aktörer som i Theresia Walsers pjäs förbereder sig för ett estradsamtal. Två har spelat Hitler, den tredje Goebbels. Och det enda de vill prata om är hur bra de själva var i rollerna.

Tupp på den gödselstacken är den imposante skurken Franz Prächtel. Dan Ekborg, med svart skinnväst och liten hästsvans i nacken gör en självförälskad, gnällig och krävande histrion av klassiskt märke. Ingen kan konkurrera med hans brösttoner, det vet både rollen och skådespelaren. Regissören Dennis Sandins casting är prickfri.

Mot Prächtel står lille Ulli Lerch. Robert Fux lyckas liksom krympa sig själv och är på en gång arrogant oppositionell och underdånigt vördsam. Han är det nya, skådespelaren som står ut med att vara en av sju Hamletar på performancescenen. Växelvis uppgiven och arrogant från den positionen.

Inte i mitten utan tätt intill Prächtel rör sig Sven Ahlströms Peter Söst, som är mest intressant, en mångfacetterad giftblåsa i all sin avundsjuka beundran för den store. Hatet under fegheten, de blixtsnabba vändningarna för att vara till lags, en njutning på scenen.

Dramatikern Theresia Walser är expert på att fånga en jargong och följa den in i den talandes dolda avsikter och sociala positioneringar.

Snarare än den nazistiska ondskan är hon i ”Lite lugn före stormen” ute efter den manliga fåfängan, den jagfixerade skådespelaren och inte minst den försåtminerade kulturdebatten som pågått så länge hon har skrivit dramatik, mellan de traditionella och de post-dramatiska scenkonstnärerna. (Särskilt i detta firar översättaren Magnus Lindman triumfer.)

Så visst är det roligt på Klarascenen, och världen drunknar inte i intelligenta komedier. Ändå känns pjäsen från 2006 en smula klaustrofobisk, utan samhällskontakt. Humorn träffar inte exakt i prick på svenska förhållanden. Fast flosklerna ur kulturdebatten är så pinsamt välbekanta för en kritiker i uttrycksnöd att just det omdömet fastnar i halsen, så jag slutar med: sevärd, trots allt.